pemer

Stort steg i statist- och skådespelande-karriären denna vecka! Blev uppringd av castingbyrån c/o Jones i onsdags - nej, i tisdags var det ju, och tillfrågad om intresse för att komma in och provfilma för en schweizisk reklamfilm. Gjorde upp en tid på onsdagen som körde ihop sig, och hörde av mig och frågade om det kunde funka 14 på torsdagen, som ju var en så bra tid att träffa en viss Fia i Årsta för promenad och fika en vecka tidigare... och trenden höll i sig!

Kom in till Södermannagatan - där de håller hus - och fick apa mig lite framför en stillbilds- och en DV-kamera. Fick besked att de skulle höra av sig troligen under fredag, per telefon om de ville ha mig, per mail om de valde någon annan av dem som provfilmat.

Fredagen blev det lunchmöte med Marléne, lite shopping i Tumba - hittade och köpte årets första julklapp bland annat - och så småningom hem och lite korrespondens vid datorn. Gjorde lite eftermiddagsfika och "filijokade" en stund innan det var dags för avfärd till ishallen.

Det var ju dags för tredje matchen - och sista för den här gången - som scorekeeper och speaker i en match i HockeyAllsvenskan, Huddinge som skulle visa sig floppa mot Nybro. Jag kommer till hallen och drar igång datorn, öppnar matchen, skriver ut blanketterna där lagen ska fylla i sina uppställningar för kvällen, plockar fram mikrofoner... ordnar kvällens middag i serveringen, och sitter strax före sex i godan ro uppe i klubbrummet och äter min pasta när mobilen ringer i jackfickan.

Får upp den vibrerande tingesten och känner ögonblickligen igen c/o Jones´ telefonnummer på displayen. "Oh shit, det är inte sant". Men visst var det det!

Fick kontaktuppgifter till produktionsfirman som ska spela in filmerna, och ska bege mig ditåt 19.30 om måndag för.... kostymprov, tror jag termen var.

Inspelning torsdag och fredag nästa vecka, och "gigget" betingar ett fyrsiffrigt arvode.

Tjohej!!!

Så var man på stor konsert med en internationell stjärna, bara sisådär en 23 år.... en månad och 12 dagar sedan sist...

Jojomen, från Barry Manilow i Konserthuset 10 september 1983 till George Michael i (går) kväll.

Det märks att musik är ett stort intresse, eller hur? :-)))

Konserten var maffig, men jag tycker väl pausunderhållningen var av det mer smaklösa slaget. Enorma figurballonger på scen i form av en bulldogg med engelsk flagga över ryggen som sitter och suger av den amerikanske presidenten...

Musiken är det verkligen inget fel på, synd bara att jag inte var någon mer hängiven och insatt fan av mannen, jag kände igen alla låtar som framfördes, men det var inte många som hörde till mina egna riktigt klara favoriter ur hans repertoar. Men min allra största egna favorit blev föga oväntat det första extranumret.

"I´m never gonna dance again... guilty feet have got no rhythm..."

Konstigt att jag inte brast i tårar av att stå på konsert och höra mannen själv sjunga den live, och sjunga med honom och några tusen till... jag blir fanimig tårögd nu... :-)))

Dagens idrott gick ju inte som man hade hoppats i några avseenden. Brommapojkarna missade, Assyriska var mindre än tio minuter från att hjälpa till, men Örebro gick om till sist. BP till kval.

Men sedan fortsatte den egna dagen. Mötte Fia på Gullmarsplans station halv sju. Vi åkte in till City och hämtade ut biobiljetterna, och behövde inte kika runt länge efter någon trevlig restaurang. Vi hittade in på kinesiska Kejsaren på Holländargatan. Jättegott, jättemysigt... fick en jättesöt groda som liten skojpresent, apropå prinsen jag själv hade visat mig vara... lilla going där, då... :-)

Filmen, "Click" med Adam Sandler, var riktigt rolig. Fin och romantisk också. Det var mycket hålla handen och mysa hela tiden... och blev några pussar redan under filmen... :-)

Efter filmen tog vi en romantisk promenad ända till Skanstull till sist... Kysspauser blev det hur många som helst... mmmmmmmm.......

Vid Skansull kom just buss 4, så vi hoppade på den, och vid Gullmarsplan stod Fias buss 160 inne. Avskedets stund var inne... och kom... och gick...

Hur skulle då hemfärden organiseras? Tvärbanan till Årstaberg och försöka ta pendeln där... eller ta sig in till Söder igen, försöka tajma in pendeltåg eller nattbuss, och möjligen handla något onyttigt nattmål av det ena eller det andra slaget?

Det blev dummaste tänkbara beslut. Tunnelbanan in till Medis och en QP-meny på "Donken".

Men belönades på ett nästan overkligt sätt. När jag kommer ut från McDonalds Folkungagatan ca 0.55 och tänker gå över Götgatan till nattbussens hållplats, där bussen ska gå 1:06, så kommer längs Götgatan framför mina ögon en Volvo-sugga i trafik som taxi, med taxiskylten vilt lysande - LEDIG!!!

Så min 20:e födelsedag som myndig och vuxen - är ju född 6.07 på morgonen, så födelsedag är det ju ytterst konkret från 6.07 den 21:a till 6:06 den 22:a - avslutades med mitt livs första färd i en Sugga!!!!

Klassiskt foto av en Volvo-sugga från Volvo själva, ofta använt i de-
ras böcker och broschyrer om modellprogrammet genom tiderna.
Kärleksfullt lånat från Volvo via den tyska P1800-klubbens hemsida.

För att stävja rena dumheter när folk är riktigt otrevliga mot andra på communities har det införts blockeringsfunktioner. En trygg människa med lite sinne för logik förstår hur de är tänkta att användas.

Men ganska snabbt har det förstås blivit slentrian att många i stället missbrukar blockeringar och lägger en blockering det första de gör. Någon blir inslumpad på min sida på en community och har den smaken för människor att jag inte faller på läppen - då blockerar man så klart mig direkt.

Jag får se människans namn bland mina senaste besökare, på t ex Mötesplatsen får jag även se en miniatyr av hennes foto när jag lägger muspekaren på hennes namn, och får sedan slängt i ansiktet att jag är blockerad när jag försöker gå in på vederbörandes sida.

Självklart får man försöka leva med att en del har jävligt konstig inställning till saker och ting. Men det blir så sjukt att dels så många har så här egendomlig syn på var ribban ska ligga för att använda en blockeringsfunktion, dels att man inte ska kunna diskutera saken utan att bli idiotförklarad.

De som propagerar för att det är rätt hävdar bara rätt upp och ner att "vuxna människor har rätt att själva vara så selektiva de vill med vilka de vill ha att göra med på nätet, och hantera det som de vill".

Men är det inte också just vuxna människor som ska förväntas kunna ta ansvar för sina egna handlingar bättre än t ex barn? Att fega ur och slippa kontakt över huvud taget med någon man bara tycker att man "inte gillar" genom att använda en spärrfunktion som är till för att användas om man blir förföljd och trakasserad är en devalvering av funktionen i sig, och det är självklart en förolämpning mot den som blir blockerad att bli ihopklumpad och jämställd med stalkers och våldtäktsmän.

Och av den som blockerar är det en feg utväg för att slippa ta en diskussion man inte vågar gå in i.

En vuxen människa borde kunna klara att bete sig enligt det normala scenariot. Någon Helena34 ramlar in på min sida och tycker inte jag är intressant. Okej. Alltså IGNORERAR hon mig. Hon skriver givetvis inget till mig, eftersom hon inte vill mig något.

Har hon oturen att jag ser henne på min besökslista och tar en titt på hennes sida borde hon kunna stå ut med att jag besöker den. Vem har mest problem av oss, om hon inte ens kan leva med att jag skulle kunna klampa in på hennes sida???

Har jag sett hennes namn på min besökslista men märkt att jag inte fått något brev kommer jag ju redan att veta att hon har sett min sida, men inte varit intresserad av att ta kontakt, så jag kommer ju inte att vara alltför upplagd att skriva något ändå.

Men tycker jag att hon verkar klart intressant när jag sett hennes sida, så vet ju inte jag om hon var någon som bara inte skrev till mig för att hon kanske aldrig skriver till killar själv, utan bara vill få känna sig eftertraktad och välja och vraka bland de brev man får själv. Många tjejer ser det ju på det sättet.

Så i värsta fall testar jag att skriva en rad. "Hej, du verkar trevlig... jag gillar också katter... Kul att du gillar Tolkien, jag har förstås läst ringentrilogin..." bla bla bla... jag skriver på mitt vanliga sätt, någonting som anknyter väl till sådant hon har berättat om sig själv, och kanske sådant hon eventuellt skrivit om vad hon vill se hos mannen hon vill möta. Lagom kort och kärnfullt, med en charmig touch och med en eller kanske två frågor som pockar på ett svar.

I bästa fall skulle kanske t o m hon bli intresserad, bli positivt överraskad, ändra uppfattning och svara glatt på mitt brev. Vilken tur att hon inte var negativ, snarstucken och fientligt inställd till mig och blockerade mig när hon såg min sida!

Eller också är känslorna oförändrade. Vad ska hon göra nu? Miffot har skrivit till henne!?!

Ja, enklast är väl att göra som de flesta kvinnor på dejtingsajter gör. Visa sitt monumentala ointresse genom att inte svara på brevet. Svårare är det inte.

Jag är inte den som skulle fortsätta tjata och skriva.... "Öh du, varför svarar du inte när man skriver till dig...?", så senast från och med det uteblivna svaret på mitt brev har jag klart för mig att hon inte är intresserad. Därmed lägger jag ned.

När jag börjar resonera om det här ämnet blir jag anklagad för att vara den konstiga och känsliga som hänger upp mig på att bli blockerad. Men vem är det egentligen som har problem, när selektiviteten absolut måste inkludera ett kyligt och demonstrativt avståndstagande?

Blockerandet i sig är en aktivt ovänlig handling. Att inte "vara intresserad" av mig är inget ovänligt i sig, men att för den skull tvunget lägga en blockering är en egen osäkerhetsfråga som signalerar ett direkt ovänligt avståndstagande - "jag vill absolut att du ska veta att jag finner dig totalt ointressant, du ska absolut inte sväva i ovisshet om det, det räcker inte för mig att jag vet, jag vill absolut att du vet också..."

Jag förstår inte vad i det resonemanget som är så svårt för den andra sidan att förstå. Det selektiva i sig, att välja bort många som man inte vill ha med att göra, är inget klandervärt, det gör även alla vi andra som har smidighet och sunt förnuft att inte börja lägga blockeringar för den sakens skull. Vi är vänliga och flexibla, ödmjuka och självinsiktsfulla och behandlar ingen annan sämre än vi själva vet att vi skulle gilla att bli behandlade. De som "okynnesblockerar" har lagt sig på en helt annan nivå.

Det sitter i gamla genetiska bitar, "the survival of the fittest.". Urgamla instinkter som båda två egentligen är helt obsoleta i vår tid, men som ändå är vad som vägleder de allra flesta kvinns.

Skitstövlar contra snälla killar, alfa-hannar contra omega-hannar... ja, det är inte konstigare än att honorna traditionellt sett söker sig till starka och aggressiva hannar, som kan bli pappor som verkligen försvarar avkomman effektivt.

Och kvinnor söker sig traditionellt till män med högre status, av den enkla anledningen att det är såpass traditionellt att mannen ska försörja familjen och således ha en synnerligen god ekonomi.

Idag när vi är människor år 2006 är det inte längre en mänsklig pappas roll att kunna försvara sina barn hårdhänt mot andras barn eller mot andra vuxna. Därmed finns ingen anledning kvar att med reptilhjärnan känna av att man har med en hårdhänt, tuff och kärv hanne att göra. Tvärtom skulle det främja mänsklighetens fortsatta utveckling åt rätt håll om kvinnor mer och mer lärde sig känna av de snälla och mjuka männen och förstå när de har mött någon av oss och lära sig tillåta känslor uppstå för oss i stället.

Och kvinnorna strävar ju - med all rätt!  - efter ett samhälle där det faktiskt inte är männen som ska tjäna mer än kvinnor.

Men gamla uråldriga instinkter hänger inte med i den utvecklingen.

Och därför är det vi mjuka snälla, romantiska och charmiga män som hamnar vid sidan av hela verksamheten, och knappt någonsin blir sedda. Särskilt om vi dessutom är låginkomsttagare.

Den moderna kvinnan har inget av detta moderna i sina instinkter, utan läser av en man som mig som något helt ointressant och oattraktivt. Hon tror säkert själv - och skulle i de flesta fall själv hävda aktivt - att hon absolut hellre vill ha en snäll och mysig, kramig, gosig romantiker... men det är inte sådana sidor hennes instinkter är programmerade att känna igen.

Men man kan självfallet se sådana sidor hos andra och välja att betrakta dem som det mest relevanta och intressanta om man vill... Frågan är bara om man verkligen vill det???

Nätdejtande kvinnor visar i vilket fall som helst otroligt liten vilja till det. Det är ett som är säkert...