LG Hockey Games
Så är hockeyjournalisten i en i full gång. Synd att Huddinges årsfest krockade med Sverige-Ryssland igår, det var ett riktigt målkalas, det. Men onsdagens match mot Tjeckien såg man ju. Ackrediterad som press, och hade dessutom fått en biljett som tack för arbete på annat håll. Den kunde jag nu vara farbror jultomten och ge bort.
När man inte är mer etablerad som sportjournalist än vad jag är, jag är väl det inte alls än så länge, så är nästan övriga journalister man möter i pressutrymmena mycket av behållningen. En och annan känner man ju via andra vägar och snackar med, och det finns alltid andra man har haft mailkontakt med i något sammanhang förr som man skulle kunna morsa på.
Men det är alltid en skön upplevelse att uppleva lite internationell hockey gratis och frottera sig med de journalistutbildade som skriver yrkesmässigt om sporten och har knappast alltför dåligt betalt för det, när man fikar och kan ta en eller annan varmkorv i pauserna. Inte mer betalt jag har för något av det jag gör så är det där jag verkligen får något tillbaka med arbetet med de hemsidor jag skriver på...
När man inte är mer etablerad som sportjournalist än vad jag är, jag är väl det inte alls än så länge, så är nästan övriga journalister man möter i pressutrymmena mycket av behållningen. En och annan känner man ju via andra vägar och snackar med, och det finns alltid andra man har haft mailkontakt med i något sammanhang förr som man skulle kunna morsa på.
Men det är alltid en skön upplevelse att uppleva lite internationell hockey gratis och frottera sig med de journalistutbildade som skriver yrkesmässigt om sporten och har knappast alltför dåligt betalt för det, när man fikar och kan ta en eller annan varmkorv i pauserna. Inte mer betalt jag har för något av det jag gör så är det där jag verkligen får något tillbaka med arbetet med de hemsidor jag skriver på...
Sakers värde...
Att saker är värda precis så mycket som någon är beredd att betala för dem, inte ett öre mer, är något många kanske inte riktigt inser. Fick ett kul exempel på detta i helgen på Tradera. Jag hittade två auktioner om exemplar av "Årets Ishockey 1994" som jag var intresserad av till samlingen. Den ena hade skrivit massor om att han hade hört med förlaget att boken var värd 1500 kronor, så han hade lagt ett utgångsbud på 399 kronor och ett "Köp nu-pris" på 1299. Han har i skrivande stund inga bud än...
Samtidigt fanns en annan auktion på en likadan bok. De hade lagt ett utgångsbud på 15 kronor, det låg några bud runt 20 spänn och auktionen skulle gå ut mitt på dagen nästa dag, då jag inte skulle vara hemma och kunna kontra på eventuella högre bud. Men jag lade in 100 kr som maxbud och tänkte att det skulle vara läckert om man kunde vinna auktionen på en sketen hundralapp - och när jag kom hem hade jag tagit hem boken för 50 kronor. Någon försökte bjuda emot upp till 49 kronor, men ville inte ge mer än så.
Så på Tradera verkar "Årets Ishockey 1994" vara värd 50 kronor, inte några 1.500... :o)
Gå och simma?
Ja, det tror jag jag ska göra!
Som sagt en gång förr...
Det är verkligen inte många som slumpar runt, kikar in på de senaste bloggarna på startsidan och så vidare här. Jag trodde nyfikenheten skulle vara större och att alla olika bloggare själva skulle smyga runt och läsa varandras bloggar och komma med kul kommentarer till varandra. Verkar vara väldigt lite sådant???
Hur blir egentligen vissa bloggar populära och lästa av massor av människor, om man blir så lite läst från början? NÅGON måste ju upptäcka en blogg först och ordet om den börja spridas? Men om nu de flesta bloggar bara är bloggaren själv som sitter och skriver, och knappt läser andras bloggar själv? Jag trodde det var där någonstans processen måste börja?
