pemer

Ja, i alla fall jag.... jag ser mig om efter någon som verkar ha samma syn på just kärlek och vad det är, och tycker det är i sig attraktivt... har alltid trott att två personer med samma kapacitet till kärlek passar bra ihop, och att det är en förutsättning för att kärlek ska växa fram.

Men kvinnor verkar sakna det "tänket"??? Kvinnor verkar inte känna igen romantik, passion och kärlek hos en man??? De verkar snarare tycka att de har hittat något som instinktivt känns "lite för mycket", ger dem en obestämd känsla av något förmodligen lite mer negativt än positivt. Alla känslor som finns hos den där mannen blir felavläst som något helt annat. Och så har myten/nidbilden av "desperata" män vuxit fram.

Det är sådana som jag som bara blir avlästa som "åh, han är ju bara så himla desperat". De verkliga signalerna vi har sänt ut, och som vi hade önskat att kvinnorna i fråga hade snappat upp, var: "Åh, vilken mysig romantisk kärleksfull kille, han verkar jättemysig och go..." Men det intrycket har tjejer jättesvårt att få av en man från start. Alla verkar så mycket mer präglade på att attraheras av annat först, och att det där med att upptäcka sådana sidor hos en man alltid ska komma längre fram. Framför allt verkar det väldigt klart att det känns fel att få sådana sidor hos mannen presenterade först av allt. Och det är alltid lika intressant vilka andra bitar som egentligen kan vara så mycket viktigare än det...?

Är det åtminstone hyfsat prioriterat för ens egen del att möta en partner som kommer att finnas där för dig, som kommer att kunna säga "åh, vad jag älskar dig!" och kunna komma med spontana kramar och pussar när man minst anar det - som så oerhört många kvinnor i relationer brukar sucka över att de mötte män som inte kan - så borde man väl kunna stå ut med att få sådana sidor hos en man klara för sig någorlunda tidigt, och det borde inte på något sätt vara negativt och oattraktivt. Men just så är ju den rungande majoriteten präglad. Visa just den typen av sidor hos sig själv i ett för tidigt skede är just att vara "för på" och kallas "desperat". Och ändå är det just det som kunde vara skillnaden mellan att fatta på en gång eller inse först sakta men säkert och inte sakna förrän när man väntar tredje barnet med en man som hade så bra jobb och god ekonomi, att han å andra sidan inte ger någon ömhet eller närhet och att man inte kommer att kunna lära honom det.

Många kan uppenbarligen upptäcka och uppskatta de fina mjuka sidorna hos en man efter en tids vänskap, men är då många gånger totalt halsstarrigt låsta vid premissen att han redan är just en vän och att en vän aldrig ska komma i fråga för annat än vänskap (nähä, är inte faktiskt en av de viktigaste grunderna för en relation att man bland annat är just verkligt goda vänner?), och då blir det tolkat just som en ännu finare grund för den fina vänskapen. Där har man ju varit inte så få gånger... :-/ Då blir det romantiska och kärleksfulla i stället felavläst som "mysig och fin god vän". Just att tycka att en kille är "gullig" har tjejer av idag problem med. Jättesvårt att tillåta sig bli (eller tillåta sig inse att de kanske faktiskt egentligen är) förälskade i honom, men ta vara på det "gulliga" i en nära vänskap vågar de.

Måste inte det rentav vittna om att många kvinnor helt enkelt inte känner igen kärlek och förälskelse?

Desperat, my ass. Men en grundläggande längtan efter att HON ska finnas där en dag har jag, likaväl som de flesta har. De som inte har någon sådan längtan alls är nog få. Men vi som delar den borde lära oss förstå oss på varandra bättre. Det känns inte som att kvinnor är bra på att förstå sig på oss män i det avseendet. Jag vet hur "bra" det går för mig, och man ser hela tiden hur många kvinnor som jätteförvånat och jättebesviket upptäcker först långt in på en relation att de har fallit för och hamnat i en relation med någon som inte kunde ge dem någonting i fråga om känslor, passion och romantik.

Otroligt svårt att inte se något slags mönster i det...

Jag kan ju läsa av KVINNORNA som matchar mig, jag märker ju när DE delar min syn på närhet, ömhet och passion i en relation, och då blir JAG intresserad, försöker ta kontakt och hoppas vi kan lära känna varandra och ser nyfiket fram emot vad som kan tänkas hända... men DE är mer inriktade på att spela en massa spel och kan absolut inte bara ta in att jag är den jag är. Under sex-sju år har jag åtminstone mött nästan fyra, fem undantag, där det kommit en bit på väg mot att hända något. Trist att inte undantagen är fler. Jag tror jag och en matchande kvinna skulle trivas mycket bättre i livet tillsammans med varandra än vad både hon och jag gör nu...

Idag är det 30 år sedan min farfar dog. Då var det pingstafton 1977, och farfar hann inte vara dålig i sin cancer mer än blott några veckor. Knappt två månader tidigare hade morfar dött, också i lungcancer, men hade hunnit veta att han var döende i detta med allt det innebär i ett par års tid. Olika falla ödets lotter sannerligen.

Själv var jag åtta år gammal, skulle fylla nio till hösten och ironiskt nog var det just när många äldre i släkten började dö som tankarna kring släkt och historia började växa sig starkare. Vi hade ingen kontakt och visste inte om det, men sommaren innan hade min farfars syster Carin Rosendahl avlidit, och våren efter dog både brodern Erik och hans fru Anna med sex dagar emellan. Någon månad dessförinnan dog dessutom Astrid Pemer som t o m var ytterligare en generation ifrån mig i släkten, hon var min farfars ingifta faster.

Och senare under 1977 dog farmors kusin Calle Brander, där Sverige gjorde en nätt förtjänst i fråga om arv. Det var farfar och farmor som mot övriga arvingars egoistiska vilja såg till att Calle letades upp och fick sitt arv när hans mamma, en av farmors mostrar, hade dött på 60-talet. Den enda egentliga yngre släkting som sedan fanns eftersom Calle själv var barnlös var min pappa, men Calle hade inte förstått att det krävdes ett regelrätt testamente för att ett kusinbarn skulle ärva och hade inte skrivit något "än", och hemmet han bodde på hörde inte alls av sig och talade om att han var sjuk så att någonting hann göras innan han dog. Hux flux kom bara dödsbudet och så kunde Allmänna Arvsfonden tacka för farfars och farmors detektivarbete på 60-talet och totalt okänsligt snappa upp hela arvet. Tack för den!

Hade inte farfar och farmor gjort något när moster Hilma dog hade den allra sist levande mostern ärvt en tredjedel efter sin syster, kusinerna Ebba och Edvin var sin sjättedel, och farmor och hennes döde brors dotter var sin sjättedel. Att Allmänna Arvsfonden kan snika åt sig på så nära släktingars bekostnad under sådana omständigheter tycker jag är direkt otillständigt, perverst är närmast ordet. Men så funkar mycket i Sverige...!

Två-tre år efter farfars död började en rad släktforskande släktingar få kontakt, hans båda systersöner Björn Rosendal och Bo Pemer och flera andra betydligt mer avlägsna Pemer-ättlingar, och den 23 februari 1981 bildades Släktföreningen Pemer och utlyste sitt första släktmöte i Kil, där farmor för övrigt var född. Jag önskar farfar hade levt åtminstone fem-sex år till och upplevt det. Det hade varit jättekul att hinna prata släkten Pemer med farfar själv.

Men för mig startade förmodligen embryot till en stor process för 30 år sedan idag, som sedan fick en jätteboost när det kom hem papper om den nybildade släktföreningen på vårkanten 1981. Våren 1982 började jag tll sist äntligen söka och leta info själv.... men det är en annan historia...

Finns det inte fler östeuropeiska länder som kan delas upp i några till...?

Detta Eurovision-spektakel är numera cirka 25 österuropeiska länder som blinda och döva för den MUSIK som faktiskt framförs alltid redan har bestämt sig i förväg vilka grannländer som ska få flest röster.

Det är pinsamt och det är sjukt att se hur nästan hela Europa röstar på grannländer snarare än på vad för musik respektive land framförs.

Melodiöst och musikaliskt fanns det sannerligen inga 17 bidrag som var i närheten av The Arks låt.

Fantastiskt skönt att det åtminstone var en av de fyra, fem andra låtar som man kunde stå ut med tanken på att få se före Sverige i slutlistan som vann. Men att fler bidrag än Serbiens, Rysslands, Tysklands och Finlands uppfattades som bättre än vårt svenska bidrag är sjukt! Sjukt, sjukt, sjukt!

Är detta Eurovision Song Contest något att ställa upp på? Jävla patetisk skit! En tävling som drygt halva Europa förstör genom att inte ställa upp på tävlingens idé, utan rösta på annat än på just sångerna. Fy fan!

Jaha, då är vi där igen... Sveriges Släktforskarförbund har under 90-talet med positivt bistånd från berörda myndigheter fått ut nödvändiga uppgifter för att kunna producera tre CD-ROM-skivor som är guld värda för alla oss som släktforskar och därvid även samlar ättlingar till någon anfader i det förgångna, ända fram till nutid: Sveriges Dödbok 1968-1996, med nya upplagor Sveriges Dödbok 1950-1999 och Sveriges Dödbok 1947-2003, Sveriges Befolkning 1970 och Sveriges Befolkning 1980.

Yttrandefriheten på Internet och inställningen till personliga uppgifter har nått dithän att vi idag kan söka fritt bland den nu levande befolkningen, i varje fall alla över 15-16 års ålder, på en sajt som www.birthday.se, och vi kan alla också söka vidare på såväl civilstånd och kreditupplysningsbitar på den nära lierade samarbetssajten www.upplysning.se.

Två sajter som därmed är en stor hjälp när jag har släktingar födda på 50- eller 60-talet som lösa trådar och där kan upptäcka nuvarande adress och eventuellt nuvarande efternamn om man är gift och är den som bytt namn, och sedan kan alla familjemedlemmar på samma adress med samma efternamn identifieras. Via upplysning.se får man fram det kompletta personnumret, och via Folkbokföringen kan sedan familjeförhållanden bekräftas eller eventuellt dementeras.

Såpass fritt kan man alltså läsa sig till hur nu levande svenskar lever och bor. Jag är den förste att förstå om detta skulle upplevas som integritetskränkande, men det är enligt gällande lagstiftning helt och fullt rimligt. De aktuella sajterna har utgivningsbevis och en ansvarig utgivare och faller därmed under yttrandefrihetsgrundlagen YGL i stället för personuppgiftslagen PUL. Utgivarens yttrandefrihet att tillhandahålla i sig harmlösa och till 100% offentliga uppgifter blir vad som gäller, och nyfikenheten hos många av oss att vilja kunna ta del av sådana uppgifter föder en marknad.

Samtidigt har jag redan tidigare här i bloggen citerat ett mail till Riksarkivet angående att man fortfarande tillämpar massa rigida men obsoleta sekretessregler när det gäller tillhandahållandet av inscannade kyrkoböcker längre fram i tiden än en 100-årsgräns på nätet, och fram till en 70-årsgräns om man sitter vid en dator på det landsarkiv som den aktuella församlingen hör till. Allt yngre än 70 år och fram tills folkbokföringen överfördes till Skattemyndigheten 1991 blir en jätteapparat att be någon tjänsteman ta fram åt en, och som regel klassas det i praktiken som att begära en mindre utredning och är då avgiftsbelagt.

Och nu har just Sveriges Släktforskarförbund ansökt om att få ut motsvarande uppgifter för att följa upp 1970 och 1980 med ny CD-ROM-skiva Sveriges befolkning 1990, och - fått avslag!

"Reglerna i tryckfrihetsförordningen om allmänna handlingar stadgar endast att enskilda har rätt att se handlingar på stället och att få papperskopior. Det finns ingen rätt att få ut handlingar i annan form. Riksarkivet har således ingen skyldighet att lämna ut enligt förbundets begäran."

Nej nej, det är ju glasklart. Att TF inte säger något om information som aldrig ens har funnits i annat än digital form råkar ju bero på att hela förordningen är skriven innan digitala media var uppfunna... här biter man sig ju bara i svansen och visar bara på en rejäl brist i tillämpliga lagar, som naturligtvis måste bli föremål för debatt och framtida anpassning till dagens förhållanden.

"Frågan om utlämnande skall avgöras efter en bedömning av vad som är lämpligt. Det begärda utlämnandet omfattar hela landets befolkning i relativ närtid. Ett utlämnande innebär en inte obetydlig risk för att uppgifter som omfattas av sekretess sprids och att den personliga integriteten för en del av de registrerade kränks."

Ja men tjenare! Förbundet har bara bett att få ta del av sådana typer av uppgifter som inte omfattas av någon sekretess, och att personer med exempelvis skyddad identitet ska helt utelämnas - precis som man har gjort med de två redan godkända och utgivna skivorna. Dessutom är det mantalslängderna för 1 november 1989 vi talar om, som inte omfattas av någon generell sekretess som själva folkbokföringen gör.

Det är alltså inte fråga om att några sekretssbelagda uppgifter ens ska lämnas ut, och det faller bra platt till marken att hänvisa till enskilda personers "integritet" när vi talar om bostadsort 1990, när lagstiftningen redan är klar över att deras integritet får stå tillbaka totalt för yttrandefriheten och offentlighetsprincipen när det gäller boende, civilstånd, inkomst och betalningsanmärkningar i nutid.

"Riksarkivet bedömer att ett utlämnande inte bör ske och avslår förbundets begäran."

Ja men grattis, då! Personliga subjektiva ställningstaganden tas till intäkt för ren och skär obstruktion, det är det enda man kan kalla det.

Riksarkivets chefsjurist har även kraftigt åsidosatt svensk förvaltnings bärande principer genom att på fullaste allvar hävda att beslutet inte skulle vara överklagbart. Enligt svensk lag ska alla beslut av myndigheter vara möjliga att överklaga, och åtföljas av information om hur man överklagar, vart, och hur lång tid man ska ha på sig.

Men här skiner den obstruktiva maktfullkomligheten också igenom - på direkt fråga på telefon från Släktforskarförbundets ordförande Ted Rosvall har hon hävdat rakt av att beslutet inte går att överklaga. Han förde Kammarrätten på tal, men eftersom Riksarkivet anser att det material som begärts ut inte lyder under Tryckfrihetsförordningen, blir det i så fall Länsrätten som får pröva fallet.

Så här kan vi inte ha det i Sverige. Nu får vi fanimig bestämma oss. Gäller offentlighetsprincipen eller inte? Är uppgifterna om oss i folkbokföringen offentliga eller inte? Ska vi ha det som i Tyskland, där det knappt går att släktforska närmare än 130 år tillbaks i tiden?

Vi fick folkbokföring 1690 och har varit ett unikt lätt land att släktforska i. Släktforskning har i Sverige i långa loppet blivit en stor folkrörelse. Att söka nu levande släktingar är något som säkerligen tiotusentals släktforskare ägnar sig åt. Det vittnar också principerna hos Skatteupplysningens folkbokföringsenhet om, man får ställa fem frågor per samtal och sedan ringa om och ställa sig i telefonkön till en handläggare igen, "för om vi inte hade någon begränsning finns det släktforskare som skulle kunna sitta i samma samtal och ha frågor under en hel dag".

Och vad säger t ex det... jo, se till att ge oss möjlighet att själva se familjeförhållanden när vi besöker ett skattekontor och använder "Allmänhetens terminal" då... Eller inför en särskild betaltjänst för släktforskare där vi får ett eget telefonnummer där det är okej att exempelvis fråga hur mycket vi vill under kanske åtminstone en halvtimme eller en timme i stöten.

Det där med "ställa fem frågor" i taget blir dessutom så olika bedömt vad som är en ny fråga. För mig är ofta ärendet att jag spårat släktingar i det förgångna via gamla kyrkböcker på Genline, och hittat fram till personer som levt under 1900-talet via en eller flera av CD-skivorna Sveriges befolkning 1890, Sveriges befolkning 1900 och Sveriges Dödbok 1947-2003. Har jag sedan väl någon som är avliden efter 1991 har jag personnummer på denne via dödboken och kan ringa och fråga om efterlevande. Visar sig då personen ha haft fyra barn kan det ibland vara knappt att man kan få både namn och personnummer på alla barnen, och helt individuellt om man kan få gå vidare och fråga om deras egna familjer på en gång. Självklart borde åtminstone följdfrågor om alla efterkommande till en och samma person som jag utgår ifrån i min första fråga vara okej att få ta del av.

Som sagt. Väldigt inkonsekvent var och när och hur en allmän handling ska vara lätt att få tillgång till, eller när det ska visa sig vara ett självändamål att det ska vara så komplicerat som bara möjligt att hitta de uppgifter som likväl är offentliga och min rätt att få reda på, om jag bara vet hur jag ska bära mig åt för att fråga.

Sverige är sannerligen aldrig något rakt och enkelt, logiskt fungerande land!