pemer

Och slutligen är ju mångas problem att de läser av vänskap som kärlek och tvärtom hos nya bekanta av det kön de tänder på. Där är nog den viktigaste förklaringen.

Tjejer som lär känna mig misstolkar mig med all min kärlek i mig som en perfekt vän.

En kille som inte har just mycket kärlek i sig, men som gärna vill bli "schysst kompis" och råkar vara tillräckligt viril och k*t för att förmås att hamna i säng, misstolkas som en perfekt partner.

Det vittnar väl även våra tiders skilsmässosiffror om. Spruckna relationer, skilsmässobarn, ensamma mammor... Om bara alla kunde läsa av KÄRLEK för det det är... tänk vad mycket vi skulle slippa...

Och hur ensamma vi är en del som skulle slippa vara... :o/

...ser ju vänskap och kärlek i ett så irrationellt och feltänkt motsatsförhållande, så när de "för en gångs skull" lär känna en kille som det verkar funka så bra att bli just vän med, så upplevs det tydligen som "a once in a lifetime chance" att få en sådan killkompis och då ska den chansen inte slösas bort på att se efter om det även kan finnas djupare känslor än så. En kille att bli ihop med är ju inte ett problem att hitta om det är så, men en så fin vän är svårt att hitta - tror de.

Och att jag kanske någon gång skulle vilja bli något annat än "bara" vän med någon, det är inte så noga. Det kommer jag väl att hitta någon vilket decennium som helst... jag ska väl vara glad över att ha så fina tjejkompisar...

Sanningen är ju att just en fin och varm vänskap är den kanske finaste och viktigaste grunden för att få en relation att fungera riktigt ordentligt, så ju bättre vänskap en man och en kvinna får, desto större anledning egentligen att inte bortse från möjligheten att det kan finnas mer än vänskap att hitta, utan kanske tvärtom se till att känna efter ordentligt på en gång om det finns kemi för mer.

Särskilt då om den ena parten från första början råkar ha haft ett uttalat intresse för något sådant.

Men nej då, då får man höra deras ovetenskapliga sanningar om att "nu är vi faktiskt vänner, nu får du ge dig, en killkompis vill jag inte bli något annat med".

Skulle jag hårddra saker likadant skulle jag kunna vara stönig och säga likadant fast tvärtom - att "en tjej jag är intresserad av som partner vill jag verkligen inte bli kompis med".

Och egentligen är det väl det man skulle säga. Sätta lite hårt mot hårt?

Och en tripp till Bandhagen under dagen ska det bli för att hämta morsans SL-kort jag kan disponera i varje fall juli månad ut. Nu får gärna benet börja göra mindre ont, efter den pinsamma och lite förnedrande snubbelolyckan i onsdags kväll. Illa nog att gå med ett stort skrubbsår precis under knäet som om man var en 8-åring som cyklat omkull...

Jag tror allt jag ska försöka hinna med lite motion i simhallen idag också. Nog ska man bada i det här vädret, och om jag inte har särskilt nära till någon sjö med badplats (nåja, det finns det säkert nere vid Tullingesjön...) så har jag ju tillgång till simhall i grannhuset. Har legat av mig med simmandet ett bra tag nu. Jag var ju på väg ner från den helt otränades kilometer på ca tre kvart till tider som skulle ge en kilometertid under en halvtimme om man orkade med samma fart hela vägen. Och på sikt ska man väl orka det. Synd att det bara är 10-metersbassäng, bara...

Mötte Fredrik Reinfeldts söner igår. Jag sitter i styrelsen i Astma- och Allergiförbundet lokalt i min kommunkrets, och är ungdomsansvarig i länsföreningen, och igår var jag ut med länsföreningens ena kanslist till det sommarläger "vi" arrangerar tillsammans med bl a Ungdomsförbundet Sveriges Flotta ute på Assö vid Barnens Ö. Där var pojkarna Reinfeldt deltagare. Speciellt den yngre var mycket lik sin far.

Jag har ju själv de partisympatierna att jag hoppas deras far blir näste statsminister, men jag nämnde inget om det för någon av dem. Någon måtta får det ju vara...

En söt liten historia har fått en epilog. Från hösten 2001 till en bit in på 2003 hade jag en väldigt god vän på nätet, en jättetrevlig tjej någonstans i vårt avlånga land, rätt långt från mig, som var sambo, inte hade Internet hemma, men gärna fördrev tiden på sitt nattliga arbete med att chatta med trevliga människor. Vi fick en sagolikt fin kontakt, på ett rent vänskapligt plan, så det var absolut inget att smussla med. Om vi givetvis byter förnamn och födelseår på henne, så kan vi för resonemangets skull säga att hennes nick var Frida73. Det verkliga nicket var hennes riktiga förnamn och hennes riktiga födelseår.

Sommaren 2002 kom det glädjestrålande beskedet. Hon och hennes sambo hade försökt i många herrans år, och nu väntade hon äntligen barn. Jag började själv gråta av glädje när jag fick höra den stora nyheten. Ju längre graviditeten fortskred började så något hemskt närma sig mer och mer. Avskedet. Hon hade ju inte Internet hemma, och hur goda vänner vi än var där på Vilda Webben och hur mycket det än bara var vänner vi var, så ville hon inte lämna ut något efternamn, mobilnummer, adress eller så, så att det skulle vara troligt att man någonsin fick höra vad det blev för sort och så vidare.

Senare 2003-04 börjar jag chatta vänskapligt med en annan tjej i samma landsände, och efter en tid nämner hon i förbigående "vet inte om jag borde nämna det här, men jag vet att jag såg din sida här för något år sedan, en tjej som jobbade här men har fått barn och slutat sedan brukade skriva med dig". Det var just min gamla vän "Frida". Min nya chatväninna gav så klart inte ut några namn- eller adressuppgifter bakom ryggen på "Frida" och mot hennes önskan, men via en klippbok eller liknande som de hade på arbetsplatsen kunde jag i alla fall få besked. "Frida" hade fått en pojke i mars 2003. Vi kan säga att han hade fått namnet Oscar.

Efter att inte ha tänkt just mycket på "Frida" slog det mig plötsligt för inte länge sedan - jag sitter ju här med Sveriges Släktforskarförbunds CD-ROM-skiva Sveriges Befolkning 1980! Kanske jag kan hitta henne om jag gör en sökning efter en flicka med förnamnet Frida, född 1973 (eller vad vi nu egentligen talar om för förnamn och födelseår...)

Jag gjorde en sökning, höll mig också i den landsände där "Frida" bor, och hittade en alldeles väldigt trolig kandidat direkt. Insåg att jag kom ihåg "Fridas" födelsedag och att den stämde med denna kandidat. Och idag ringde jag Folkbokföringen på 0771-567 567 och ställde en "övrig folkbokföringsfråga".

 - Frida Lundbom, född 19731021, jag har inte de sista siffrorna... kan du hitta henne?

 - Jodå, jag hittar en sådan här... fyra sista siffrorna är XXXX....

 - Har hon en son som heter Oscar, född 0302....?

 - Precis... och en dotter, född 0406.....

Och där sitter jag nu. Nu har jag min gamla vän Frida73:s adress. På Eniro hittar jag både hemnummer och ett mobilnummer till henne. Jag är så glad för hennes skull att hon fått inte bara ett, utan två barn. Jag vet ju hur mycket hon längtade efter barn.

Och jag skulle verkligen vilja ta kontakt och framföra mina hjärtliga gratulationer. Skicka någon present till barnen...

Men jag vet ju vad hon tyckte. Så jag antar att jag inte borde. Men det känns i alla fall ruskigt trevligt att ha hittat henne och veta hur det har gått. Särskilt roligt att det t o m blev ett barn till, bara sexton månader efter det första. Vem vet, hon kanske redan väntar ännu ett...

Hör jag aldrig av mig så kan jag i alla fall lyssna med folkbokföringen lite då och då. Det känns fint att veta lite om hur hon har det i alla fall...

Fotnot. Alla uppgifter om "Frida" och hennes barn är ändrade här. Till förnamnet Frida och födelseåret 1973 har jag fogat datumet 1021, som är min egen födelsedag. Barnen är födda lika tätt, men inte just de månaderna, och grabben heter förstås inte alls Oscar. Det fingerade efternamnet Lundbom innehåller väl två bokstäver som finns i hennes verkliga efternamn. En koll i Sveriges Befolkning 1980 ger vid handen att det åtminstone 1980 inte fanns någon Frida Lundbom över huvud taget i Sverige, ingen Lundbom född 19731021 och inte ens någon Frida född det datumet, så där valde jag ett bra exempel som inte pekade ut någon annan oskyldig... :-)

Så har jag sett klart Peter Settmans och Fredde Granbergs serie "Snutarna" för andra gången, nu med kommentarspåret. Vilka killar. De hade verkligen superkul när de gjorde serien, och lika kul en gång till när de såg om den för första gången på länge tio år senare för att spela in kommentarspåret. Kommentarspåret till "Ronny och Ragge" var minst lika skönt, det. Då fick Peter plötsligt telefon och de satt och såg och kommenterade säsongerna i delvis fel ordning. Lite kul att jag är "nästan släkt" med Settman. Dvs jag är släkt med hans ex och därmed med hans söner. De grabbarna har fina anor, de. Peter Settman deras far, Janne "Loffe" Carlsson deras morfar och på mormors sida är de släkt med mig... :o)

Bäst i "Snutarna" är kanske ändå... bilarna! Henry och Jan-Olofs tjusiga Volvo 164, och de målade polisbilarna i den gamla svartvita stilen, med ordet POLIS i helt fel typsnitt, en gammal Volvo 144 och en ännu äldre Amazon kombi... Äntligen fick man se detta, jag lyckades missa hela serien när den gick och har inte sett mer än någon trailer någon gång vid den tiden förrän jag äntligen kom på att skaffa den på DVD nu. Kul grej!

i Aftonbladet på pingstafton. Inte direkt den inställning man får intrycket att de flesta nätdejtare sitter med.... Kursiveringarna är mina egna.