Hur blir egentligen vissa bloggar populära och lästa av massor av människor, om man blir så lite läst från början? NÅGON måste ju upptäcka en blogg först och ordet om den börja spridas? Men om nu de flesta bloggar bara är bloggaren själv som sitter och skriver, och knappt läser andras bloggar själv? Jag trodde det var där någonstans processen måste börja?
Ännu mer funderingar...
Det kommer aldrig att vara lätt för oss med de "löjligt lindriga" funktionsnedsättningarna att få en chans att ta oss in i de friskas värld, när det sitter så i ryggmärgen på de flesta människor att se, bedöma och bemöta människor runt omkring sig på just de sätt som alltid kommer att skapa friktion mellan dem och oss.
Jobbskvallrets tio-i-topp-lista alltså i förra inlägget. Mer om attityderna jag alltid tycker man märker i första hand finns i inlägget närmast innan, "Omvärldens attityd - ofta".
Min egen styvfar tycker att jag genom att funka såpass bra som jag gör, vara såpass verbal osv, i alla tider innan jag hade diagnosen själv har lurat samhället att tro att jag är frisk, och då är det ju inte samhällets fel, det faller tillbaka på mig själv och blir med det mitt eget fel.
Men hallå? Om det nu sakta men säkert visar sig för vetenskapen och för "samhället" att här finns en serie neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som påverkar mångas förmåga att interagera socialt, och som på många kan vara såpass lindriga att vi ger alla helt oinsatta intrycket att vara fullt friska - det är väl inte "vårt fel"? Det är vårt handikapps "fel". Och i interaktionen mellan en handikappad/funktionsnedsatt människa och ett samhälle som har varit väldigt piggt på att ta beslut om den personen som varit honom till nackdel, ta ifrån honom massor i skatt när han har lyckats någorlunda att jobba, så är det väl ändå detta samhälle som bör förväntas ta sitt ansvar när det väl upptäcks hur det står till? Det är samhällets uppgift att inse vår problematik, identifiera problemen, finna motmedlen och hjälpa oss. Vi lever i ett samhälle som bygger sin struktur på att påstå sig ta det ansvaret för alla, och då får det väl lov att stå för sådana ord?
Människor som pga ett handikapp/funktionshinder/funktionsnedsättning behöver hjälp måste ju få den hjälpen. Och om funktionsnedsättningen är av sådan art och grad att upptäckten av densamma ställer allt som hänt i personens liv dessförinnan i helt nytt ljus så borde det väl vara lika logiskt att regelverket då fanns att besluta om att konkreta problem den personen har i tillvaron än idag, som beror på saker som gick fel på den tiden alla trodde han var fullt frisk, ska kunna upphöra?
Idag är ju t ex min situation den att alla annars tänkbara rehabiliteringsplaner faller på hur min ekonomi ser ut idag pga "de hårda åren" jag har bakom mig. Fem hårda år med skuldsanering fr o m nu motsvarar lidande jag redan har varit igenom, och det skulle mot den bakgrunden vara synnerligen rimligt att jag fick alla skulder åtminstone från innan jag fick min diagnos avskrivna. Det var en annan Anders som knappt i några avseenden alls hade förutsättningar att sköta sitt liv som friska människor kan som drog på sig de skulderna. Han finns inte längre, men nu finns en Anders som har möjligheter att göra något av sitt liv om han kan få börja känna att något han gör själv kan skapa värden han har rätt att behålla.
Men kan han inte få den hjälpen står nästan inga dörrar öppna. Då blir resten av livet ett lullande på ungefär samma nivå som just nu. Fortsätta med en massa föreningslivsengagemang på den tid som skulle kunnat läggas på lönearbete. Aldrig få en frisk persons ekonomi, och därmed rimligen aldrig bli en man som någon kvinna av 2006 skulle kunna ta på allvar som tänkbar partner, och kärlek, närhet, ömhet, lite lycka - och kanske den barnsliga drömmen om familj och egna barn som han har haft sedan han själv var riktigt liten är bara att fnissa lite åt. Skulle han....?
Och fem hårda år med skuldsanering blir ju fem år helt utan incitament att göra något produktivt alls. Under fem hårda år med skuldsanering fr o m nu, eller inom kort, skulle jag få behålla drygt en tusenlapp ännu mindre än jag har att röra mig med nu. Vad skulle jag ha för motivation att påbörja rehabiliteringar ut i ett produktivt yrkesliv under de fem åren? Förhoppningen att allt blir jättebra när väl de fem åren är över? Ja, men snälla... då är jag närmare 45... kunna gå ut i ett någorlunda normalt vuxenliv då? Hur vore det om regelverket kunde sporra mig med en chans att kunna få känna av ett någorlunda normalt vuxenliv nu på en gång?
Och till saken hör ju att hela den här biten är en Moment 22-aktig tankeprocess där jag stått och trampat vatten och bara ältat problematiken för mig själv i tre-fyra år redan, utan seriöst konkret stöd och hjälp från samhället på den punkten under hela den perioden - just för att det inte finns några realistiska lösningar att ta till. Tack för det! Stort tack!
Skapa värden jag har rätt att behålla skulle vara det viktigaste steget att ta, men det får jag inte göra redan som det är nu. Sjukersättning och bostadstillägg för pensionärer innebär att jag inte kan dra in en enda krona till vitt och behålla själv. 2.499 kronor per månad är bostadstillägget, och det innebär logiskt och praktiskt nog att den 2.500:e krona jag kan dra in vitt en viss månad blir den första jag får behålla själv. Samhället vill alltså absolut inte att en kreativ person och ganska driven skribent i den här situationen skulle kunna tänkas få pröva sina vingar med att ta vägen ut i lönearbete via det han tycker om att göra, och sakta men säkert kunna börja tjäna mer och mer på sin förmåga som skribent. En väg som säkert skulle kunna lyckas om den var öppen. Men det är den alltså i praktiken inte. Om inte plötsligt en chefredaktör någonstans snubblade över mig och blev så intresserad av allt jag har att säga i skriftlig form att man kunde få en stående krönika någonstans med såpass bra betalt för det att det gick att ta steget direkt från sjukersättning till att få arvoderingen för det som huvudinkomst, vill säga... Hallå? Någon? SYNS jag någonstans? ;o)
Och det motverkar också i praktiken att man tar på sig arvoderade tillfälliga samhällsuppgifter som att vara valförrättare i och med att en person i min situation till skillnad från friska anställda människor med lön av arbete inte tillåts få något för arbetet. Jag ska göra det gratis, jag... och bara få arvodet avdraget från den inkomst jag har i övrigt. Produktivt? Nej, i år tappar Sverige en valförrättare på detta. Härligt jobbat!
Dra in extra pengar och få behålla dem går ju att göra, om jag får dem svart... Men vem fan vill det???
Men det är alltså vad samhället i praktiken säger mig... "hitta gärna svartjobb om du kan, så får du behålla de värden du skapar med ditt arbete... men akta dig du om vi kommer på dig med det!!! Och du får inte tjäna något vitt, då tar vi bara dem ifrån dig..."
Sinnessjukt!
Jobbskvallrets tio-i-topp-lista alltså i förra inlägget. Mer om attityderna jag alltid tycker man märker i första hand finns i inlägget närmast innan, "Omvärldens attityd - ofta".
Min egen styvfar tycker att jag genom att funka såpass bra som jag gör, vara såpass verbal osv, i alla tider innan jag hade diagnosen själv har lurat samhället att tro att jag är frisk, och då är det ju inte samhällets fel, det faller tillbaka på mig själv och blir med det mitt eget fel.
Men hallå? Om det nu sakta men säkert visar sig för vetenskapen och för "samhället" att här finns en serie neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som påverkar mångas förmåga att interagera socialt, och som på många kan vara såpass lindriga att vi ger alla helt oinsatta intrycket att vara fullt friska - det är väl inte "vårt fel"? Det är vårt handikapps "fel". Och i interaktionen mellan en handikappad/funktionsnedsatt människa och ett samhälle som har varit väldigt piggt på att ta beslut om den personen som varit honom till nackdel, ta ifrån honom massor i skatt när han har lyckats någorlunda att jobba, så är det väl ändå detta samhälle som bör förväntas ta sitt ansvar när det väl upptäcks hur det står till? Det är samhällets uppgift att inse vår problematik, identifiera problemen, finna motmedlen och hjälpa oss. Vi lever i ett samhälle som bygger sin struktur på att påstå sig ta det ansvaret för alla, och då får det väl lov att stå för sådana ord?
Människor som pga ett handikapp/funktionshinder/funktionsnedsättning behöver hjälp måste ju få den hjälpen. Och om funktionsnedsättningen är av sådan art och grad att upptäckten av densamma ställer allt som hänt i personens liv dessförinnan i helt nytt ljus så borde det väl vara lika logiskt att regelverket då fanns att besluta om att konkreta problem den personen har i tillvaron än idag, som beror på saker som gick fel på den tiden alla trodde han var fullt frisk, ska kunna upphöra?
Idag är ju t ex min situation den att alla annars tänkbara rehabiliteringsplaner faller på hur min ekonomi ser ut idag pga "de hårda åren" jag har bakom mig. Fem hårda år med skuldsanering fr o m nu motsvarar lidande jag redan har varit igenom, och det skulle mot den bakgrunden vara synnerligen rimligt att jag fick alla skulder åtminstone från innan jag fick min diagnos avskrivna. Det var en annan Anders som knappt i några avseenden alls hade förutsättningar att sköta sitt liv som friska människor kan som drog på sig de skulderna. Han finns inte längre, men nu finns en Anders som har möjligheter att göra något av sitt liv om han kan få börja känna att något han gör själv kan skapa värden han har rätt att behålla.
Men kan han inte få den hjälpen står nästan inga dörrar öppna. Då blir resten av livet ett lullande på ungefär samma nivå som just nu. Fortsätta med en massa föreningslivsengagemang på den tid som skulle kunnat läggas på lönearbete. Aldrig få en frisk persons ekonomi, och därmed rimligen aldrig bli en man som någon kvinna av 2006 skulle kunna ta på allvar som tänkbar partner, och kärlek, närhet, ömhet, lite lycka - och kanske den barnsliga drömmen om familj och egna barn som han har haft sedan han själv var riktigt liten är bara att fnissa lite åt. Skulle han....?
Och fem hårda år med skuldsanering blir ju fem år helt utan incitament att göra något produktivt alls. Under fem hårda år med skuldsanering fr o m nu, eller inom kort, skulle jag få behålla drygt en tusenlapp ännu mindre än jag har att röra mig med nu. Vad skulle jag ha för motivation att påbörja rehabiliteringar ut i ett produktivt yrkesliv under de fem åren? Förhoppningen att allt blir jättebra när väl de fem åren är över? Ja, men snälla... då är jag närmare 45... kunna gå ut i ett någorlunda normalt vuxenliv då? Hur vore det om regelverket kunde sporra mig med en chans att kunna få känna av ett någorlunda normalt vuxenliv nu på en gång?
Och till saken hör ju att hela den här biten är en Moment 22-aktig tankeprocess där jag stått och trampat vatten och bara ältat problematiken för mig själv i tre-fyra år redan, utan seriöst konkret stöd och hjälp från samhället på den punkten under hela den perioden - just för att det inte finns några realistiska lösningar att ta till. Tack för det! Stort tack!
