"Så här går snacket på jobbet"

Inte är det konstigt att nästan fullt friska - som kanske inte ens själva vet att de bara nästan är fullt friska - löper enorm risk att sakta men säkert stötas ut från arbetsmarknaden mycket i och med just de attityder vi bemöts med i samspelet med de undermedvetet så cyniska människor vi har att arbeta tillsammans med om/när vi har ett jobb att sköta, och försöker sköta så gott vi klarar av det.

Listan från artikeln "Så här går snacket på jobbet" (Aftonbladet lördag 8 april,
http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,806492,00.html) säger det mesta om hur jag själv minns att det kändes som att jag bemöttes när jag inte hade någon diagnos, trodde jag var fullt frisk, försökte söka jobb och då och då faktiskt fick ett och försökte sköta det:

Jobbskvallrets tio-i-topp-lista:
1) Någon jobbar inte tillräckligt, 57 procent.
2) Chefen är inkompetent/orättvis, 55 procent.
3) Någon tar långa raster/kommer försent, 46 procent.
4) Någon gör privata saker under arbetstid, 42 procent.
5) Någon prioriterar fel saker, 39 procent.
6) Någon är knepig/avvikande som person, 37 procent.
7) Sådant som rör andras privatliv, 19 procent.
8) Någon fuskar med sjukskrivning/vård av barn/tidsrapportering, 13 procent.
9) Vem som flirtar med vem, 12 procent.
10) Hur någon ser ut/klär sig, 7 procent.

Sju av tio punkter på den tio i topp-listan rör alltså just punkter som med stor sannolikhet signalerar att den man skvallrar om, om inte annat indirekt mobbar ut, och förr eller senare går bakom ryggen på och direkt till ledningen och säger ifrån att  "vi orkar inte jobba med NN" - men som mina egna hårda erfarenheter av yrkeslivet visar att man otroligt sällan vänder sig direkt till och frågar vad det är för problem - har en löjligt lindrig funktionsnedsättning som är anledningen till att det inte funkar riktigt riktigt "100" för honom/henne på det där jobbet.

Och en sak om det bara funkar till 50% eller till 25%, kanske t o m om det funkar till ända upp till 75%, då är allt så markant fel att omvärlden förstår att något är fel och det här är kanske fel person på fel plats och här är det läge att fråga hur den alla blir så missnöjd med egentligen mår.

Men när det kommer för nära 100% ingår det inte i någons begreppsvärld att mindre än 100% perfektion i hur arbetet utförs kan vara något annat än medvetet slarv, medveten temposänkning - "han vet ju hur han ska göra, men skiter ändå i att göra rätt, jävla typ..."

Själv uppfattade jag det ju långt innan jag anade något om Asperger-biten som att jag hade för lätt för att lära, så att jag kanske förstod tillräckligt stor del av hur något skulle göras, så att jag kunde börja själv på en gång, och då gjorde det tillräckligt bra för att alla som kom förbi och såg mig skulle bli övertygade om att någon annan redan hade visat helt och hållet hur man skulle göra. Därför kom heller aldrig någon fram för att ge mig en instruktion, men samtidigt fanns det enstaka moment som kanske inte ens var ett dugg viktiga, där jag gissade mig fram och givetvis gjorde fel - varvid den som såg på genast utgick från att "Jaha? Så någon har visat honom precis hur han ska göra, men han slänger restprodukten i höger papperskorg i stället för vänster?"

Och sådana typer av detaljer fick sedan alla runt omkring att gnissla tänder tills man klagade och såg till att jag fick sluta. Ingen som kunde ha en tanke på att kolla upp "har någon visat Anders hur man gör och talat om att det är höger papperskorg vi alltid har slängt skräpet i", utan alla trodde sig veta att det var något jag hade fått veta och ändå hela tiden valde att göra fel.

När man till och med fick höra "det här går inte, du får gå" på en arbetsmarknadsåtgärd på en konstgjord arbetsplats inom en sektion av kommunens arbetsmarknadsenhet där alla utom chefen var placerade där på olika ALU, OSA och allt vad det heter tycker jag skam går på torra land. Men så var det för mig under de sista skälvande åren allra närmast innan jag själv en gång för alla gav mig fan på att söka läkare och var beredd att slå näven i bordet och kräva att bli tagen på allvar för att jag ju märkte själv på hur hela mitt liv hela tiden blev att något var fel.

Nu behövde det aldrig slås några nävar i bordet eftersom jag ju på tredje försöket lyckades träffa en läkare i psykiatri som kände till neuropsykiatriska nedsättningar som DAMP/ADHD, autism och Asperger och insåg att jag nog hade något sådant, "det viktigaste just nu är att du kan få pusta ut och lära känna dig själv i lugn och ro" och så blev jag sjukskriven för lång tid framöver.... det var 20 juli 2000 och jag har inte varit officiellt frisk sedan dess, och behöver med min diagnos aldrig heller bli det förrän den dag jag möjligen skulle kunna få möjlighet att känna mig frisk och kapabel att sköta ett jobb som fanns åt mig om jag ville ha det. Precis som det ska vara för oss som har den här typen av funktionsnedsättning.

Men till saken hör ju att jag hade sökt läkare på samma sätt två gånger tidigare - båda gångerna när jag fortfarande bodde i första hand i min födelsekommun - men mötte läkare i psykiatri som inte hade kompetensen, insikten och fantasin att inse problemet utan deklarerade för mig att de förstod att jag hade det jobbigt, men jag var allt så mycket mer frisk än sjuk att de inte gärna kunde sjukskriva mig. En remiss till någon att gå och prata med kunde jag få, men jag fick nog allt bita ihop och fortsätta låta mig förnedras av socialtjänstens syn på att vara tillräckligt aktivt arbetssökande för att få leva på "skälig levnadsnivå".



Ja..... Sverige är fantastiskt...


Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits