Milde tid!
Nu börjar sabotör-robotarna från Internets marodörer och riktiga ****skallar skicka kommentarer till bloggar också... ja men för i helvete, ska vi ha Internet kvar eller ska vi ge upp hela idén? Hur fan ska man orka göra något på Internet när 75% av all tid ska behöva läggas på att radera allt skräp?
En kilometer till...
Simma en kilometer i 10-metersbassäng... *puh*
Som jag trodde...
Allmänna lokala ordningsföreskrifter för Botkyrka kommun vad gäller hundar:
15 § Hundar skall hållas kopplade inom tätbebyggelsen inom kommundelarna Norsborg, Hallunda, Eriksberg, Fittja, Slagsta, Alby, Tumba, Vårsta och Tullinge samt i park eller vid plantering, på samtliga torg, på kommunala skolgårdar, inom Lida Friluftsgård enligt kartbilaga 6 som tillhandahålles av kommunens kansli och på av kommunen anlagda och utmärkta motionsspår, skidspår och skidbackar samt Sörmlandsleden.
Kom i samspråk på Vilda Webben med en granne här i Tullinge, som i förbigående nämnde att hennes hund aldrig var kopplad. "Men måste de inte vara det i vår kommun?" reagerade jag. "Inte om man har kontroll på hunden. Och det har jag."
Okej... där ser man...
Hoppas den är aningen bättre än kontrollen på vad reglerna säger... *funderar*
Nej, var jag jätteelak nu....? ;o)
A Sound of Thunder
Hyrde nyligen den nysläppta tidsresefilmen A Sound of Thunder, baserad på Ray Bradburys klassiska mycket korta novell, där en nedtrampad fjäril i urtiden ledde till att det just avhållna presidentvalet blev ändrat - precis innan den aktuella tidsresan hade den mer sympatiske presidentkandidaten vunnit valet, och när gruppen kom tillbaks var det plötsligt den obehaglige besegrade kandidaten som hade vunnit, varpå man upptäckte den ihjältrampade fjärilen på en av männens skosulor.
I filmen förändras förstås historien sedan 65 miljoner år tillbaka mer omfattande än så av den fjäril som trampas ner, och filmen är spännande så länge man som mycket tidsreseintresserad bortser från den helt absurda temporalistiken i historien. Teorierna i den här filmen om hur tidsresor och resultatet av ändringar i det förflutna skulle fungera är det dummaste jag sett i den vägen någonsin, och förtjänar inte ens att beskrivas.
Den som gillar tidsresor som fenomen ser filmen på egen risk. Den som inte är särskilt intresserad av det konceptet, men kan acceptera det som ramhandling i en spännande film kan säkert uppskatta rullen som just en spännande film.
Från det ena till det andra
Hockeysäsongen igång, Huddinge är på is...
Och mest lysande av allt...
....det är ju de som inte vet om de där psykos-förnuft-bitarna som inte har problem att se varandra och möta partners...
....medan det är vi som tänkt lite längre och fattar lite mer som har en aura över oss att vara annorlunda, inte blir sedda av de andra, och är för få för att ha något vidare utbud av "varandra" att hitta, utan blir de som har hamnat bredvid och sitter här och är de som har svårt att få uppleva kärleken.
Ja, det är ju rättvist.
<IRONI>Jag är ju så oromantisk och icke kärleksfull, så valhänt och tafflig när det gäller att visa eller prata om känslor och aldrig skulle väl då jag komma med några spontana kramar eller pussar eller orden "jag älskar dig så" till en partner.
Så det är ju verkligen förståeligt om det ska vara så svårt för hugade att se mig... </IRONI>
Förälskelse är psykos - Kärlek är förnuft
Illustrerad vetenskap nr 3 2005:
"Förälskelse är psykos - Kärlek är förnuft
Forskarna har nu dokumenterat att stormande förälskelse och djup varaktig kärlek är två helt olika saker. Det har nämligen visat sig att känslorna bakom de båda tillstånden uppkommer på olika ställen i hjärnan och styrs av olika hormoner i kroppen. Den nya forskningen tyder också på att vi mycket väl kan lära oss att älska en partner, som vi från början inte alls har varit förälskade i."
Jaha, det bekräftade många av mina känslor av hur det ligger till. Något som alla dejtare (inte minst nätdejtare...) skulle ha nytta av att ta till sig... På nätet går ju i stort sett alla på ett enda ögonblicks förstaintryck av någon och bestämmer sig för allt eller ingenting i en enda förmodligen mycket förvirrad sekund, där sannolikheten är jätteliten att man har kommit den man gjort sig ett första intryck av särskilt nära...
Att den djupa varaktiga kärleken kan växa fram på sina egna vägar och inte kräver någon föregående förälskelse är ju väldigt uppenbart så fort man beaktar hur många äktenskap genom historien som varit resonemangsäktenskap, men att kärlek som regel uppstår även mellan sådana kontrahenter, och att man dessutom länge har ansett att sådan kärlek brukar vara den starkaste. Och jag vet hur min syster och svåger blev ihop. Lärde känna varandra som kompisar och flyttade ihop i samma lägenhet som "kombos", och blev kära när de redan bodde ihop... That pretty much says it all, kan man väl konstatera...
Så det är knappast kärleken som flyr dig om du söker den och tvärtom, det är en sammanblandning av två helt olika saker. Det är tillfällena till förälskelse som flyr den som söker kärleken och söker den som flyr den, och det kan ju i sin tur bara bero på de sökandes (eller inte sökandes *ler*) aktiva val att se "det sökande" som i sig oattraktivt, det handlar ju inte på något sätt om något inneboende fenomen i förälskelsens eller kärlekens natur.
Och att förälskelse är en form av psykos, medan kärlek handlar om rent förnuft var onekligen rätt brutala termer att lära sig, när man ser hur människor av idag är präglade på sammanblandningen av de två. Det är ju alltså det som handlar om förnuft som de flesta människor skjuter ifrån sig, och lägger all energi på att söka det som är en psykos... hehehe...
Den stormande förälskelsen är en övergående psykos, och djup varaktig kärlek är något förnuftsbaserat... - och de flesta människor har tagit en till stor del missförstådd ramsa som livsnorm och väljer därför med sitt förnuft att välja bort de oftast troligen bästa förutsättningarna för kärleken som sådan, för att leta efter de partners de kan få den bästa psykosen med...
Ja men är det inte alldeles lysande??? :-D
Beck - I Guds namn
På bio runt påsk 2007... Regi Kjell Sundvall.
Ja jädrar, då kommer man möta och regi av honom, bara en sådan sak... Wow!
Säger bara "Tomten är far till alla barnen"... roligaste svenska komedin någonsin?
Ja jädrar, då kommer man möta och regi av honom, bara en sådan sak... Wow!
Säger bara "Tomten är far till alla barnen"... roligaste svenska komedin någonsin?
BECK - Anders som statist
Jahapp. Plötsligt en dag ett missat samtal från ett nummer som gick till Svenska Filminstitutet när jag kollade numret. Hm... film-INSTITUTET? Nåja, det var väl något statistuppdrag? Lyssnade av meddelanden och där söker en tjej en statist till en BECK-inspelning onsdag 16 augusti. Är det något den kvällen? Nej, Huddinges första träningsmatch, Haninge borta är tisdag 15, och den andra, Nyköping borta, torsdag den 17.
Ringer upp. Katastrof. Hon har hunnit hitta någon annan till den inspelningen. Men hon behöver ju folk till andra scener.
Kan jag "statera" eftermiddag-kväll dagen innan, tisdag 15 augusti?
"Nej, absolut inte, den kvällen ska jag se träningsmatchen Haninge-Huddinge i Torvalla Ishall..."
SJÄLVKLART! Den kvällen skippar Huddinges webmaster lagets första träningsmatch för säsongen för jobb, fattas bara annat...
Sitta i en korridor i Sankt Görans sjukhus och vara sjuk. Kanon!
Hoppas verkligen det är GUNVALD som ska springa förbi, så jag kan ta Mr Persbrandt i näsan om alla år jag stod för serverutrymme för syrrans och mot slutet mer och mer min egen Persbrandt-sajt.... :o))
Eller rättare sagt, snacka lite vänskapligt om att kanske få till något BRA av den där sajten!!!
Ringer upp. Katastrof. Hon har hunnit hitta någon annan till den inspelningen. Men hon behöver ju folk till andra scener.
Kan jag "statera" eftermiddag-kväll dagen innan, tisdag 15 augusti?
"Nej, absolut inte, den kvällen ska jag se träningsmatchen Haninge-Huddinge i Torvalla Ishall..."
SJÄLVKLART! Den kvällen skippar Huddinges webmaster lagets första träningsmatch för säsongen för jobb, fattas bara annat...
Sitta i en korridor i Sankt Görans sjukhus och vara sjuk. Kanon!
Hoppas verkligen det är GUNVALD som ska springa förbi, så jag kan ta Mr Persbrandt i näsan om alla år jag stod för serverutrymme för syrrans och mot slutet mer och mer min egen Persbrandt-sajt.... :o))
Eller rättare sagt, snacka lite vänskapligt om att kanske få till något BRA av den där sajten!!!
Det här med att få behålla extrainkomster...
De fyra absolut lägsta inkomstnivåerna som finns idag är:
Arbetslös utan någon "riktig" A-kassa intjänad. ALFA-kassans grundersättning, det som tidigare hette kontant arbetsmarknadsstöd KAS, är "högst" 320 kronor per dag. Är man helt arbetslös och anger sig fullt arbetsför får man alltså ersättning för fem dagar i veckan, 1600 kronor blir alltså det, och numera ser jag på kassans hemsida att utbetalningar inte längre sker för fyra veckor i taget utan per månad. Man lär alltså få ut för så där en 22, 23 dagar per månad, och man får räkna med klart lägre inkomst i februari. En utbetalning för en månad lär bli t ex 7360 kronor, och på det ska det också dras skatt.
Är nu någon i den sitsen och åtminstone har insett eller fått klart för sig att han ligger under socialbidragsnorm gäller alltså samma grej som för mig under många år som arbetslös med KAS varvat med obskyra arbetsmarknadsåtgärder där man fick utbildningsbidrag som var lika mycket som jag annars hade i KAS - man fick alltså sitt KAS utbetalt, minus skatt - och sökte sedan kompletterande socialbidrag upp till norm, och fick ut ungefär lika mycket som skatten som drogs från KAS-pengarna.
Men det där med soc-norm är ju inget man får veta automatiskt om man ligger där nere på marginalen och inte har några andra möjligheter till buds och kommer och söker ALFA-kassan. Så vi får nog alltid räkna med att det finns en och annan stackare som kämpar med näbbar och klor på denna arbetsmarknad vi har, och lever på enbart beskattade pengar från ALFA-kassan, och därmed en ganska bra bit under socialbidragsnormen för "skälig levnadsnivå".
Det blir den absolut lägsta tänkbara inkomst man kan gå med i Sverige idag. En befintlig inkomst på kanske 5152 kronor per månad efter skatt (70% av 7360). Sedan ska det till att börja med betalas hyra, och vad den kan ligga på vågar vi inte tänka på. Sitter någon verkligen i den här sitsen är det bara att hoppas att han kommer på tanken att lyssna med det sociala om man verkligen ska förväntas kunna leva på så lite pengar.
Och nog är det märkligt att man på fullt allvar kan införa tänkta trygghetssystem för vissa utsatta grupper, och medvetet skapa inkomstnivåer som är lägre än socialstyrelsens norm för en skälig levnadsnivå. Särskilt när skillnaden i stort sett ligger just i och med att skiten är SKATTEPLIKTIGT. Fick man ut Alfa-kassans grundersättning brutto, utan att det drogs någon skatt, skulle ju många bara genom den skillnaden faktiskt ligga betydligt närmare soc-normen, och rentav över den, om man bara har tillräckligt låg hyra. Enkel logik, på inkomster på så låg nivå borde det näppeligen dras av skatt.
Är man sedan arbetslös med en låg A-kassa, exempelvis grundersättningen, eller sjukskriven med så låg intjänad sjukpenning att man ligger under soc-norm och VET OM att man ligger under soc-norm så att man SÖKER socialbidrag, då är normen för en ensamstående person idag 3360 kronor, plus hyra. Om det inte är ändrat sedan "min tid" ska även månadskort hos kollektivtrafiken och alla eventuella läkarkostnader ligga utanför det där beloppet.
Säg alltså att man sitter officiellt frisk och arbetslös och har Alfa-kassans grundersättning. Man får ut 7360 kronor minus skatt, drygt femtusen, där lite över tvåtusen gått i skatt. Sedan ska man vända sig till soc för att få ut mellanskillnaden upp till 3360 kronor plus hyran. Hyror på tre-fyra tusen får man ju utgå ifrån att det handlar om, det kan t o m vara ännu mer.
Bostadsrätt är en annan sak, skulle olyckan vara framme så att man inkomstmässigt ligger under soc-norm, men händelsevis bor i bostadsrätt så är ju bostaden en dyr tillgång man har, och rätten till socialbidrag brukar därmed bli kraftigt ifrågasatt. Grundprincipen brukar vara "sök hyresrätt, sälj bostadsrätten - där finns det pengar".
Men de som bor i bostadsrätt får väl anses i grund och botten vara en helt annan kategori, bor man redan i en bostadsrätt har man redan antingen så in i helvete med pengar att man har kunnat slanta upp kontant av egna medel, eller har haft tillräckligt god ekonomi för att få låna till insatsen. Då lär man redan vara inne på arbetsmarknaden och ha rejäla löner på sina jobb. Rimligtvis är man med i en riktig A-kassa och får 80% av sin lön om man till äventyrs blir arbetslös. Vilket lär bli femsiffrigt med god marginal, även efter skatt, och förmodligen när hyran är betald också. För en person med den inkomsten, OM han skulle bli arbetslös och behöva belasta sin A-kassa.
Så bostadsrättsfolk är en helt annan kategori, och det är inte konstigt att jag känner mig skitkonstig när jag nu via kommunen bor i en jättefin lägenhet jag får hyra av dem mitt i - ett urglassigt bostadsrättsområde. Jag känner mig som en katt bland hermeliner, eller rentav en fisk på torra land. Otroligt opsykologiskt hanterat, de borde verkligen ha haft det här hos sitt kommunala bostadsbolag, så att man levde som en hyresgäst bland andra hyresgäster... :o(
Studerande med studiemedel från CSN, då. Ja.... kikade lite på nätet och ser att totalbeloppet är lika för alla och är för närvarande 1.814 kronor i veckan vid heltidsstudier. Sedan är bidragsdelen minst 34,5 procent av totalbeloppet, men kan som mest vara frågan om 82 procent av beloppet.
Man får utbetalt för fyra veckor i stöten, och då får man 7.256 kronor. Vi talar alltså om ungefär samma nivåer som Alfa-kassans grundersättning, med den skillnaden att här dras det inte någon skatt på beloppet. De studerande får alltså ut 7.256 kronor var fjärde vecka, och räknat per månad blir det teoretiskt något mer än så. Så med en hyra under 3.900 kronor per månad har de åtminstone mer än socialbidragsnorm.
Å andra sidan är utbetalningarna under läsåret i princip vad de ska kunna lägga undan av för att klara sig under sommarlovet också, och de är drabbade av helvetiskt improduktiva regler för hur mycket de får tjäna på ett eventuellt sommarjobb utan att börja få avdrag på sina redan låga studiemedel när höstterminen börjar.
Och så då gruppen jag hör till. Sjukersättning, dvs vad som förr i tiden hette sjukpension, och så låg intjänad pension att jag behöver komplettera med bostadstillägg för pensionärer. Och här har vi verkligen ett rejält tragikomiskt upplägg.
Bostadstillägget blir för min del bortemot 2.500 kronor per månad, alltså bortåt 30.000 kronor per år. Och är då samtidigt en inkomstprövad ersättning.
Och här har jag varit provsmakare mot den svindlande ersättningen 120 kronor per tillfälle, jag hade ambitionen att börja frilansa med allt möjligt som jag kan pyssla med i egen takt och kunna dra in någon krona på här och där, jag har sedan valen 1998 varit valförrättare och fått en beskattad extraslant varje gång jag utfört den uppgiften.....
Men med upplägget för bostadstillägget blir det alltså så, att de ca 30.000 kronor det handlar om per år är en rättighet att få, om jag inte har några andra inkomster än sjukersättningen, dvs om jag inte gör något det allra minsta produktivt av min tid.
Men kan jag dra in den enda lilla krona extra i vita, beskattade pengar - så ska det bara minska bostadstillägget. Först om jag kan dra in extrainkomster på över 30.000 på ett år, så blir det inkomster jag får behålla själv. Allt upp till närmare 30.000 på ett år blir bara pengar jag sparar in åt Försäkringskassan i stället för att tära och parasitera så förbannat på samhället.
Otroligt starkt incitament att tjäna pengar vitt...
Och samma läge gäller ju alltså för den som går på soc. Varje inkomst man drar in ska bara minska socialbidraget.
Samma läge gäller sannerligen för de studerande som har studiemedel. De kan knappt tjäna pengar till hyran under sommarmånaderna utan att bli av med studiemedlet halva hösten sedan.
Paradoxalt nog blir det dock så att den teoretiskt allra allra sämst betalda i Sverige, den som möjligen lever på enbart grundersättningen från ALFA-kassan, han får faktiskt behålla en inkomst som sådan. Han ska ange tydligt om han har fått möjlighet att arbeta en viss dag i stället för att vara arbetslös, så han förlorar bara dagersättningen 320 kronor minus skatt för just den dagen, och får behålla allt han må ha tjänat på det han jobbade med i stället. Jag skulle bli förvånad om det innebar en förlust...... :o)
Men har man redan jobb och i och med det sannerligen sitt "på det torra" jämfört med oss tre grupper som har mellan tre och kanske femtusen kronor att röra oss med när hyran är betald, då har man rätt att dryga ut sina inkomster med extraknäck, och man har till exempel rätt att få betalt för att engagera sig som valförrättare en valdag i Sverige. Det har inte vi. Vi får gärna vara valförrättare, vi med, men vi har inte rätt att få betalt för det... :o/
Sjuka, sjuka, sjuka Sverige!!!
Om sedan jag ser min kaotiska livssituation som ett funktionshinder har skapat från ett annat håll och betraktar en annan av det där bostadstilläggets hämmande effekter... Dels innebär det att sidoinkomster mellan 0 och ca 30.000 i praktiken om något blir en ren förlust för min del, det är inte ens oförändrat, slutsumman blir en förlust.
Bostadstillägget anpassas ju vid nästa ansökan för ett år till, så att jag inte får behålla inkomstökningen sidoinkomsterna annars skulle ha inneburit. Dels sänks alltså mitt bostadstillägg för nästa tolvmånadersperiod med de extrainkomster jag kunnat dra in under den gångna perioden (och sänker min redan låga inkomst ännu mer, så att det blir än mer angeläget att försöka dryga ut pengarna med sidoinkomster nästa period ändå), dessutom ska jag samtidigt under nästa tolvmånadersperiod, en bit in på nästa år, med största sannolikhet betala en del mer i skatt för förra inkomståret.
Och det är ett bidrag jag alltså får under dessa premisser som över huvud taget ger mig ett formellt betalningsutrymme för mina gamla skulder, vid införsel på lön eller eventuell skuldsanering. Skulle jag stå med enbart den rena sjukersättningen minus skatt och inget bostadstillägg, skulle min disponibla inkomst efter att hyran är betald vara mindre än förbehållsbeloppet man har rätt att behålla för egen del när man "gör rätt för sig" och betalar av på gamla skulder.
Den vetskapen kunde ju väcka tanken att försöka helt enkelt avstå från att söka något bostadstillägg i stället. Ta fem hårda år med enbart sjukersättningen med vetskapen att då kan jag i gengäld få alla gamla skulder helt avskrivna för att återbetalningsförmåga saknats - åtminstone efter fem sådana år.
Men "samhället" har tänkt på allt, vi som har det som kämpigast ska inte kunna smita undan något ansvar själva, hur lite vi än själva kan ställa någon annan till ansvar för att våra liv har blivit det de har, som ju i mitt fall definitivt har berott till oerhört stor del på beslut olika myndigheter tagit till min nackdel i olika lägen genom åren, men sådant ska man inte "älta", sådant ska man bara glömma, ansvar för fel mot andra har man bara själv, och aldrig rätt att ställa andra till ansvar för i de fall man själv är den som det begåtts fel mot.
Så vid en fråga om den biten till kronofogdemyndigheten fick jag veta att oh la la - den skuldsatte förväntas söka och få ut alla ersättningar han har rätt att få, så även om jag inte hade något bostadstillägg skulle jag ändå förväntas ha det, och min betalningsförmåga skulle bedömas utifrån den förutsättningen att jag fick bostadstillägg.
Så någon i en sådan här sits kommer inte undan sin egen del av det eventuella ansvaret för de hårda åren man har bakom sig. Jag ska allt betala och vara glad, jag. Alla felgrepp jag själv utsatts för är preskriberade i olika bemärkelser, men de skulder de lett till att jag har, de blir inte preskriberade, de.
Var finns rättvisan för människor med ett lindrigt funktionshinder, vars liv blivit ett helvete av att leva med detta funktionshinder i en värld som aldrig sett att de har ett funktionshinder???
Någon som åtminstone är frisk och kämpar med att söka jobb, han kan ju ligga under förbehållsbeloppet och sakna fler bidrag att söka, och därmed anses ha noll återbetalningsförmåga. Är man däremot klassad som "sjuk" och arbetsförmågan helt nedsatt, så att man har sjukersättning, då ligger alla bidragsnivåer så att man per automatik får ett visst litet betalningsutrymme på sina gamla skulder. Bli friskare och habiliteras ut i arbetslivet igen - eller betala av mina gamla skulder? Jag tycker inte min ork räcker till bägge delarna samtidigt. Det är "kämpa järnet" eller "lägga sig ner och dö" som är valmöjligheterna. Och ska man försöka "kämpa järnet" ska man samtidigt göra rätt för sig för skulder som uppstått i det tidigare liv man försöker resa sig från. Var finns logiken?
Pusta ut i lugn och ro, och koncentrera sig på att bli hel som människa, tycker jag känns som det mest angelägna att få ägna sig åt. Då skulle kanske livet kunna bli ett rätt bra liv på sikt. Men det är det alltså verkligen inte upplagt så att man ska kunna få göra... :o(
Arbetslös utan någon "riktig" A-kassa intjänad. ALFA-kassans grundersättning, det som tidigare hette kontant arbetsmarknadsstöd KAS, är "högst" 320 kronor per dag. Är man helt arbetslös och anger sig fullt arbetsför får man alltså ersättning för fem dagar i veckan, 1600 kronor blir alltså det, och numera ser jag på kassans hemsida att utbetalningar inte längre sker för fyra veckor i taget utan per månad. Man lär alltså få ut för så där en 22, 23 dagar per månad, och man får räkna med klart lägre inkomst i februari. En utbetalning för en månad lär bli t ex 7360 kronor, och på det ska det också dras skatt.
Är nu någon i den sitsen och åtminstone har insett eller fått klart för sig att han ligger under socialbidragsnorm gäller alltså samma grej som för mig under många år som arbetslös med KAS varvat med obskyra arbetsmarknadsåtgärder där man fick utbildningsbidrag som var lika mycket som jag annars hade i KAS - man fick alltså sitt KAS utbetalt, minus skatt - och sökte sedan kompletterande socialbidrag upp till norm, och fick ut ungefär lika mycket som skatten som drogs från KAS-pengarna.
Men det där med soc-norm är ju inget man får veta automatiskt om man ligger där nere på marginalen och inte har några andra möjligheter till buds och kommer och söker ALFA-kassan. Så vi får nog alltid räkna med att det finns en och annan stackare som kämpar med näbbar och klor på denna arbetsmarknad vi har, och lever på enbart beskattade pengar från ALFA-kassan, och därmed en ganska bra bit under socialbidragsnormen för "skälig levnadsnivå".
Det blir den absolut lägsta tänkbara inkomst man kan gå med i Sverige idag. En befintlig inkomst på kanske 5152 kronor per månad efter skatt (70% av 7360). Sedan ska det till att börja med betalas hyra, och vad den kan ligga på vågar vi inte tänka på. Sitter någon verkligen i den här sitsen är det bara att hoppas att han kommer på tanken att lyssna med det sociala om man verkligen ska förväntas kunna leva på så lite pengar.
Och nog är det märkligt att man på fullt allvar kan införa tänkta trygghetssystem för vissa utsatta grupper, och medvetet skapa inkomstnivåer som är lägre än socialstyrelsens norm för en skälig levnadsnivå. Särskilt när skillnaden i stort sett ligger just i och med att skiten är SKATTEPLIKTIGT. Fick man ut Alfa-kassans grundersättning brutto, utan att det drogs någon skatt, skulle ju många bara genom den skillnaden faktiskt ligga betydligt närmare soc-normen, och rentav över den, om man bara har tillräckligt låg hyra. Enkel logik, på inkomster på så låg nivå borde det näppeligen dras av skatt.
Är man sedan arbetslös med en låg A-kassa, exempelvis grundersättningen, eller sjukskriven med så låg intjänad sjukpenning att man ligger under soc-norm och VET OM att man ligger under soc-norm så att man SÖKER socialbidrag, då är normen för en ensamstående person idag 3360 kronor, plus hyra. Om det inte är ändrat sedan "min tid" ska även månadskort hos kollektivtrafiken och alla eventuella läkarkostnader ligga utanför det där beloppet.
Säg alltså att man sitter officiellt frisk och arbetslös och har Alfa-kassans grundersättning. Man får ut 7360 kronor minus skatt, drygt femtusen, där lite över tvåtusen gått i skatt. Sedan ska man vända sig till soc för att få ut mellanskillnaden upp till 3360 kronor plus hyran. Hyror på tre-fyra tusen får man ju utgå ifrån att det handlar om, det kan t o m vara ännu mer.
Bostadsrätt är en annan sak, skulle olyckan vara framme så att man inkomstmässigt ligger under soc-norm, men händelsevis bor i bostadsrätt så är ju bostaden en dyr tillgång man har, och rätten till socialbidrag brukar därmed bli kraftigt ifrågasatt. Grundprincipen brukar vara "sök hyresrätt, sälj bostadsrätten - där finns det pengar".
Men de som bor i bostadsrätt får väl anses i grund och botten vara en helt annan kategori, bor man redan i en bostadsrätt har man redan antingen så in i helvete med pengar att man har kunnat slanta upp kontant av egna medel, eller har haft tillräckligt god ekonomi för att få låna till insatsen. Då lär man redan vara inne på arbetsmarknaden och ha rejäla löner på sina jobb. Rimligtvis är man med i en riktig A-kassa och får 80% av sin lön om man till äventyrs blir arbetslös. Vilket lär bli femsiffrigt med god marginal, även efter skatt, och förmodligen när hyran är betald också. För en person med den inkomsten, OM han skulle bli arbetslös och behöva belasta sin A-kassa.
Så bostadsrättsfolk är en helt annan kategori, och det är inte konstigt att jag känner mig skitkonstig när jag nu via kommunen bor i en jättefin lägenhet jag får hyra av dem mitt i - ett urglassigt bostadsrättsområde. Jag känner mig som en katt bland hermeliner, eller rentav en fisk på torra land. Otroligt opsykologiskt hanterat, de borde verkligen ha haft det här hos sitt kommunala bostadsbolag, så att man levde som en hyresgäst bland andra hyresgäster... :o(
Studerande med studiemedel från CSN, då. Ja.... kikade lite på nätet och ser att totalbeloppet är lika för alla och är för närvarande 1.814 kronor i veckan vid heltidsstudier. Sedan är bidragsdelen minst 34,5 procent av totalbeloppet, men kan som mest vara frågan om 82 procent av beloppet.
Man får utbetalt för fyra veckor i stöten, och då får man 7.256 kronor. Vi talar alltså om ungefär samma nivåer som Alfa-kassans grundersättning, med den skillnaden att här dras det inte någon skatt på beloppet. De studerande får alltså ut 7.256 kronor var fjärde vecka, och räknat per månad blir det teoretiskt något mer än så. Så med en hyra under 3.900 kronor per månad har de åtminstone mer än socialbidragsnorm.
Å andra sidan är utbetalningarna under läsåret i princip vad de ska kunna lägga undan av för att klara sig under sommarlovet också, och de är drabbade av helvetiskt improduktiva regler för hur mycket de får tjäna på ett eventuellt sommarjobb utan att börja få avdrag på sina redan låga studiemedel när höstterminen börjar.
Och så då gruppen jag hör till. Sjukersättning, dvs vad som förr i tiden hette sjukpension, och så låg intjänad pension att jag behöver komplettera med bostadstillägg för pensionärer. Och här har vi verkligen ett rejält tragikomiskt upplägg.
Bostadstillägget blir för min del bortemot 2.500 kronor per månad, alltså bortåt 30.000 kronor per år. Och är då samtidigt en inkomstprövad ersättning.
Och här har jag varit provsmakare mot den svindlande ersättningen 120 kronor per tillfälle, jag hade ambitionen att börja frilansa med allt möjligt som jag kan pyssla med i egen takt och kunna dra in någon krona på här och där, jag har sedan valen 1998 varit valförrättare och fått en beskattad extraslant varje gång jag utfört den uppgiften.....
Men med upplägget för bostadstillägget blir det alltså så, att de ca 30.000 kronor det handlar om per år är en rättighet att få, om jag inte har några andra inkomster än sjukersättningen, dvs om jag inte gör något det allra minsta produktivt av min tid.
Men kan jag dra in den enda lilla krona extra i vita, beskattade pengar - så ska det bara minska bostadstillägget. Först om jag kan dra in extrainkomster på över 30.000 på ett år, så blir det inkomster jag får behålla själv. Allt upp till närmare 30.000 på ett år blir bara pengar jag sparar in åt Försäkringskassan i stället för att tära och parasitera så förbannat på samhället.
Otroligt starkt incitament att tjäna pengar vitt...
Och samma läge gäller ju alltså för den som går på soc. Varje inkomst man drar in ska bara minska socialbidraget.
Samma läge gäller sannerligen för de studerande som har studiemedel. De kan knappt tjäna pengar till hyran under sommarmånaderna utan att bli av med studiemedlet halva hösten sedan.
Paradoxalt nog blir det dock så att den teoretiskt allra allra sämst betalda i Sverige, den som möjligen lever på enbart grundersättningen från ALFA-kassan, han får faktiskt behålla en inkomst som sådan. Han ska ange tydligt om han har fått möjlighet att arbeta en viss dag i stället för att vara arbetslös, så han förlorar bara dagersättningen 320 kronor minus skatt för just den dagen, och får behålla allt han må ha tjänat på det han jobbade med i stället. Jag skulle bli förvånad om det innebar en förlust...... :o)
Men har man redan jobb och i och med det sannerligen sitt "på det torra" jämfört med oss tre grupper som har mellan tre och kanske femtusen kronor att röra oss med när hyran är betald, då har man rätt att dryga ut sina inkomster med extraknäck, och man har till exempel rätt att få betalt för att engagera sig som valförrättare en valdag i Sverige. Det har inte vi. Vi får gärna vara valförrättare, vi med, men vi har inte rätt att få betalt för det... :o/
Sjuka, sjuka, sjuka Sverige!!!
Om sedan jag ser min kaotiska livssituation som ett funktionshinder har skapat från ett annat håll och betraktar en annan av det där bostadstilläggets hämmande effekter... Dels innebär det att sidoinkomster mellan 0 och ca 30.000 i praktiken om något blir en ren förlust för min del, det är inte ens oförändrat, slutsumman blir en förlust.
Bostadstillägget anpassas ju vid nästa ansökan för ett år till, så att jag inte får behålla inkomstökningen sidoinkomsterna annars skulle ha inneburit. Dels sänks alltså mitt bostadstillägg för nästa tolvmånadersperiod med de extrainkomster jag kunnat dra in under den gångna perioden (och sänker min redan låga inkomst ännu mer, så att det blir än mer angeläget att försöka dryga ut pengarna med sidoinkomster nästa period ändå), dessutom ska jag samtidigt under nästa tolvmånadersperiod, en bit in på nästa år, med största sannolikhet betala en del mer i skatt för förra inkomståret.
Och det är ett bidrag jag alltså får under dessa premisser som över huvud taget ger mig ett formellt betalningsutrymme för mina gamla skulder, vid införsel på lön eller eventuell skuldsanering. Skulle jag stå med enbart den rena sjukersättningen minus skatt och inget bostadstillägg, skulle min disponibla inkomst efter att hyran är betald vara mindre än förbehållsbeloppet man har rätt att behålla för egen del när man "gör rätt för sig" och betalar av på gamla skulder.
Den vetskapen kunde ju väcka tanken att försöka helt enkelt avstå från att söka något bostadstillägg i stället. Ta fem hårda år med enbart sjukersättningen med vetskapen att då kan jag i gengäld få alla gamla skulder helt avskrivna för att återbetalningsförmåga saknats - åtminstone efter fem sådana år.
Men "samhället" har tänkt på allt, vi som har det som kämpigast ska inte kunna smita undan något ansvar själva, hur lite vi än själva kan ställa någon annan till ansvar för att våra liv har blivit det de har, som ju i mitt fall definitivt har berott till oerhört stor del på beslut olika myndigheter tagit till min nackdel i olika lägen genom åren, men sådant ska man inte "älta", sådant ska man bara glömma, ansvar för fel mot andra har man bara själv, och aldrig rätt att ställa andra till ansvar för i de fall man själv är den som det begåtts fel mot.
Så vid en fråga om den biten till kronofogdemyndigheten fick jag veta att oh la la - den skuldsatte förväntas söka och få ut alla ersättningar han har rätt att få, så även om jag inte hade något bostadstillägg skulle jag ändå förväntas ha det, och min betalningsförmåga skulle bedömas utifrån den förutsättningen att jag fick bostadstillägg.
Så någon i en sådan här sits kommer inte undan sin egen del av det eventuella ansvaret för de hårda åren man har bakom sig. Jag ska allt betala och vara glad, jag. Alla felgrepp jag själv utsatts för är preskriberade i olika bemärkelser, men de skulder de lett till att jag har, de blir inte preskriberade, de.
Var finns rättvisan för människor med ett lindrigt funktionshinder, vars liv blivit ett helvete av att leva med detta funktionshinder i en värld som aldrig sett att de har ett funktionshinder???
Någon som åtminstone är frisk och kämpar med att söka jobb, han kan ju ligga under förbehållsbeloppet och sakna fler bidrag att söka, och därmed anses ha noll återbetalningsförmåga. Är man däremot klassad som "sjuk" och arbetsförmågan helt nedsatt, så att man har sjukersättning, då ligger alla bidragsnivåer så att man per automatik får ett visst litet betalningsutrymme på sina gamla skulder. Bli friskare och habiliteras ut i arbetslivet igen - eller betala av mina gamla skulder? Jag tycker inte min ork räcker till bägge delarna samtidigt. Det är "kämpa järnet" eller "lägga sig ner och dö" som är valmöjligheterna. Och ska man försöka "kämpa järnet" ska man samtidigt göra rätt för sig för skulder som uppstått i det tidigare liv man försöker resa sig från. Var finns logiken?
Pusta ut i lugn och ro, och koncentrera sig på att bli hel som människa, tycker jag känns som det mest angelägna att få ägna sig åt. Då skulle kanske livet kunna bli ett rätt bra liv på sikt. Men det är det alltså verkligen inte upplagt så att man ska kunna få göra... :o(
Mästerbloggaren som bloggar så ofta och regelbundet...
Eller hur....? :o)
Fast det är klart, jag trodde ju - som jag muttrat över några gånger redan - att bloggande generellt innebar respons, om inte annat genom att alla som bloggade åtminstone kikade runt hos varandra, om inte annat på senaste inlägg på förstasidan, och så... så har jag ju hela tiden gjort själv, och är förvånad att det inte verkar gälla fler...
Så hade det inte känts så mycket som att tala för döva öron hade jag nog kommit igång från första början och bloggat som de driftigaste, som garanterat skriver minst två inlägg varje dag. Min intention var inte att bara skriva för mig själv...
Nåväl... ett nytt inlägg kommer strax...
Min mor, född de Wahl!
Nåja. Det är hon ju inte. Min mamma är född Jansson.
Första gången jag började gräva själv i mina rötter på morfars sida, hösten 1988 på väg att fylla 20, och andra gången faktiskt just på min 20-årsdag, så fastnade jag på mammas raka fäderne på hennes farfars farfar, Anders Petter Jansson född 1826 i "Sko".
Först många år senare när jag tittade på mammas sidor igen skulle jag inse att "Sko" syftade på Skoklosters församling. Hade i bakhuvudet att "snart" åka någon dag till Uppsala Landsarkiv och kika på Skoklosters kyrkoböcker, och "snart" blev härom veckan när jag ordnade ett abonnemang hos Genline och kunde titta på kyrkoböckerna på nätet.
Anders Petter Janssons far hette Jan Jansson, så äntligen hade jag hittat Jan i min mors flicknamn Jansson, även om sedan också hans far hette Jan. Jan Jakobsson, född 1762. Och hans far hette Jakob - Jansson. Stod i husförhörslängden i Skokloster bara antecknad som född 1737 i "Västmanland".
Så åter trodde jag att jag hade fastnat för lång tid framöver.
Men idag sökte jag på de olika anornas namn på nätet, inte minst på databasen DISBYT där medlemmar i föreningen DIS (Föreningen för Datorhjälp i Släktforskningen) kan skicka in sina resultat, så att man kan se när andra forskar på samma personer och orter.
Och jackpot! Jakob Jansson var född 21/12 1737 i Äs Tull i Romfartuna, son till klensmeden Johan Devall av vallonsläkten de Val/de Wall/Devall/de Wahl.
Lite ytterligare forskning under dagen visade att namnformen de Wahl har dykt upp på en gren från Jan Jakobssons några år yngre bror Anders. Anders var en period rättare, dvs ett slags arbetsledare eller förman, och tar då upp sin fädernesläkts namn i formen De Val, men blir senare i livet åter bonde, och heter då "förstås" Jakobsson igen. Det var ju så det fungerade på den tiden. I bondeståndet bar man inte släktnamn, även om man var son till en officer, en präst, en adelsman eller en borgare, t ex en smed.
Så på min sida blir linjen:
Johan de Val, den först invandrade stamfadern, snidverkssmed vid myntverket i Säter, och sedan i Avesta, död 1664.
Olof Devall, klensmed i Torp, Romfartuna, född 1624, död 1715. G m Brita Bengtsdotter, född 1627, död 1716.
Johan Devall, mästersmed i Äs Tull, Romfartuna, född 1658, död 1730. G m Anna Jansdotter, född 1660, död 1730.
Johan Devall, klensmed i Äs Tull, Romfartuna, född 1696, död 1743. G m Elisabet Olofsdotter Spak, född 1699, död 1780.
Jakob Jansson, bonde i Sjusta, Skokloster, född 1737, död 1817. G m Brita Andersdotter, född 1740.
Jan Jakobsson, bonde i Sjusta och sedan i Råberga, Skokloster, född 1762, död 1812. G m Greta Andersdotter, född 1765.
Jan Jansson, torpare i Nöden, Skokloster, född 1795, död 1829. G m Anna Stina Carlsdotter, född 1794.
Anders Petter Jansson, statdräng slutligen i Vassunda, född 1829, död 1909. G m Ulrica Ersdotter, född 1828, död 1917.
Carl August Jansson (alla syskon skrivs Andersson, men han fortsätter med sin fars efternamn Jansson), statdräng, vid sekelskiftet i Funbo, född 1851, död i varje fall efter 1903. G m Erika Josefina Carlsdotter, född 1856. död 1896.
Ernst Teodor Jansson, statdräng, Frötuna, född 1883, död 1962. G m Hilda Augusta Olsson, född 1878, död 1950.
Set Alfred (Jansson) Askäng, stadsbud, Stockholm född 1909, död 1977. G m Ester Elisabet Andersson, född 1911, död 1968.
Min lilla mamma, gift Pemer och fick mig...
Yngre bror till Jan Jakobsson var Anders Jakobsson De Val, 1768-1825, vars son Johan Dewal, 1810-1859, stavas de Wahl från omkring 1840. Hans son musikdirektör Oscar de Wahl, 1832-1873, var far till Anders de Wahl, 1869-1956, den store skådespelaren som på sin tid var den som läste Tennysons Nyårsklockan på Skansen.
Jag har verkligen varit nyfiken på vad jag skulle kunna hitta om min mammas "agnatiska" släkt (alltså den raka manslinjen), men vad jag till sist skulle upptäcka övergick verkligen mina vildaste fantasier. Här är jag redan med i Sällskapet Vallonättlingar som "huvudman" för släkten Frumerie, för att jag forskar så mycket i den. Fram till idag har jag däremot inte vetat om några som helst vallonska anor för egen del. Och så är mamma av släkten de Val, nummer 157 i Sällskapet Vallonättlingars släktnamnsregister...
Första gången jag började gräva själv i mina rötter på morfars sida, hösten 1988 på väg att fylla 20, och andra gången faktiskt just på min 20-årsdag, så fastnade jag på mammas raka fäderne på hennes farfars farfar, Anders Petter Jansson född 1826 i "Sko".
Först många år senare när jag tittade på mammas sidor igen skulle jag inse att "Sko" syftade på Skoklosters församling. Hade i bakhuvudet att "snart" åka någon dag till Uppsala Landsarkiv och kika på Skoklosters kyrkoböcker, och "snart" blev härom veckan när jag ordnade ett abonnemang hos Genline och kunde titta på kyrkoböckerna på nätet.
Anders Petter Janssons far hette Jan Jansson, så äntligen hade jag hittat Jan i min mors flicknamn Jansson, även om sedan också hans far hette Jan. Jan Jakobsson, född 1762. Och hans far hette Jakob - Jansson. Stod i husförhörslängden i Skokloster bara antecknad som född 1737 i "Västmanland".
Så åter trodde jag att jag hade fastnat för lång tid framöver.
Men idag sökte jag på de olika anornas namn på nätet, inte minst på databasen DISBYT där medlemmar i föreningen DIS (Föreningen för Datorhjälp i Släktforskningen) kan skicka in sina resultat, så att man kan se när andra forskar på samma personer och orter.
Och jackpot! Jakob Jansson var född 21/12 1737 i Äs Tull i Romfartuna, son till klensmeden Johan Devall av vallonsläkten de Val/de Wall/Devall/de Wahl.
Lite ytterligare forskning under dagen visade att namnformen de Wahl har dykt upp på en gren från Jan Jakobssons några år yngre bror Anders. Anders var en period rättare, dvs ett slags arbetsledare eller förman, och tar då upp sin fädernesläkts namn i formen De Val, men blir senare i livet åter bonde, och heter då "förstås" Jakobsson igen. Det var ju så det fungerade på den tiden. I bondeståndet bar man inte släktnamn, även om man var son till en officer, en präst, en adelsman eller en borgare, t ex en smed.
Så på min sida blir linjen:
Johan de Val, den först invandrade stamfadern, snidverkssmed vid myntverket i Säter, och sedan i Avesta, död 1664.
Olof Devall, klensmed i Torp, Romfartuna, född 1624, död 1715. G m Brita Bengtsdotter, född 1627, död 1716.
Johan Devall, mästersmed i Äs Tull, Romfartuna, född 1658, död 1730. G m Anna Jansdotter, född 1660, död 1730.
Johan Devall, klensmed i Äs Tull, Romfartuna, född 1696, död 1743. G m Elisabet Olofsdotter Spak, född 1699, död 1780.
Jakob Jansson, bonde i Sjusta, Skokloster, född 1737, död 1817. G m Brita Andersdotter, född 1740.
Jan Jakobsson, bonde i Sjusta och sedan i Råberga, Skokloster, född 1762, död 1812. G m Greta Andersdotter, född 1765.
Jan Jansson, torpare i Nöden, Skokloster, född 1795, död 1829. G m Anna Stina Carlsdotter, född 1794.
Anders Petter Jansson, statdräng slutligen i Vassunda, född 1829, död 1909. G m Ulrica Ersdotter, född 1828, död 1917.
Carl August Jansson (alla syskon skrivs Andersson, men han fortsätter med sin fars efternamn Jansson), statdräng, vid sekelskiftet i Funbo, född 1851, död i varje fall efter 1903. G m Erika Josefina Carlsdotter, född 1856. död 1896.
Ernst Teodor Jansson, statdräng, Frötuna, född 1883, död 1962. G m Hilda Augusta Olsson, född 1878, död 1950.
Set Alfred (Jansson) Askäng, stadsbud, Stockholm född 1909, död 1977. G m Ester Elisabet Andersson, född 1911, död 1968.
Min lilla mamma, gift Pemer och fick mig...
Yngre bror till Jan Jakobsson var Anders Jakobsson De Val, 1768-1825, vars son Johan Dewal, 1810-1859, stavas de Wahl från omkring 1840. Hans son musikdirektör Oscar de Wahl, 1832-1873, var far till Anders de Wahl, 1869-1956, den store skådespelaren som på sin tid var den som läste Tennysons Nyårsklockan på Skansen.
Jag har verkligen varit nyfiken på vad jag skulle kunna hitta om min mammas "agnatiska" släkt (alltså den raka manslinjen), men vad jag till sist skulle upptäcka övergick verkligen mina vildaste fantasier. Här är jag redan med i Sällskapet Vallonättlingar som "huvudman" för släkten Frumerie, för att jag forskar så mycket i den. Fram till idag har jag däremot inte vetat om några som helst vallonska anor för egen del. Och så är mamma av släkten de Val, nummer 157 i Sällskapet Vallonättlingars släktnamnsregister...
LG Hockey Games
Så är hockeyjournalisten i en i full gång. Synd att Huddinges årsfest krockade med Sverige-Ryssland igår, det var ett riktigt målkalas, det. Men onsdagens match mot Tjeckien såg man ju. Ackrediterad som press, och hade dessutom fått en biljett som tack för arbete på annat håll. Den kunde jag nu vara farbror jultomten och ge bort.
När man inte är mer etablerad som sportjournalist än vad jag är, jag är väl det inte alls än så länge, så är nästan övriga journalister man möter i pressutrymmena mycket av behållningen. En och annan känner man ju via andra vägar och snackar med, och det finns alltid andra man har haft mailkontakt med i något sammanhang förr som man skulle kunna morsa på.
