Penicillin, kryckor och röntgad fot...

Ja, man lever ett innehållsrikt liv. Tur att det oftast är så mycket mest positivt i det så att man kan se med lite humor att man snubblar och gör sig rejält illa i benet hux flux också, och liksom "för en gångs skull" har någon form av motgång...

 

Humpf. Om det ändå vore så. Jag försöker verkligen vara uppmärksam och notera de gånger jag verkligen har tur och flyt med någon enstaka detalj i livet, men nog känns det som att mitt liv är som ett utstuderat elakt skrivet avsnitt av Twilight Zone. Verkligheten överträffar dikten, en manus- eller romanförfattare skulle förmodligen inte kunna hitta på ett vansinnigare livsöde.

 

Minsta detalj känns så pillimarisk och utstuderad, igår efter blomvattningen hos morsan tar jag mig mödosamt på kryckorna till tunnelbanestationen. Visar kortet i spärren, fram till rulltrappan och tar mig upp i den - och när jag är nästan uppe börjar det komma folk nerför trappan, och så får man se ett tåghelvete från stan anträda färden vidare mot Högdalen - nästa station som jag ville till. Och med dessa jävla fel de som vanligt har lyckats se till att ha på "gröna linjen" just nu kommer man till sist upp till perrongplanet och får se att nästa tåg går om bara 14 minuter. Mitt i vad som normalt sett skulle vara rusningstrafik.

 

Med 15-minuterstrafik är det väl ändå ganska fantastiskt att just JAG kunde tajma så exakt att komma fram till stationen så att jag står på väg upp i rulltrappan just under de åtta sekunder ett tåg från stan stannar vid stationen, släpper av det fåtal resenärer som skulle av just detta tåg i Bandhagen och fort som fan kommer iväg vidare söderut...

 

Men särskilt fantastiskt är det ju inte. Jag är ju van. Jag är ju med om motsvarigheter till exakt samma makalösa "otur" ständigt och jämt. Det är något varenda dag.

 

I fjärde "Liftarens guide"-boken, Ajöss och tack för fisken, får vi läsa om lastbilschauffören Rob McKenna som utan att veta om det är en regngud och alltid har regn där han är. Han har haft sinnesnärvaro att föra dagbok och går till sist till massmedia och visar dagboken, och det går ju då att bekräfta att det fucking alltid varit regn på just de platser där han har befunnit sig. Världen förstummas.

 

Jag har aldrig varit lika insiktsfull att anteckna allt skit jag drabbas av. Men jag vet ju hur det är med t ex allt vad kollektivtrafik handlar om... Jag kan hamna i långa stim där det inte är särskilt ofta jag ska iväg ut på någon längre resa med flera byten, men där det är någon helt bisarr oförklarlig försening på pendeltåget direkt varje gång jag ska det... Jag glömmer aldrig när bussen från Södertälje Hamn till Södertälje Syd var småförsenad någon minut två eller tre gånger i rad som jag skulle ta fjärrtåg från Södertälje Syd till Nyköping. Efter dessa gånger kom den helt problemfritt i tid vid nästa resa - men halvvägs rasar hela växellådan på just denna buss, så att jag fick springa sista biten till stationen och med nöd och näppe hann med tåget, om än inte att hämta ut biljetten i automaten och fick ge tågmästaren mitt bokningsnummer i stället...

 

Det enda jag ville var att bli vuxen, hitta ett jobb jag trivdes med, möta någon och bilda familj.

 

Mitt vuxenliv har handlat om allt annat än att hitta en vettig sysselsättning och kunna få anständigt med pengar att röra sig med, och det där med att möta någon och på sikt bilda familj ska vi ju bara inte tala om.

 

Och inte känns det som att något på allvar har vänt sedan jag väl - vid 33 - fick diagnosen Aspergers syndrom och något slags förklaring till alla motgångar och motsträvigheter i livet. Tycker mest det känns som att det var för sent i livet för att kunna vända det till ett anständigt liv någon skulle kunna trivas med.

 

Kvinnor söker ju bara helt problemfria män, och någon som jag är uppenbarligen i de flesta kvinnors ögon inte värd kärlek förrän man har klarat ut alla problem själv på egen hand och står i livet med tillräckligt "ordnade förhållanden" och "ordnad ekonomi". Äckligt och sorgligt, men det är ju bara att konstatera... så krasst ser ju kvinnor på saken.

 

Män också? Jag undrar, jag... jag tycker det känns som så mycket "kvinnans marknad" att jag nog dristar mig att tro att en kvinna i en situation motsvarande min, hon skulle hitta en karl långt innan jag hittar en kvinna som kan se verkliga värden och se att jag nog kan vara "något att ha".

 

Att jag förmodligen är en långt mer än genomsnittligt kärleksfull och romantisk man och att den som gav sig hän åt en relation med mig med största sannolikhet skulle bli nöjd, för att inte säga nöjdare än de flesta kvinnor som levde i en relation, är inte relevant. För de bitarna verkar inte upplevas som viktigast. I alla fall inte av de kvinnor som hittar till dejtingsajter på nätet. Och IRL ser ju aldrig någon mig, där är det något slags utstrålning som saknas...

 

Ja, hej och hå, vad livet känns toppen just nu...

 

Men sanningen är ju annars att jag oftast går omkring med en glad, positiv och optimistisk syn. Jag har så höga tankar om vad jag har att ge i en relation att jag inte kan vara annat än optimist att hon som kommer att se det och bli intresserad finns där ute och att vi förr eller senare kommer att hitta varandra.

 

Fast hon är nog ingen besökare på blogg.se som kommer in och läser det här blogg-inlägget, det förstår jag. Men vad fan ska man göra, klart man måste få ur sig lite av vad man tycker och tänker... och det är ju sant... en bister och tråkigt krass sanning, men väl en sanning... Tjohej...


Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits