pemer

Liftarens guide till galaxen blev film till slut, och nu har man sett den...

Jag är helt begeistrad. Jag tog till mig filmen med själ och hjärta och älskar den redan...... :o))

Två saker lär dock ta tid att vänja sig vid. Den ena får jag väl lämna därhän tills vidare, där är det rejäl spoilervarning. En del av handlingen som skilde sig rejält från alla tidigare versioner av historien, men en utveckling som nog även många gamla trogna liftarfans säkert kan finna glädje i att äntligen få se... :o)

Den andra är Marvins annorlunda design. Den stämmer ju liksom inte ens med beskrivningarna av Marvin i boken.

Men Marvins design i den gamla TV-serien hade en "cameo" som statist i en scen, och det var ett av de tillfällen då jag hulkade till och mina ögon tårades. De första var i förtexterna de två gånger Douglas Adams nämndes, som executive producer, och "Based on the novel by Douglas Adams". Fast där borde det ju egentligen ha stått "Based on the radio series, book, TV series, computer game, towel etc by Douglas Adams".

Anslaget var suveränt direkt från start, och jag hade faktiskt själv missat att filmen skulle börja med just den sekvensen, så jag lämnar inte någon spoiler där heller, utan låter kommande tittare få glädjas av just den inledningen lika mycket som jag fick.

Hyperkänslosamma jag drar på mig risken att börja gråta av rörelse när jag enkelt konstaterar - Douglas hade varit stolt. Han hade älskat den här filmen. Den blev bara så lyckad! Jag tror de flesta gamla liftarfans kan ta den till sig, och att den mycket väl kan bli en inkörsport till att läsa böckerna osv för många nya fans.

För egen del blev det en kanontrevlig kväll med syster och svåger. På Heron City syntes åtskilliga med handduk och även en ung tjej i morgonrock. Hon och två unga väninnor satt sedan och slogs med sina handdukar under eftertexterna.

Själv skrev jag 42 med mörk tuschpenna på en lustig liten röd handduk jag har, som väl åtminstone är precis så stor att den är en handduk och inte bara en tvättlapp, men det är väl med minsta möjliga marginal.

Jag ler snett åt den enorma majoritet i salongen som missade bonussekvensen under eftertexterna. Det är pinsamt att så många inte har begripit sig på film av idag bättre än att de tror att allt intressant är slut och att det bara är att gå i den sekund det börjar visas eftertexter. Stackars puckon... :o/

Men jag gläds med alla som har sett filmen, och har sett HELA filmen!!!

Det finns väl inte så mycket ord för vad jag tycker om S***n A********d, N****s P*******n och den tredje åtalade ynglingen - jag greppade bara namnen på två av dem i diskussionstrådarna på Flashback. Vem av dem det är som har dömts hur vet jag inte heller.

Signatur Fula Gubben kommer nog nära mina åsikter i frågan med ett inlägg på Flashback:

Hjärndöd förortskultur importerad från USA-ghetton av nysvenskar med mindervärdeskomplex. Det här fanns redan på 80-talet, innan vi hade riktiga ghetton i Sverige, och då var det riktigt pinsamt att se. I takt med att våra härliga mångkulturella kranskommuner sjunker ner i misären får dock gängkultursstilen alltmer täckning, vilket betyder att fler kommer att bli ihjälsparkade, nedstuckna, osv. Gated communities är lösningen för oss som vill slippa detta.

Själv skulle jag väl iofs av ren självbevarelsedrift ha dragit mig för att fälla kommentarer om att miffon utan social kompetens stod och pinkade i en port 10 meter från en McDonalds-restaurang där det finns toalett att använda, men vad det resulterade i ger åtminstone mig den ofrånkomliga slutsatsen att de här tre vandrande träcken som ser ut som människor har avsagt sig sitt medlemskap av den mänskliga rasen. Rätt att leva bland oss människor borde de aldrig mer ha. Fy fan!!!

...efter två dagar på landet. Läkartid i morgon bitti. Ska få läkarutlåtande till ansökan om förlängning av sjukersättningen i två år till. Kanske jag kan hinna få igång mitt liv ordentligt under de två åren???

Jag hoppas...

....bemöttes med lika stor skepsis som de flesta nätdejtare har gentemot andra nätdejtare...

Om jag gick och vann en splitter ny bil i något lotteri skulle jag vara tvungen att sälja den till ett schysst pris till en körkortsförsedd bilist som skulle ha någon glädje av den i stället. Jag har inte körkort så jag kan köra någon bil, det skulle inte vara realistiskt att ta mig råd att skaffa ett just nu, eller ta mig råd att skaffa garageplats till bilen, punga ut med alla skatter, hålla bensintanken fylld och så vidare. Ponerar vi att jag vann en splitter ny bil så är det ett faktum, jag skulle bli tvungen att annonsera ut den till försäljning.

Av någon anledning tror jag att folk som var intresserad av att få tag på just en sådan bil till ett bra pris skulle SVARA på säljes-annonsen och vara intresserad av att köpa den. Det skulle räcka med en egen säljes-annons, jag skulle få svar och jag skulle få den såld.

Men jämför vi nu med mig personligen, mitt singelbetonade civilstånd, mina egenskaper som person, hurdan jag själv vet att jag skulle vara i en framtida relation med någon jag älskade och som älskade mig - och hur svårt jag hittills har haft att bli sedd av det motsatta könet för den jag faktiskt är...

Så kan vi göra en rätt kul liknelse. Vi ponerar att jag sitter där med vinstbeviset för en ny bil värd kanske 400.000 och att jag är beredd att sälja det till någon för en helt schysst slant, 200.000 eller 100.000... whatever, ett schysst pris vid snabb affär, vad jag än får i handen är ren vinst för mig, vem vet var man skulle landa... Sanningen är ju nu att jag skulle få något sådant här sålt, om det verkligen hände...

Men om vi föreställer oss att det skulle gå lika dåligt som det gör för mig att marknadsföra mig själv och bli trodd och sedd av kvinnor på nätdejtingsajter...

Då skulle alltså ALLA som egentligen gärna ville ha just en sådan bil det handlade om få för sig, att "nääää, det här kan nog inte stämma....", "nääää, det här verkar för bra för att vara sant, så det ÄR nog inte sant, och bättre att inte ens svara på annonsen, så slipper jag bli besviken OM det inte är sant...", "näääää, säljaren ljuger, det är inte alls en Porsche 911 Carrera, det är nog bara en Opel Omega..."

Jag skulle plocka ut vinsten och sitta på bilen och försöka sälja den och kanske ha foto i annonsen, och i detta läge skulle många på fullaste allvar tycka "näääää, den är ju silvermetallic, jag hade kunnat tänka mig en Porsche om den var röd..."

Jag skulle börja svara på köpes-annonser om "Posche köpes" och få konstiga halvkvädna visor om "näääää, jag får en obestämd magkänsla av att just den här Porschen kommer att paja om jag köper den, jag letar efter en annan Porsche i stället, om du ursäktar...."

Men trots allt talar vi om en Porsche som går som en klocka, bara att ingen Porscheentusiast klarade av att ta in att just detta var en Porsche som alla andra Porschar.

Sådan är min sits som man och singel mitt ibland de kvinnor som är singel och säger sig söka seriöst efter någon att träffa och trivas tillsammans med och vilja leva med... en smått sinnessjukt konstig sits...

Ja, man lever ett innehållsrikt liv. Tur att det oftast är så mycket mest positivt i det så att man kan se med lite humor att man snubblar och gör sig rejält illa i benet hux flux också, och liksom "för en gångs skull" har någon form av motgång...

Humpf. Om det ändå vore så. Jag försöker verkligen vara uppmärksam och notera de gånger jag verkligen har tur och flyt med någon enstaka detalj i livet, men nog känns det som att mitt liv är som ett utstuderat elakt skrivet avsnitt av Twilight Zone. Verkligheten överträffar dikten, en manus- eller romanförfattare skulle förmodligen inte kunna hitta på ett vansinnigare livsöde.

Minsta detalj känns så pillimarisk och utstuderad, igår efter blomvattningen hos morsan tar jag mig mödosamt på kryckorna till tunnelbanestationen. Visar kortet i spärren, fram till rulltrappan och tar mig upp i den - och när jag är nästan uppe börjar det komma folk nerför trappan, och så får man se ett tåghelvete från stan anträda färden vidare mot Högdalen - nästa station som jag ville till. Och med dessa jävla fel de som vanligt har lyckats se till att ha på "gröna linjen" just nu kommer man till sist upp till perrongplanet och får se att nästa tåg går om bara 14 minuter. Mitt i vad som normalt sett skulle vara rusningstrafik.

Med 15-minuterstrafik är det väl ändå ganska fantastiskt att just JAG kunde tajma så exakt att komma fram till stationen så att jag står på väg upp i rulltrappan just under de åtta sekunder ett tåg från stan stannar vid stationen, släpper av det fåtal resenärer som skulle av just detta tåg i Bandhagen och fort som fan kommer iväg vidare söderut...

Men särskilt fantastiskt är det ju inte. Jag är ju van. Jag är ju med om motsvarigheter till exakt samma makalösa "otur" ständigt och jämt. Det är något varenda dag.

I fjärde "Liftarens guide"-boken, Ajöss och tack för fisken, får vi läsa om lastbilschauffören Rob McKenna som utan att veta om det är en regngud och alltid har regn där han är. Han har haft sinnesnärvaro att föra dagbok och går till sist till massmedia och visar dagboken, och det går ju då att bekräfta att det fucking alltid varit regn på just de platser där han har befunnit sig. Världen förstummas.

Jag har aldrig varit lika insiktsfull att anteckna allt skit jag drabbas av. Men jag vet ju hur det är med t ex allt vad kollektivtrafik handlar om... Jag kan hamna i långa stim där det inte är särskilt ofta jag ska iväg ut på någon längre resa med flera byten, men där det är någon helt bisarr oförklarlig försening på pendeltåget direkt varje gång jag ska det... Jag glömmer aldrig när bussen från Södertälje Hamn till Södertälje Syd var småförsenad någon minut två eller tre gånger i rad som jag skulle ta fjärrtåg från Södertälje Syd till Nyköping. Efter dessa gånger kom den helt problemfritt i tid vid nästa resa - men halvvägs rasar hela växellådan på just denna buss, så att jag fick springa sista biten till stationen och med nöd och näppe hann med tåget, om än inte att hämta ut biljetten i automaten och fick ge tågmästaren mitt bokningsnummer i stället...

Det enda jag ville var att bli vuxen, hitta ett jobb jag trivdes med, möta någon och bilda familj.

Mitt vuxenliv har handlat om allt annat än att hitta en vettig sysselsättning och kunna få anständigt med pengar att röra sig med, och det där med att möta någon och på sikt bilda familj ska vi ju bara inte tala om.

Och inte känns det som att något på allvar har vänt sedan jag väl - vid 33 - fick diagnosen Aspergers syndrom och något slags förklaring till alla motgångar och motsträvigheter i livet. Tycker mest det känns som att det var för sent i livet för att kunna vända det till ett anständigt liv någon skulle kunna trivas med.

Kvinnor söker ju bara helt problemfria män, och någon som jag är uppenbarligen i de flesta kvinnors ögon inte värd kärlek förrän man har klarat ut alla problem själv på egen hand och står i livet med tillräckligt "ordnade förhållanden" och "ordnad ekonomi". Äckligt och sorgligt, men det är ju bara att konstatera... så krasst ser ju kvinnor på saken.

Män också? Jag undrar, jag... jag tycker det känns som så mycket "kvinnans marknad" att jag nog dristar mig att tro att en kvinna i en situation motsvarande min, hon skulle hitta en karl långt innan jag hittar en kvinna som kan se verkliga värden och se att jag nog kan vara "något att ha".

Att jag förmodligen är en långt mer än genomsnittligt kärleksfull och romantisk man och att den som gav sig hän åt en relation med mig med största sannolikhet skulle bli nöjd, för att inte säga nöjdare än de flesta kvinnor som levde i en relation, är inte relevant. För de bitarna verkar inte upplevas som viktigast. I alla fall inte av de kvinnor som hittar till dejtingsajter på nätet. Och IRL ser ju aldrig någon mig, där är det något slags utstrålning som saknas...

Ja, hej och hå, vad livet känns toppen just nu...

Men sanningen är ju annars att jag oftast går omkring med en glad, positiv och optimistisk syn. Jag har så höga tankar om vad jag har att ge i en relation att jag inte kan vara annat än optimist att hon som kommer att se det och bli intresserad finns där ute och att vi förr eller senare kommer att hitta varandra.

Fast hon är nog ingen besökare på blogg.se som kommer in och läser det här blogg-inlägget, det förstår jag. Men vad fan ska man göra, klart man måste få ur sig lite av vad man tycker och tänker... och det är ju sant... en bister och tråkigt krass sanning, men väl en sanning... Tjohej...

...skrämmer mig lite. Misskötte jag skadan å det gruvligaste med den långa promenaden igår med Tensy? Annars var det en jättetrevlig söndagspromenad, långt ut på Djurgården och vi satte oss ner  och pratade mer intensivt lite då och då. Denne Jesper har fått en fin tjej, jag hoppas han ska vara rädd om henne...

Smärtan så fort jag har börjat ta några steg, så att jag liksom fått halta fram mellan dator, TV-rum, kök, badrum och säng när jag bara varit hemma, gick över ganska fort när man började gå en längre sträcka. Men när jag var hemma och tog av mig sandalerna var ju foten uppsvullen på ett sätt den inte har varit före söndag... öhmmm.... *viss oro*

Svullnaden har delvis gått ner under natten nu, men de gräsliga blodförgiftningsliknande blåröda märkena från igår är kvar. Ska man hålla sig jäkligt stilla idag och ställa in Nyköping? Ringa och försöka skjuta upp morgondagens tandläkartid medan det ännu är över 24 timmar kvar? Frågetecknen hopas...

Minst.

Det var ju lysande hur bra servern kunde funka här. Inget händer för fem öre när jag försöker skicka en kommentar i en annan blogg. Jag vill verkligen inte riskera att skicka dubblerade kommentarer, och försöker verkligen kolla om servern verkar vara i liv, med uppdateringar i andra fönster, och vet inte vad jag ska tro. Provar till sist några gånger till, och sista gången blir det äntligen kontakt, och - voíla, så har flickebarnet drabbats av fem identiska kommentarer från mig. Suck.

Hoppas nu man kan radera kommentarer man får likaväl som sina egna inlägg. Själv har jag ju inte fått några.... *kikar in i det andra fönstret och uppdaterar sidan* JO, jag har fått min första kommentar... jippi.... :o))

"The highest opening weekend grossing horror movie ever."

US$ 36,428,066 första helgen... det blev US$ 82,163,317 totalt. En enormt stor hype. I USA var det riktigt, riktigt stort att få se de båda skräckfilmsikonerna drabba samman. När man hör kommentarspåret på DVD:n nämns många detaljer som visar hur stort det var, Robban Englund berättar om bekanta som försökt flera dagar att få biljetter för att gå och se den, men inte lyckats, bl a...

I Sverige fick man inte se den på bio alls... sorgligt... men när den släpptes på DVD hade man med "1:a på bio i USA" på omslaget... öhhhhm??? SF menade väl alltså "1:a på bio i USA, där de har så dålig smak att de visar sådan här sk*t på bio"

Man framställde den ju också ungefär som vilken Elm Street-film som helst, trots att Jason står för så oerhört mycket mer action i filmen än Freddy gör - och med den gamla Elm Street-taglinen "Vad du än gör, somna inte!"... Man baxnar... "We´re not safe, awake or asleep" är ju annars ett centralt citat från Kia (Kelly Rowlands rollfigur) som var med i trailern. Det var ju mer utmärkande för den här filmen...

Nåja, SF väljer vilka filmer som ska få gå på bio eller släppas direkt på VHS/DVD som de vill.... (men i huvudet står det still...) :o))

Av skådespelarna som spelat Jason har jag index 5 med Kane Hodder, Ted White och imitatör-Jason Tom Morga från del 5, och 6 med alla andra - Ken Kirzinger, Richard Brooker, Steve Dash, Warrington Gillette, Ari Lehman och egna stora favoriten CJ Graham från del 6. Kopplingen med Warrington Gillette börjar just med att han spelade i Fredagen den 13:e del 2 mot Cliff Cudney och fortsätter via Cudney - Burt Young - Sverre Anker Ousdal - Robert P. Olsson - och Margit Eklund. Jag har 5 med Robert Englund också...

....innebär väl många korta inlägg väldigt ofta, förstås.

Ramlar du in här vore det roligt om du kikar på mina olika inlägg, och kommer med kommentarer om det är något inlägg du tycker något om. Jag har skrivit medvetet provokativt om en hel del, just för att få lite uppfriskande mothugg, och kanske lite medhåll också om det finns folk som håller med...

Jag trodde man skrev för att bli läst och kommenterad, och försöker själv glida runt och läsa och kommentera det andra har skrivit... Jag ser fram emot kommentarer, jag med!!