Men det är alltid en skön upplevelse att uppleva lite internationell hockey gratis och frottera sig med de journalistutbildade som skriver yrkesmässigt om sporten och har knappast alltför dåligt betalt för det, när man fikar och kan ta en eller annan varmkorv i pauserna. Inte mer betalt jag har för något av det jag gör så är det där jag verkligen får något tillbaka med arbetet med de hemsidor jag skriver på...
När man inte är mer etablerad som sportjournalist än vad jag är, jag är väl det inte alls än så länge, så är nästan övriga journalister man möter i pressutrymmena mycket av behållningen. En och annan känner man ju via andra vägar och snackar med, och det finns alltid andra man har haft mailkontakt med i något sammanhang förr som man skulle kunna morsa på.
Men det är alltid en skön upplevelse att uppleva lite internationell hockey gratis och frottera sig med de journalistutbildade som skriver yrkesmässigt om sporten och har knappast alltför dåligt betalt för det, när man fikar och kan ta en eller annan varmkorv i pauserna. Inte mer betalt jag har för något av det jag gör så är det där jag verkligen får något tillbaka med arbetet med de hemsidor jag skriver på...
Sakers värde...
Att saker är värda precis så mycket som någon är beredd att betala för dem, inte ett öre mer, är något många kanske inte riktigt inser. Fick ett kul exempel på detta i helgen på Tradera. Jag hittade två auktioner om exemplar av "Årets Ishockey 1994" som jag var intresserad av till samlingen. Den ena hade skrivit massor om att han hade hört med förlaget att boken var värd 1500 kronor, så han hade lagt ett utgångsbud på 399 kronor och ett "Köp nu-pris" på 1299. Han har i skrivande stund inga bud än...
Samtidigt fanns en annan auktion på en likadan bok. De hade lagt ett utgångsbud på 15 kronor, det låg några bud runt 20 spänn och auktionen skulle gå ut mitt på dagen nästa dag, då jag inte skulle vara hemma och kunna kontra på eventuella högre bud. Men jag lade in 100 kr som maxbud och tänkte att det skulle vara läckert om man kunde vinna auktionen på en sketen hundralapp - och när jag kom hem hade jag tagit hem boken för 50 kronor. Någon försökte bjuda emot upp till 49 kronor, men ville inte ge mer än så.
Så på Tradera verkar "Årets Ishockey 1994" vara värd 50 kronor, inte några 1.500... :o)
Gå och simma?
Ja, det tror jag jag ska göra!
Som sagt en gång förr...
Det är verkligen inte många som slumpar runt, kikar in på de senaste bloggarna på startsidan och så vidare här. Jag trodde nyfikenheten skulle vara större och att alla olika bloggare själva skulle smyga runt och läsa varandras bloggar och komma med kul kommentarer till varandra. Verkar vara väldigt lite sådant???
Hur blir egentligen vissa bloggar populära och lästa av massor av människor, om man blir så lite läst från början? NÅGON måste ju upptäcka en blogg först och ordet om den börja spridas? Men om nu de flesta bloggar bara är bloggaren själv som sitter och skriver, och knappt läser andras bloggar själv? Jag trodde det var där någonstans processen måste börja?
Hur blir egentligen vissa bloggar populära och lästa av massor av människor, om man blir så lite läst från början? NÅGON måste ju upptäcka en blogg först och ordet om den börja spridas? Men om nu de flesta bloggar bara är bloggaren själv som sitter och skriver, och knappt läser andras bloggar själv? Jag trodde det var där någonstans processen måste börja?
Ännu mer funderingar...
Det kommer aldrig att vara lätt för oss med de "löjligt lindriga" funktionsnedsättningarna att få en chans att ta oss in i de friskas värld, när det sitter så i ryggmärgen på de flesta människor att se, bedöma och bemöta människor runt omkring sig på just de sätt som alltid kommer att skapa friktion mellan dem och oss.
Jobbskvallrets tio-i-topp-lista alltså i förra inlägget. Mer om attityderna jag alltid tycker man märker i första hand finns i inlägget närmast innan, "Omvärldens attityd - ofta".
Min egen styvfar tycker att jag genom att funka såpass bra som jag gör, vara såpass verbal osv, i alla tider innan jag hade diagnosen själv har lurat samhället att tro att jag är frisk, och då är det ju inte samhällets fel, det faller tillbaka på mig själv och blir med det mitt eget fel.
Men hallå? Om det nu sakta men säkert visar sig för vetenskapen och för "samhället" att här finns en serie neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som påverkar mångas förmåga att interagera socialt, och som på många kan vara såpass lindriga att vi ger alla helt oinsatta intrycket att vara fullt friska - det är väl inte "vårt fel"? Det är vårt handikapps "fel". Och i interaktionen mellan en handikappad/funktionsnedsatt människa och ett samhälle som har varit väldigt piggt på att ta beslut om den personen som varit honom till nackdel, ta ifrån honom massor i skatt när han har lyckats någorlunda att jobba, så är det väl ändå detta samhälle som bör förväntas ta sitt ansvar när det väl upptäcks hur det står till? Det är samhällets uppgift att inse vår problematik, identifiera problemen, finna motmedlen och hjälpa oss. Vi lever i ett samhälle som bygger sin struktur på att påstå sig ta det ansvaret för alla, och då får det väl lov att stå för sådana ord?
Människor som pga ett handikapp/funktionshinder/funktionsnedsättning behöver hjälp måste ju få den hjälpen. Och om funktionsnedsättningen är av sådan art och grad att upptäckten av densamma ställer allt som hänt i personens liv dessförinnan i helt nytt ljus så borde det väl vara lika logiskt att regelverket då fanns att besluta om att konkreta problem den personen har i tillvaron än idag, som beror på saker som gick fel på den tiden alla trodde han var fullt frisk, ska kunna upphöra?
Idag är ju t ex min situation den att alla annars tänkbara rehabiliteringsplaner faller på hur min ekonomi ser ut idag pga "de hårda åren" jag har bakom mig. Fem hårda år med skuldsanering fr o m nu motsvarar lidande jag redan har varit igenom, och det skulle mot den bakgrunden vara synnerligen rimligt att jag fick alla skulder åtminstone från innan jag fick min diagnos avskrivna. Det var en annan Anders som knappt i några avseenden alls hade förutsättningar att sköta sitt liv som friska människor kan som drog på sig de skulderna. Han finns inte längre, men nu finns en Anders som har möjligheter att göra något av sitt liv om han kan få börja känna att något han gör själv kan skapa värden han har rätt att behålla.
Men kan han inte få den hjälpen står nästan inga dörrar öppna. Då blir resten av livet ett lullande på ungefär samma nivå som just nu. Fortsätta med en massa föreningslivsengagemang på den tid som skulle kunnat läggas på lönearbete. Aldrig få en frisk persons ekonomi, och därmed rimligen aldrig bli en man som någon kvinna av 2006 skulle kunna ta på allvar som tänkbar partner, och kärlek, närhet, ömhet, lite lycka - och kanske den barnsliga drömmen om familj och egna barn som han har haft sedan han själv var riktigt liten är bara att fnissa lite åt. Skulle han....?
Och fem hårda år med skuldsanering blir ju fem år helt utan incitament att göra något produktivt alls. Under fem hårda år med skuldsanering fr o m nu, eller inom kort, skulle jag få behålla drygt en tusenlapp ännu mindre än jag har att röra mig med nu. Vad skulle jag ha för motivation att påbörja rehabiliteringar ut i ett produktivt yrkesliv under de fem åren? Förhoppningen att allt blir jättebra när väl de fem åren är över? Ja, men snälla... då är jag närmare 45... kunna gå ut i ett någorlunda normalt vuxenliv då? Hur vore det om regelverket kunde sporra mig med en chans att kunna få känna av ett någorlunda normalt vuxenliv nu på en gång?
Och till saken hör ju att hela den här biten är en Moment 22-aktig tankeprocess där jag stått och trampat vatten och bara ältat problematiken för mig själv i tre-fyra år redan, utan seriöst konkret stöd och hjälp från samhället på den punkten under hela den perioden - just för att det inte finns några realistiska lösningar att ta till. Tack för det! Stort tack!
Skapa värden jag har rätt att behålla skulle vara det viktigaste steget att ta, men det får jag inte göra redan som det är nu. Sjukersättning och bostadstillägg för pensionärer innebär att jag inte kan dra in en enda krona till vitt och behålla själv. 2.499 kronor per månad är bostadstillägget, och det innebär logiskt och praktiskt nog att den 2.500:e krona jag kan dra in vitt en viss månad blir den första jag får behålla själv. Samhället vill alltså absolut inte att en kreativ person och ganska driven skribent i den här situationen skulle kunna tänkas få pröva sina vingar med att ta vägen ut i lönearbete via det han tycker om att göra, och sakta men säkert kunna börja tjäna mer och mer på sin förmåga som skribent. En väg som säkert skulle kunna lyckas om den var öppen. Men det är den alltså i praktiken inte. Om inte plötsligt en chefredaktör någonstans snubblade över mig och blev så intresserad av allt jag har att säga i skriftlig form att man kunde få en stående krönika någonstans med såpass bra betalt för det att det gick att ta steget direkt från sjukersättning till att få arvoderingen för det som huvudinkomst, vill säga... Hallå? Någon? SYNS jag någonstans? ;o)
Och det motverkar också i praktiken att man tar på sig arvoderade tillfälliga samhällsuppgifter som att vara valförrättare i och med att en person i min situation till skillnad från friska anställda människor med lön av arbete inte tillåts få något för arbetet. Jag ska göra det gratis, jag... och bara få arvodet avdraget från den inkomst jag har i övrigt. Produktivt? Nej, i år tappar Sverige en valförrättare på detta. Härligt jobbat!
Dra in extra pengar och få behålla dem går ju att göra, om jag får dem svart... Men vem fan vill det???
Men det är alltså vad samhället i praktiken säger mig... "hitta gärna svartjobb om du kan, så får du behålla de värden du skapar med ditt arbete... men akta dig du om vi kommer på dig med det!!! Och du får inte tjäna något vitt, då tar vi bara dem ifrån dig..."
Sinnessjukt!
Jobbskvallrets tio-i-topp-lista alltså i förra inlägget. Mer om attityderna jag alltid tycker man märker i första hand finns i inlägget närmast innan, "Omvärldens attityd - ofta".
Min egen styvfar tycker att jag genom att funka såpass bra som jag gör, vara såpass verbal osv, i alla tider innan jag hade diagnosen själv har lurat samhället att tro att jag är frisk, och då är det ju inte samhällets fel, det faller tillbaka på mig själv och blir med det mitt eget fel.
Men hallå? Om det nu sakta men säkert visar sig för vetenskapen och för "samhället" att här finns en serie neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som påverkar mångas förmåga att interagera socialt, och som på många kan vara såpass lindriga att vi ger alla helt oinsatta intrycket att vara fullt friska - det är väl inte "vårt fel"? Det är vårt handikapps "fel". Och i interaktionen mellan en handikappad/funktionsnedsatt människa och ett samhälle som har varit väldigt piggt på att ta beslut om den personen som varit honom till nackdel, ta ifrån honom massor i skatt när han har lyckats någorlunda att jobba, så är det väl ändå detta samhälle som bör förväntas ta sitt ansvar när det väl upptäcks hur det står till? Det är samhällets uppgift att inse vår problematik, identifiera problemen, finna motmedlen och hjälpa oss. Vi lever i ett samhälle som bygger sin struktur på att påstå sig ta det ansvaret för alla, och då får det väl lov att stå för sådana ord?
Människor som pga ett handikapp/funktionshinder/funktionsnedsättning behöver hjälp måste ju få den hjälpen. Och om funktionsnedsättningen är av sådan art och grad att upptäckten av densamma ställer allt som hänt i personens liv dessförinnan i helt nytt ljus så borde det väl vara lika logiskt att regelverket då fanns att besluta om att konkreta problem den personen har i tillvaron än idag, som beror på saker som gick fel på den tiden alla trodde han var fullt frisk, ska kunna upphöra?