1) Bestäm dig för några attribut/egenskaper du önskar hos en partner, men var öppen för att andra kan dyka upp.

2) Öppna ditt sinne vid första dejten. Värdera inte, var nyfiken och ta reda på mer om personen du träffar.

3) Släpp perfektionismkravet. Fastna inte för någon detalj som du inte tycker överensstämmer med dina föreställningar. Enligt dig ful frisyr, fula kläder eller skratt vid fel tillfälle innebär inte nödvändigtvis att personen inte är något för dig.

4) Slappna av före en första dejt. Försök att "nollställa" ditt inre.

5) Sätt av fler träffar än en. Var undersökande som en nyhetsjournalist.

6) Fokusera på hur det känns, försök slå bort den vänstra hjärnhalvans logiska resonemang till att börja med. Om du blir glad, varm i kroppen, får energi vid dejten så är det positiva tecken även om personen ifråga inte exakt motsvarar dina drömmar.

Det är alltid lika intressant att se relationsexperter ge sådana här tips och råd om vad som är en rimlig attityd vid nätdejting. Alltid får jag lika bekräftat att det är jag som sitter med det öppna sinnelag experterna propagerar för att man ska ha..... och det står så klart, att om det här var den vanligaste attityden bland kvinnor på nätet så är det inte troligt att jag skulle vara en man som kvinnor hade svårt att upptäcka. Hur ska jag kunna känna något annat med min egen insikt om hurdan jag är som person, och de omdömen jag får från alla som känner mig???

För skojs skull, här är alla de sex punkterna som jag upplever att kvinnor på framför allt Mötesplatsen uppenbarligen snarare resonerar:

1) Bestäm dig för massor av attribut/egenskaper du önskar hos en partner. Faktum är - skräddarsy in i minsta detalj hurdan han ska vara. Alla som inte är exakt den partnern är definitivt fel och är inte ens värda ett svar om de skrivit ett trevligt, personligt brev. Du har ju betonat att du inte svarar på de färdiga komplimangerna, men gör det till en poäng att nästan aldrig svara på några personligt hållna brev heller. Dvs - om inte mannen som exakt motsvarar dina krav faktiskt dyker upp och skriver till dig. (Han finns ju självklart någonstans - och kan ju inte gärna ha en egen lika ingående kravlista på vem han vill möta, som det finns risk att inte du uppfyller, eller hur...?)

2) Öppna inte ditt sinne vid någon dejt, eller ens när du ser en potentiell partners sida och presentation. Värdera för fulla muggar och jämför med din komplicerade idealbild av den du vill möta, var absolut inte nyfiken på den här personen och försök inte ta reda på mer om honom - har du väl konstaterat att han inte motsvarar din långa kravlista vet du ju att han inte är något för dig.

3) Ha ett högt perfektionismkrav! Fastna för varenda tänkbar detalj som du inte tycker överensstämmer med dina föreställningar. Enligt dig ful frisyr, fula kläder, för att inte tala om vrålfula glasögon i ditt tycke eller skratt vid fel tillfälle innebär rimligtvis att personen inte kan vara något för dig.

4) Elda upp dig ordentligt före en första dejt för att inte tala om i det initiala chatskedet. Försök för guds skull inte att "nollställa" ditt inre, utan håll noga reda på alla förutfattade meningar och krav du har i ditt inre på den du vill möta, så du inte riskerar att bli intresserad av någon som inte är den rätta.

5) Sätt inte av fler träffar än en, helst inte ens en enda. Var inte ett dugg undersökande, utan gå helt på den magkänsla du fick första gången du såg hans sida på nätet. När du fick se att du hade ett nytt brev från honom och gick för att kolla in hans sida för att se om du ens ville öppna och läsa ett brev från någon som han. Undersök om möjligt inte ens vad han skrev i brevet för att försöka ta kontakt och väcka ditt intresse. Får du fel intryck av hans presentation på hans egen sida är det ju fullt naturligt att välja att inte ens öppna och läsa hans brev.

6) Fokusera inte på hur något känns, utan håll fast vid den vänstra hjärnhalvans logiska resonemang. Om du blir glad, varm i kroppen, får energi och känner "åh, vilken go kille" kan ju inte uppväga vad du egentligen tycker om hur hans glasögon ser ut på hans foto, eller att han nämner på sin sida att han har ett intresse du tycker verkar helt suspekt, och för att inte tala om att du måste veta vad han jobbar med och om han tjänar bra, hur bor han, vad har han för bil (för han HAR väl körkort???) osv...

Detta är definitivt hur jag upplever nätdejting... Som väl är finns kvinnorna som liksom jag har den syn experterna rekommenderar, och så fort jag får kontakt med någon sådan inträder det intressanta fenomenet "kontakt", och då oftast riktigt positiv kontakt. De allra flesta kvinnliga vänner jag har idag har jag mött på detta sätt - två har jag faktiskt mött i något sammanhang IRL, och resten är sådana jag lärt känna via väninnor ur de två förstnämnda kategorierna.

Ja... så får det nog bli... här ska bloggas! Jag borde väl ha kommit till skott med det för länge sedan... Men nu är jag på banan!