Idag är ju t ex min situation den att alla annars tänkbara rehabiliteringsplaner faller på hur min ekonomi ser ut idag pga "de hårda åren" jag har bakom mig. Fem hårda år med skuldsanering fr o m nu motsvarar lidande jag redan har varit igenom, och det skulle mot den bakgrunden vara synnerligen rimligt att jag fick alla skulder åtminstone från innan jag fick min diagnos avskrivna. Det var en annan Anders som knappt i några avseenden alls hade förutsättningar att sköta sitt liv som friska människor kan som drog på sig de skulderna. Han finns inte längre, men nu finns en Anders som har möjligheter att göra något av sitt liv om han kan få börja känna att något han gör själv kan skapa värden han har rätt att behålla.
Men kan han inte få den hjälpen står nästan inga dörrar öppna. Då blir resten av livet ett lullande på ungefär samma nivå som just nu. Fortsätta med en massa föreningslivsengagemang på den tid som skulle kunnat läggas på lönearbete. Aldrig få en frisk persons ekonomi, och därmed rimligen aldrig bli en man som någon kvinna av 2006 skulle kunna ta på allvar som tänkbar partner, och kärlek, närhet, ömhet, lite lycka - och kanske den barnsliga drömmen om familj och egna barn som han har haft sedan han själv var riktigt liten är bara att fnissa lite åt. Skulle han....?
Och fem hårda år med skuldsanering blir ju fem år helt utan incitament att göra något produktivt alls. Under fem hårda år med skuldsanering fr o m nu, eller inom kort, skulle jag få behålla drygt en tusenlapp ännu mindre än jag har att röra mig med nu. Vad skulle jag ha för motivation att påbörja rehabiliteringar ut i ett produktivt yrkesliv under de fem åren? Förhoppningen att allt blir jättebra när väl de fem åren är över? Ja, men snälla... då är jag närmare 45... kunna gå ut i ett någorlunda normalt vuxenliv då? Hur vore det om regelverket kunde sporra mig med en chans att kunna få känna av ett någorlunda normalt vuxenliv nu på en gång?
Och till saken hör ju att hela den här biten är en Moment 22-aktig tankeprocess där jag stått och trampat vatten och bara ältat problematiken för mig själv i tre-fyra år redan, utan seriöst konkret stöd och hjälp från samhället på den punkten under hela den perioden - just för att det inte finns några realistiska lösningar att ta till. Tack för det! Stort tack!
Skapa värden jag har rätt att behålla skulle vara det viktigaste steget att ta, men det får jag inte göra redan som det är nu. Sjukersättning och bostadstillägg för pensionärer innebär att jag inte kan dra in en enda krona till vitt och behålla själv. 2.499 kronor per månad är bostadstillägget, och det innebär logiskt och praktiskt nog att den 2.500:e krona jag kan dra in vitt en viss månad blir den första jag får behålla själv. Samhället vill alltså absolut inte att en kreativ person och ganska driven skribent i den här situationen skulle kunna tänkas få pröva sina vingar med att ta vägen ut i lönearbete via det han tycker om att göra, och sakta men säkert kunna börja tjäna mer och mer på sin förmåga som skribent. En väg som säkert skulle kunna lyckas om den var öppen. Men det är den alltså i praktiken inte. Om inte plötsligt en chefredaktör någonstans snubblade över mig och blev så intresserad av allt jag har att säga i skriftlig form att man kunde få en stående krönika någonstans med såpass bra betalt för det att det gick att ta steget direkt från sjukersättning till att få arvoderingen för det som huvudinkomst, vill säga... Hallå? Någon? SYNS jag någonstans? ;o)
Och det motverkar också i praktiken att man tar på sig arvoderade tillfälliga samhällsuppgifter som att vara valförrättare i och med att en person i min situation till skillnad från friska anställda människor med lön av arbete inte tillåts få något för arbetet. Jag ska göra det gratis, jag... och bara få arvodet avdraget från den inkomst jag har i övrigt. Produktivt? Nej, i år tappar Sverige en valförrättare på detta. Härligt jobbat!
Dra in extra pengar och få behålla dem går ju att göra, om jag får dem svart... Men vem fan vill det???
Men det är alltså vad samhället i praktiken säger mig... "hitta gärna svartjobb om du kan, så får du behålla de värden du skapar med ditt arbete... men akta dig du om vi kommer på dig med det!!! Och du får inte tjäna något vitt, då tar vi bara dem ifrån dig..."
Sinnessjukt!
"Så här går snacket på jobbet"
Inte är det konstigt att nästan fullt friska - som kanske inte ens själva vet att de bara nästan är fullt friska - löper enorm risk att sakta men säkert stötas ut från arbetsmarknaden mycket i och med just de attityder vi bemöts med i samspelet med de undermedvetet så cyniska människor vi har att arbeta tillsammans med om/när vi har ett jobb att sköta, och försöker sköta så gott vi klarar av det.
Listan från artikeln "Så här går snacket på jobbet" (Aftonbladet lördag 8 april, http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,806492,00.html) säger det mesta om hur jag själv minns att det kändes som att jag bemöttes när jag inte hade någon diagnos, trodde jag var fullt frisk, försökte söka jobb och då och då faktiskt fick ett och försökte sköta det:
Jobbskvallrets tio-i-topp-lista:
1) Någon jobbar inte tillräckligt, 57 procent.
2) Chefen är inkompetent/orättvis, 55 procent.
3) Någon tar långa raster/kommer försent, 46 procent.
4) Någon gör privata saker under arbetstid, 42 procent.
5) Någon prioriterar fel saker, 39 procent.
6) Någon är knepig/avvikande som person, 37 procent.
7) Sådant som rör andras privatliv, 19 procent.
8) Någon fuskar med sjukskrivning/vård av barn/tidsrapportering, 13 procent.
9) Vem som flirtar med vem, 12 procent.
10) Hur någon ser ut/klär sig, 7 procent.
Sju av tio punkter på den tio i topp-listan rör alltså just punkter som med stor sannolikhet signalerar att den man skvallrar om, om inte annat indirekt mobbar ut, och förr eller senare går bakom ryggen på och direkt till ledningen och säger ifrån att "vi orkar inte jobba med NN" - men som mina egna hårda erfarenheter av yrkeslivet visar att man otroligt sällan vänder sig direkt till och frågar vad det är för problem - har en löjligt lindrig funktionsnedsättning som är anledningen till att det inte funkar riktigt riktigt "100" för honom/henne på det där jobbet.
Och en sak om det bara funkar till 50% eller till 25%, kanske t o m om det funkar till ända upp till 75%, då är allt så markant fel att omvärlden förstår att något är fel och det här är kanske fel person på fel plats och här är det läge att fråga hur den alla blir så missnöjd med egentligen mår.
Men när det kommer för nära 100% ingår det inte i någons begreppsvärld att mindre än 100% perfektion i hur arbetet utförs kan vara något annat än medvetet slarv, medveten temposänkning - "han vet ju hur han ska göra, men skiter ändå i att göra rätt, jävla typ..."
Själv uppfattade jag det ju långt innan jag anade något om Asperger-biten som att jag hade för lätt för att lära, så att jag kanske förstod tillräckligt stor del av hur något skulle göras, så att jag kunde börja själv på en gång, och då gjorde det tillräckligt bra för att alla som kom förbi och såg mig skulle bli övertygade om att någon annan redan hade visat helt och hållet hur man skulle göra. Därför kom heller aldrig någon fram för att ge mig en instruktion, men samtidigt fanns det enstaka moment som kanske inte ens var ett dugg viktiga, där jag gissade mig fram och givetvis gjorde fel - varvid den som såg på genast utgick från att "Jaha? Så någon har visat honom precis hur han ska göra, men han slänger restprodukten i höger papperskorg i stället för vänster?"
Och sådana typer av detaljer fick sedan alla runt omkring att gnissla tänder tills man klagade och såg till att jag fick sluta. Ingen som kunde ha en tanke på att kolla upp "har någon visat Anders hur man gör och talat om att det är höger papperskorg vi alltid har slängt skräpet i", utan alla trodde sig veta att det var något jag hade fått veta och ändå hela tiden valde att göra fel.
När man till och med fick höra "det här går inte, du får gå" på en arbetsmarknadsåtgärd på en konstgjord arbetsplats inom en sektion av kommunens arbetsmarknadsenhet där alla utom chefen var placerade där på olika ALU, OSA och allt vad det heter tycker jag skam går på torra land. Men så var det för mig under de sista skälvande åren allra närmast innan jag själv en gång för alla gav mig fan på att söka läkare och var beredd att slå näven i bordet och kräva att bli tagen på allvar för att jag ju märkte själv på hur hela mitt liv hela tiden blev att något var fel.
Nu behövde det aldrig slås några nävar i bordet eftersom jag ju på tredje försöket lyckades träffa en läkare i psykiatri som kände till neuropsykiatriska nedsättningar som DAMP/ADHD, autism och Asperger och insåg att jag nog hade något sådant, "det viktigaste just nu är att du kan få pusta ut och lära känna dig själv i lugn och ro" och så blev jag sjukskriven för lång tid framöver.... det var 20 juli 2000 och jag har inte varit officiellt frisk sedan dess, och behöver med min diagnos aldrig heller bli det förrän den dag jag möjligen skulle kunna få möjlighet att känna mig frisk och kapabel att sköta ett jobb som fanns åt mig om jag ville ha det. Precis som det ska vara för oss som har den här typen av funktionsnedsättning.
Men till saken hör ju att jag hade sökt läkare på samma sätt två gånger tidigare - båda gångerna när jag fortfarande bodde i första hand i min födelsekommun - men mötte läkare i psykiatri som inte hade kompetensen, insikten och fantasin att inse problemet utan deklarerade för mig att de förstod att jag hade det jobbigt, men jag var allt så mycket mer frisk än sjuk att de inte gärna kunde sjukskriva mig. En remiss till någon att gå och prata med kunde jag få, men jag fick nog allt bita ihop och fortsätta låta mig förnedras av socialtjänstens syn på att vara tillräckligt aktivt arbetssökande för att få leva på "skälig levnadsnivå".
Ja..... Sverige är fantastiskt...
Listan från artikeln "Så här går snacket på jobbet" (Aftonbladet lördag 8 april, http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,806492,00.html) säger det mesta om hur jag själv minns att det kändes som att jag bemöttes när jag inte hade någon diagnos, trodde jag var fullt frisk, försökte söka jobb och då och då faktiskt fick ett och försökte sköta det:
Jobbskvallrets tio-i-topp-lista:
1) Någon jobbar inte tillräckligt, 57 procent.
2) Chefen är inkompetent/orättvis, 55 procent.
3) Någon tar långa raster/kommer försent, 46 procent.
4) Någon gör privata saker under arbetstid, 42 procent.
5) Någon prioriterar fel saker, 39 procent.
6) Någon är knepig/avvikande som person, 37 procent.
7) Sådant som rör andras privatliv, 19 procent.
8) Någon fuskar med sjukskrivning/vård av barn/tidsrapportering, 13 procent.
9) Vem som flirtar med vem, 12 procent.
10) Hur någon ser ut/klär sig, 7 procent.
Sju av tio punkter på den tio i topp-listan rör alltså just punkter som med stor sannolikhet signalerar att den man skvallrar om, om inte annat indirekt mobbar ut, och förr eller senare går bakom ryggen på och direkt till ledningen och säger ifrån att "vi orkar inte jobba med NN" - men som mina egna hårda erfarenheter av yrkeslivet visar att man otroligt sällan vänder sig direkt till och frågar vad det är för problem - har en löjligt lindrig funktionsnedsättning som är anledningen till att det inte funkar riktigt riktigt "100" för honom/henne på det där jobbet.
Och en sak om det bara funkar till 50% eller till 25%, kanske t o m om det funkar till ända upp till 75%, då är allt så markant fel att omvärlden förstår att något är fel och det här är kanske fel person på fel plats och här är det läge att fråga hur den alla blir så missnöjd med egentligen mår.
Men när det kommer för nära 100% ingår det inte i någons begreppsvärld att mindre än 100% perfektion i hur arbetet utförs kan vara något annat än medvetet slarv, medveten temposänkning - "han vet ju hur han ska göra, men skiter ändå i att göra rätt, jävla typ..."
Själv uppfattade jag det ju långt innan jag anade något om Asperger-biten som att jag hade för lätt för att lära, så att jag kanske förstod tillräckligt stor del av hur något skulle göras, så att jag kunde börja själv på en gång, och då gjorde det tillräckligt bra för att alla som kom förbi och såg mig skulle bli övertygade om att någon annan redan hade visat helt och hållet hur man skulle göra. Därför kom heller aldrig någon fram för att ge mig en instruktion, men samtidigt fanns det enstaka moment som kanske inte ens var ett dugg viktiga, där jag gissade mig fram och givetvis gjorde fel - varvid den som såg på genast utgick från att "Jaha? Så någon har visat honom precis hur han ska göra, men han slänger restprodukten i höger papperskorg i stället för vänster?"
Och sådana typer av detaljer fick sedan alla runt omkring att gnissla tänder tills man klagade och såg till att jag fick sluta. Ingen som kunde ha en tanke på att kolla upp "har någon visat Anders hur man gör och talat om att det är höger papperskorg vi alltid har slängt skräpet i", utan alla trodde sig veta att det var något jag hade fått veta och ändå hela tiden valde att göra fel.
När man till och med fick höra "det här går inte, du får gå" på en arbetsmarknadsåtgärd på en konstgjord arbetsplats inom en sektion av kommunens arbetsmarknadsenhet där alla utom chefen var placerade där på olika ALU, OSA och allt vad det heter tycker jag skam går på torra land. Men så var det för mig under de sista skälvande åren allra närmast innan jag själv en gång för alla gav mig fan på att söka läkare och var beredd att slå näven i bordet och kräva att bli tagen på allvar för att jag ju märkte själv på hur hela mitt liv hela tiden blev att något var fel.
Nu behövde det aldrig slås några nävar i bordet eftersom jag ju på tredje försöket lyckades träffa en läkare i psykiatri som kände till neuropsykiatriska nedsättningar som DAMP/ADHD, autism och Asperger och insåg att jag nog hade något sådant, "det viktigaste just nu är att du kan få pusta ut och lära känna dig själv i lugn och ro" och så blev jag sjukskriven för lång tid framöver.... det var 20 juli 2000 och jag har inte varit officiellt frisk sedan dess, och behöver med min diagnos aldrig heller bli det förrän den dag jag möjligen skulle kunna få möjlighet att känna mig frisk och kapabel att sköta ett jobb som fanns åt mig om jag ville ha det. Precis som det ska vara för oss som har den här typen av funktionsnedsättning.
Men till saken hör ju att jag hade sökt läkare på samma sätt två gånger tidigare - båda gångerna när jag fortfarande bodde i första hand i min födelsekommun - men mötte läkare i psykiatri som inte hade kompetensen, insikten och fantasin att inse problemet utan deklarerade för mig att de förstod att jag hade det jobbigt, men jag var allt så mycket mer frisk än sjuk att de inte gärna kunde sjukskriva mig. En remiss till någon att gå och prata med kunde jag få, men jag fick nog allt bita ihop och fortsätta låta mig förnedras av socialtjänstens syn på att vara tillräckligt aktivt arbetssökande för att få leva på "skälig levnadsnivå".
Ja..... Sverige är fantastiskt...
Omvärldens attityd - ofta
Jag har oftare och oftare fått kommentarer vars andemening i praktiken blir att man minsann inte KAN komma i några som helst sammanhang och försöka "smita från ansvar" för något som hänt genom att tala om i efterhand att man har Aspergers syndrom.
När det kommer till kritan är det ju å andra sidan "lustigt nog" aldrig något argument, eller någon som helst förmildrande omständighet, när det uppstår kommunikationsproblem gentemot andra som redan VET att jag har Aspergers heller, så slutsatsen jag någon gång tydligen borde ha vett att dra är väl egentligen rimligen att alla sådana som jag borde sitta hemma på vår kammare, bo i gruppboenden och leva våra liv isolerat från de friska, i vars värld vi aldrig på allvar ges en chans - eftersom det i alla avseenden så fort det "är något" är för mycket begärt att bli bemötta och behandlade för de vi ÄR, och inte för de vi skulle vara om vi INTE hade Asperger, och som vi olyckligtvis ger alla runt omkring oss intrycket av att vara. Men alltså INTE ÄR. (Och att TALA OM hur det förhåller sig räknas alltså inte... :o/)
Det är ju enbart vårt fel om vi ger intryck av att vara 100% fullt friska men bara är det till kanske 95%. Att kunna få mesta möjliga hjälp med de 5% som diffar och största möjliga tillgift med problem som kanske uppstår helt i onödan just pga de fem procenten och som vi ber om ursäkt för och försöker informera om då att de berodde på en femprocentig funktionsnedsättning är inte vad vi ska kunna gå och förvänta oss här i livet.
Snarare verkar det mer och mer för varje "grej" man råkar ut för som att de flesta friska verkligen tycker att vi som inte är 100% fullt friska inte ska röra oss i de 100% fullt friskas värld alls, om vi inte är kapabla att bete oss som 100% fullt friska.
95% - ja, då får vi välja att antingen vara "friska" eller "sjuka". Frisk så får du leva i de friskas värld, men då får du lov att fixa det till 100% och ska inte förvänta dig någon hjälp eller något stöd med det, eller att få cred för de där fem procenten OM något händer. I så fall MÅSTE du välja att leva som sjuk. Försöka välja det bästa av både "de friskas" och "de sjukas" värld - hur understår vi oss?
Fem procent är ju så lite att det inte KAN handla om något mer än att KONCENTRERA SIG lite någon enda jävla gång och försöka göra saker helt rätt i stället för bara nästan rätt... och inte få attacker av sido- eller följdproblem som panikångest eller depression när något blir lite jobbigt. "Herregud, Asperger - vad fan är det? ALLA har väl motgångar och får mothugg ibland, det måste vi alla tåla, varför skulle vissa ha något slags fribrev att de skulle må sämre än de flesta andra och ha ännu svårare att hantera kriser och stress?"
Det är ju kontentan av vad man menar när man kommer med kommentarer som "ingen förlåtelse till någon som gömmer sig bakom diagnoser" (signatur Totte på Golden Hills forum på Svenska Fans 23:51:08 den 9 mars) eller "den sjukdom som du envist refererar till så fort det är något som du gjort eller inte gjort och inte riktigt vill stå för" (signatur Raob i Väsby Hockeys gästbok 16:29:00 samma dag). Och det är bara två konkreta exempel jag råkar komma ihåg och ha i tillräckligt färskt minne för att kunna leta upp där de fanns medan de ännu fanns...
Men... jag tycker det är fel. Ser jag tillbaka till den tid då varken jag själv eller omvärlden hade en susning om att något var fel så var det ju så att det fanns en arbetsmarknad där det var lätt att få jobb de första två-tre åren av mitt vuxenliv. På den tiden hade jag jobb och kunde tjäna pengar till att betala mina räkningar, och livet funkade riktigt riktigt bra. Dit skulle jag utan tvekan kunna nå igen om jag kunde få uppdrag i mitt frilansande eller en anställning någonstans och kunde börja tjäna vad friska vuxna med arbeten gör...
Men eftersom jag inte hade diagnosen då blev jag inte frikallad från det militära och det var försöken att först klara av lumpen och sedan att försöka slippa lumpen som förstörde allt. Eftersom alla såg att det "inte var något fel på mig" gjorde man allt för att tvinga mig härda ut i det militära, och när väl en inryckningsorder hade gjort mig av med min nya provanställning utbröt krisen så att arbetsmarknaden havererade senare samma år, och där rasade jag och sedan dess har det mesta varit ett enda stort Moment 22, där jag i de flesta sammanhang alltid brukar hamna mitt emellan regelverken i det grovmaskiga så kallade skyddsnätet som partiet som har byggt det här landet skryter så om.
Vilket år det var? 1990... jag tror jag fyllde 22 det året. Jag minns knappt längre, jag börjar ju bli gammal och senil vid det här laget... :o/
Men som sagt. Omvärlden är alldeles för obenägen att vara förlåtande och stötta och hjälpa där det krävs och ens vilja försöka förstå vem man är, hur man fungerar och vilken hjälp som skulle kunna behövas för att komma på fötter. När man väl har hamnat i fållan som oändligt sakta har tagit en dithän att man nu lullar runt på sjukersättning och bostadstillägg för pensionärer känns det inte som att det finns några vägar tillbaka till ett liv som anställd någonstans, med en människovärdig inkomst osv.
Hade jag haft normala jobb och tjänat normalt med pengar hela vägen skulle jag ju vid 37 kunna förväntas ha ekonomin i ordning, inga skulder och anmärkningar, en årslön eller ännu mer på banken, alltid ha bott senast sedan 22-årsåldern i bostadsrätter som alltid bara ökat i värde och alltid bara cashat in mer och mer bara på att leva i den här världen.
Så känns det som att alla andra har sina liv ordnade vid det här laget i livet. Åtminstone alla jag träffar på i några som helst sammanhang, som mognads- och bildningsmässigt känns jämförbara med mig själv.
Jag kunde lika gärna ha stått där också.
Och om systemen inte var så Moment 22-strukturerade skulle jag kunna ta mig över härifrån till ett sådant liv redan på min egen initiativkraft. Men systemen är mer inriktade på att stjälpa än hjälpa.
Vi som tjänar som allra minst i det svenska samhället får ju t ex till att börja med inte ens dryga ut dessa våra låga inkomster med sidoinkomster. Det enda steg vi har något incitament att ta från våra liv med en liten fnuttig skitinkomst så länge vi inte gör något alls om dagarna är att ta språnget direkt till en heltidsanställning med en åtminstone genomsnittlig lön. Allt annat blir småuppdrag här och där, som bara blir socialtjänsten (för dem som har socialbidrag) eller försäkringskassan (för oss som har en låg sjukersättning och bostadstillägg för pensionärer) som tjänar på att vi gör. Jag är själv en fd samhällsnyttig medborgare som har tyckt om att ingå som en del i den demokratiska processen genom att tjänstgöra som valförrättare och hade sakta men säkert under ett antal val avancerat till att bli vice ordförande i mitt distrikt senast. Men till i höst har jag berövats viljan att lägga hela valdagen på något sådant. Nu är det inte jag som får något för det längre, nu blir det Försäkringskassan som tjänar in halva den månadens bostadstillägg som tärande parasiterande jag annars skulle haft rätt att belasta samhället med att få ut. Och då kan jag ha roligare på valdagen än att göra ett arbete som bara omfördelar varifrån jag ska få de pengar jag får ändå.
Så här lever man med Asperger... Men man biter ihop och försöker göra så roliga saker som möjligt under tiden. Och försöker vara produktiv och nyttig och hoppas det skulle kunna vara vägen in till lönearbete och att komma ur det här ekorrhjulet.
Inom ett dygn kan jag vara allsvensk webmaster i dubbel bemärkelse, för en allsvensk hockeyklubb och för HockeyAllsvenskans officiella sida. Till nästa säsong ska här omförhandlas... Jag ser möjligheter att skapa någon slags anställning i Huddinge Hockey och kanske sluta vara sjukpensionär. Nu jävlar!?
När det kommer till kritan är det ju å andra sidan "lustigt nog" aldrig något argument, eller någon som helst förmildrande omständighet, när det uppstår kommunikationsproblem gentemot andra som redan VET att jag har Aspergers heller, så slutsatsen jag någon gång tydligen borde ha vett att dra är väl egentligen rimligen att alla sådana som jag borde sitta hemma på vår kammare, bo i gruppboenden och leva våra liv isolerat från de friska, i vars värld vi aldrig på allvar ges en chans - eftersom det i alla avseenden så fort det "är något" är för mycket begärt att bli bemötta och behandlade för de vi ÄR, och inte för de vi skulle vara om vi INTE hade Asperger, och som vi olyckligtvis ger alla runt omkring oss intrycket av att vara. Men alltså INTE ÄR. (Och att TALA OM hur det förhåller sig räknas alltså inte... :o/)
Det är ju enbart vårt fel om vi ger intryck av att vara 100% fullt friska men bara är det till kanske 95%. Att kunna få mesta möjliga hjälp med de 5% som diffar och största möjliga tillgift med problem som kanske uppstår helt i onödan just pga de fem procenten och som vi ber om ursäkt för och försöker informera om då att de berodde på en femprocentig funktionsnedsättning är inte vad vi ska kunna gå och förvänta oss här i livet.
Snarare verkar det mer och mer för varje "grej" man råkar ut för som att de flesta friska verkligen tycker att vi som inte är 100% fullt friska inte ska röra oss i de 100% fullt friskas värld alls, om vi inte är kapabla att bete oss som 100% fullt friska.
95% - ja, då får vi välja att antingen vara "friska" eller "sjuka". Frisk så får du leva i de friskas värld, men då får du lov att fixa det till 100% och ska inte förvänta dig någon hjälp eller något stöd med det, eller att få cred för de där fem procenten OM något händer. I så fall MÅSTE du välja att leva som sjuk. Försöka välja det bästa av både "de friskas" och "de sjukas" värld - hur understår vi oss?
Fem procent är ju så lite att det inte KAN handla om något mer än att KONCENTRERA SIG lite någon enda jävla gång och försöka göra saker helt rätt i stället för bara nästan rätt... och inte få attacker av sido- eller följdproblem som panikångest eller depression när något blir lite jobbigt. "Herregud, Asperger - vad fan är det? ALLA har väl motgångar och får mothugg ibland, det måste vi alla tåla, varför skulle vissa ha något slags fribrev att de skulle må sämre än de flesta andra och ha ännu svårare att hantera kriser och stress?"
Det är ju kontentan av vad man menar när man kommer med kommentarer som "ingen förlåtelse till någon som gömmer sig bakom diagnoser" (signatur Totte på Golden Hills forum på Svenska Fans 23:51:08 den 9 mars) eller "den sjukdom som du envist refererar till så fort det är något som du gjort eller inte gjort och inte riktigt vill stå för" (signatur Raob i Väsby Hockeys gästbok 16:29:00 samma dag). Och det är bara två konkreta exempel jag råkar komma ihåg och ha i tillräckligt färskt minne för att kunna leta upp där de fanns medan de ännu fanns...
Men... jag tycker det är fel. Ser jag tillbaka till den tid då varken jag själv eller omvärlden hade en susning om att något var fel så var det ju så att det fanns en arbetsmarknad där det var lätt att få jobb de första två-tre åren av mitt vuxenliv. På den tiden hade jag jobb och kunde tjäna pengar till att betala mina räkningar, och livet funkade riktigt riktigt bra. Dit skulle jag utan tvekan kunna nå igen om jag kunde få uppdrag i mitt frilansande eller en anställning någonstans och kunde börja tjäna vad friska vuxna med arbeten gör...
Men eftersom jag inte hade diagnosen då blev jag inte frikallad från det militära och det var försöken att först klara av lumpen och sedan att försöka slippa lumpen som förstörde allt. Eftersom alla såg att det "inte var något fel på mig" gjorde man allt för att tvinga mig härda ut i det militära, och när väl en inryckningsorder hade gjort mig av med min nya provanställning utbröt krisen så att arbetsmarknaden havererade senare samma år, och där rasade jag och sedan dess har det mesta varit ett enda stort Moment 22, där jag i de flesta sammanhang alltid brukar hamna mitt emellan regelverken i det grovmaskiga så kallade skyddsnätet som partiet som har byggt det här landet skryter så om.
Vilket år det var? 1990... jag tror jag fyllde 22 det året. Jag minns knappt längre, jag börjar ju bli gammal och senil vid det här laget... :o/
Men som sagt. Omvärlden är alldeles för obenägen att vara förlåtande och stötta och hjälpa där det krävs och ens vilja försöka förstå vem man är, hur man fungerar och vilken hjälp som skulle kunna behövas för att komma på fötter. När man väl har hamnat i fållan som oändligt sakta har tagit en dithän att man nu lullar runt på sjukersättning och bostadstillägg för pensionärer känns det inte som att det finns några vägar tillbaka till ett liv som anställd någonstans, med en människovärdig inkomst osv.
Hade jag haft normala jobb och tjänat normalt med pengar hela vägen skulle jag ju vid 37 kunna förväntas ha ekonomin i ordning, inga skulder och anmärkningar, en årslön eller ännu mer på banken, alltid ha bott senast sedan 22-årsåldern i bostadsrätter som alltid bara ökat i värde och alltid bara cashat in mer och mer bara på att leva i den här världen.
Så känns det som att alla andra har sina liv ordnade vid det här laget i livet. Åtminstone alla jag träffar på i några som helst sammanhang, som mognads- och bildningsmässigt känns jämförbara med mig själv.
Jag kunde lika gärna ha stått där också.
Och om systemen inte var så Moment 22-strukturerade skulle jag kunna ta mig över härifrån till ett sådant liv redan på min egen initiativkraft. Men systemen är mer inriktade på att stjälpa än hjälpa.
Vi som tjänar som allra minst i det svenska samhället får ju t ex till att börja med inte ens dryga ut dessa våra låga inkomster med sidoinkomster. Det enda steg vi har något incitament att ta från våra liv med en liten fnuttig skitinkomst så länge vi inte gör något alls om dagarna är att ta språnget direkt till en heltidsanställning med en åtminstone genomsnittlig lön. Allt annat blir småuppdrag här och där, som bara blir socialtjänsten (för dem som har socialbidrag) eller försäkringskassan (för oss som har en låg sjukersättning och bostadstillägg för pensionärer) som tjänar på att vi gör. Jag är själv en fd samhällsnyttig medborgare som har tyckt om att ingå som en del i den demokratiska processen genom att tjänstgöra som valförrättare och hade sakta men säkert under ett antal val avancerat till att bli vice ordförande i mitt distrikt senast. Men till i höst har jag berövats viljan att lägga hela valdagen på något sådant. Nu är det inte jag som får något för det längre, nu blir det Försäkringskassan som tjänar in halva den månadens bostadstillägg som tärande parasiterande jag annars skulle haft rätt att belasta samhället med att få ut. Och då kan jag ha roligare på valdagen än att göra ett arbete som bara omfördelar varifrån jag ska få de pengar jag får ändå.
Så här lever man med Asperger... Men man biter ihop och försöker göra så roliga saker som möjligt under tiden. Och försöker vara produktiv och nyttig och hoppas det skulle kunna vara vägen in till lönearbete och att komma ur det här ekorrhjulet.
Inom ett dygn kan jag vara allsvensk webmaster i dubbel bemärkelse, för en allsvensk hockeyklubb och för HockeyAllsvenskans officiella sida. Till nästa säsong ska här omförhandlas... Jag ser möjligheter att skapa någon slags anställning i Huddinge Hockey och kanske sluta vara sjukpensionär. Nu jävlar!?
Aftonbladet, Hammarby, Djurgården och bananer...
Ser fram emot den dag då Djurgården åter har en vit målvakt. Då faller alla rasistvinklingar på det klassiska "Djurgården = Apor på Skansen - därför: kasta symboliskt in bananer till aporna i början av ett derby".
Eller kommer Aftonbladet att hitta någon annan skandaliserande vinkling då? "Djurgårdens målvakt är allergisk mot bananer, men hånades mycket cyniskt av hammarbyare på läktaren, som kastade in bananer"???
Bananer har kastats in i decennier av både hammarby- och AIK-klackar. Djurgården = Skansen... framför allt AIK:are kallar t o m alltid Djurgården för "apa if" och "isapa if" (DIF Hockey) i gästböcker och forum på nätet.
Men när Djurgården värvade Pa Dembo Touray förvandlades urgamla häcklartraditioner mellan stockholmsklackarna till ett rasistiskt påhopp på honom personligen. Ärligt talat, vore det inte rasism om något om man skulle låta bli att kasta in en och annan banan just för att DIF har en färgad målvakt? Nu har det skett i åratal när Djurgården haft svenska målvakter utan att massmedia reagerat, sedan skaffade DIF en färgad målvakt och då upptäckte Sportbladet för första gången fenomenet och BESTÄMDE att detta var rasistattacker mot Dembo. Suck!
Och med det förlorar alltså bajenfansen poäng i betygsättningarna av läktarmatchen, t ex.
Rent journalistiskt är det bedrövligt.
En företeelse i Stockholms supporterkultur som alla med lite koll vet bakgrunden till, men i landets största tidning väljer man så länge Djurgården har en färgad målvakt helt ogenerat att inte låtsas om den klassiska bakgrunden till inkastande av bananer, utan väljer att framställa det som att det "måste vara" eller "är" uttryck för rasism.
Rasism är såpass allvarliga saker att det är illa nog med det som sker i världen som ÄR rasism. Att på det här sättet därutöver "uppfinna" rasism i företeelser som inte har med rasism att göra kan ju aldrig gagna kampen mot rasismen. När det gäller rasism ska vi fokusera på verkliga rasisters gärningar. Varje gång någon icke-rasist i något sammanhang anklagar andra ickerasister för rasism spelar den verkliga rasismen i händerna.
Eller kommer Aftonbladet att hitta någon annan skandaliserande vinkling då? "Djurgårdens målvakt är allergisk mot bananer, men hånades mycket cyniskt av hammarbyare på läktaren, som kastade in bananer"???
Bananer har kastats in i decennier av både hammarby- och AIK-klackar. Djurgården = Skansen... framför allt AIK:are kallar t o m alltid Djurgården för "apa if" och "isapa if" (DIF Hockey) i gästböcker och forum på nätet.
Men när Djurgården värvade Pa Dembo Touray förvandlades urgamla häcklartraditioner mellan stockholmsklackarna till ett rasistiskt påhopp på honom personligen. Ärligt talat, vore det inte rasism om något om man skulle låta bli att kasta in en och annan banan just för att DIF har en färgad målvakt? Nu har det skett i åratal när Djurgården haft svenska målvakter utan att massmedia reagerat, sedan skaffade DIF en färgad målvakt och då upptäckte Sportbladet för första gången fenomenet och BESTÄMDE att detta var rasistattacker mot Dembo. Suck!
Och med det förlorar alltså bajenfansen poäng i betygsättningarna av läktarmatchen, t ex.
Rent journalistiskt är det bedrövligt.
En företeelse i Stockholms supporterkultur som alla med lite koll vet bakgrunden till, men i landets största tidning väljer man så länge Djurgården har en färgad målvakt helt ogenerat att inte låtsas om den klassiska bakgrunden till inkastande av bananer, utan väljer att framställa det som att det "måste vara" eller "är" uttryck för rasism.
Rasism är såpass allvarliga saker att det är illa nog med det som sker i världen som ÄR rasism. Att på det här sättet därutöver "uppfinna" rasism i företeelser som inte har med rasism att göra kan ju aldrig gagna kampen mot rasismen. När det gäller rasism ska vi fokusera på verkliga rasisters gärningar. Varje gång någon icke-rasist i något sammanhang anklagar andra ickerasister för rasism spelar den verkliga rasismen i händerna.