Skapa värden jag har rätt att behålla skulle vara det viktigaste steget att ta, men det får jag inte göra redan som det är nu. Sjukersättning och bostadstillägg för pensionärer innebär att jag inte kan dra in en enda krona till vitt och behålla själv. 2.499 kronor per månad är bostadstillägget, och det innebär logiskt och praktiskt nog att den 2.500:e krona jag kan dra in vitt en viss månad blir den första jag får behålla själv. Samhället vill alltså absolut inte att en kreativ person och ganska driven skribent i den här situationen skulle kunna tänkas få pröva sina vingar med att ta vägen ut i lönearbete via det han tycker om att göra, och sakta men säkert kunna börja tjäna mer och mer på sin förmåga som skribent. En väg som säkert skulle kunna lyckas om den var öppen. Men det är den alltså i praktiken inte. Om inte plötsligt en chefredaktör någonstans snubblade över mig och blev så intresserad av allt jag har att säga i skriftlig form att man kunde få en stående krönika någonstans med såpass bra betalt för det att det gick att ta steget direkt från sjukersättning till att få arvoderingen för det som huvudinkomst, vill säga... Hallå? Någon? SYNS jag någonstans? ;o)
Och det motverkar också i praktiken att man tar på sig arvoderade tillfälliga samhällsuppgifter som att vara valförrättare i och med att en person i min situation till skillnad från friska anställda människor med lön av arbete inte tillåts få något för arbetet. Jag ska göra det gratis, jag... och bara få arvodet avdraget från den inkomst jag har i övrigt. Produktivt? Nej, i år tappar Sverige en valförrättare på detta. Härligt jobbat!
Dra in extra pengar och få behålla dem går ju att göra, om jag får dem svart... Men vem fan vill det???
Men det är alltså vad samhället i praktiken säger mig... "hitta gärna svartjobb om du kan, så får du behålla de värden du skapar med ditt arbete... men akta dig du om vi kommer på dig med det!!! Och du får inte tjäna något vitt, då tar vi bara dem ifrån dig..."
Sinnessjukt!
"Så här går snacket på jobbet"
Inte är det konstigt att nästan fullt friska - som kanske inte ens själva vet att de bara nästan är fullt friska - löper enorm risk att sakta men säkert stötas ut från arbetsmarknaden mycket i och med just de attityder vi bemöts med i samspelet med de undermedvetet så cyniska människor vi har att arbeta tillsammans med om/när vi har ett jobb att sköta, och försöker sköta så gott vi klarar av det.
Listan från artikeln "Så här går snacket på jobbet" (Aftonbladet lördag 8 april, http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,806492,00.html) säger det mesta om hur jag själv minns att det kändes som att jag bemöttes när jag inte hade någon diagnos, trodde jag var fullt frisk, försökte söka jobb och då och då faktiskt fick ett och försökte sköta det:
Jobbskvallrets tio-i-topp-lista:
1) Någon jobbar inte tillräckligt, 57 procent.
2) Chefen är inkompetent/orättvis, 55 procent.
3) Någon tar långa raster/kommer försent, 46 procent.
4) Någon gör privata saker under arbetstid, 42 procent.
5) Någon prioriterar fel saker, 39 procent.
6) Någon är knepig/avvikande som person, 37 procent.
7) Sådant som rör andras privatliv, 19 procent.
8) Någon fuskar med sjukskrivning/vård av barn/tidsrapportering, 13 procent.
9) Vem som flirtar med vem, 12 procent.
10) Hur någon ser ut/klär sig, 7 procent.
Sju av tio punkter på den tio i topp-listan rör alltså just punkter som med stor sannolikhet signalerar att den man skvallrar om, om inte annat indirekt mobbar ut, och förr eller senare går bakom ryggen på och direkt till ledningen och säger ifrån att "vi orkar inte jobba med NN" - men som mina egna hårda erfarenheter av yrkeslivet visar att man otroligt sällan vänder sig direkt till och frågar vad det är för problem - har en löjligt lindrig funktionsnedsättning som är anledningen till att det inte funkar riktigt riktigt "100" för honom/henne på det där jobbet.
Och en sak om det bara funkar till 50% eller till 25%, kanske t o m om det funkar till ända upp till 75%, då är allt så markant fel att omvärlden förstår att något är fel och det här är kanske fel person på fel plats och här är det läge att fråga hur den alla blir så missnöjd med egentligen mår.
Men när det kommer för nära 100% ingår det inte i någons begreppsvärld att mindre än 100% perfektion i hur arbetet utförs kan vara något annat än medvetet slarv, medveten temposänkning - "han vet ju hur han ska göra, men skiter ändå i att göra rätt, jävla typ..."
Själv uppfattade jag det ju långt innan jag anade något om Asperger-biten som att jag hade för lätt för att lära, så att jag kanske förstod tillräckligt stor del av hur något skulle göras, så att jag kunde börja själv på en gång, och då gjorde det tillräckligt bra för att alla som kom förbi och såg mig skulle bli övertygade om att någon annan redan hade visat helt och hållet hur man skulle göra. Därför kom heller aldrig någon fram för att ge mig en instruktion, men samtidigt fanns det enstaka moment som kanske inte ens var ett dugg viktiga, där jag gissade mig fram och givetvis gjorde fel - varvid den som såg på genast utgick från att "Jaha? Så någon har visat honom precis hur han ska göra, men han slänger restprodukten i höger papperskorg i stället för vänster?"
Och sådana typer av detaljer fick sedan alla runt omkring att gnissla tänder tills man klagade och såg till att jag fick sluta. Ingen som kunde ha en tanke på att kolla upp "har någon visat Anders hur man gör och talat om att det är höger papperskorg vi alltid har slängt skräpet i", utan alla trodde sig veta att det var något jag hade fått veta och ändå hela tiden valde att göra fel.
När man till och med fick höra "det här går inte, du får gå" på en arbetsmarknadsåtgärd på en konstgjord arbetsplats inom en sektion av kommunens arbetsmarknadsenhet där alla utom chefen var placerade där på olika ALU, OSA och allt vad det heter tycker jag skam går på torra land. Men så var det för mig under de sista skälvande åren allra närmast innan jag själv en gång för alla gav mig fan på att söka läkare och var beredd att slå näven i bordet och kräva att bli tagen på allvar för att jag ju märkte själv på hur hela mitt liv hela tiden blev att något var fel.
Nu behövde det aldrig slås några nävar i bordet eftersom jag ju på tredje försöket lyckades träffa en läkare i psykiatri som kände till neuropsykiatriska nedsättningar som DAMP/ADHD, autism och Asperger och insåg att jag nog hade något sådant, "det viktigaste just nu är att du kan få pusta ut och lära känna dig själv i lugn och ro" och så blev jag sjukskriven för lång tid framöver.... det var 20 juli 2000 och jag har inte varit officiellt frisk sedan dess, och behöver med min diagnos aldrig heller bli det förrän den dag jag möjligen skulle kunna få möjlighet att känna mig frisk och kapabel att sköta ett jobb som fanns åt mig om jag ville ha det. Precis som det ska vara för oss som har den här typen av funktionsnedsättning.
Men till saken hör ju att jag hade sökt läkare på samma sätt två gånger tidigare - båda gångerna när jag fortfarande bodde i första hand i min födelsekommun - men mötte läkare i psykiatri som inte hade kompetensen, insikten och fantasin att inse problemet utan deklarerade för mig att de förstod att jag hade det jobbigt, men jag var allt så mycket mer frisk än sjuk att de inte gärna kunde sjukskriva mig. En remiss till någon att gå och prata med kunde jag få, men jag fick nog allt bita ihop och fortsätta låta mig förnedras av socialtjänstens syn på att vara tillräckligt aktivt arbetssökande för att få leva på "skälig levnadsnivå".
Ja..... Sverige är fantastiskt...
Listan från artikeln "Så här går snacket på jobbet" (Aftonbladet lördag 8 april, http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,806492,00.html) säger det mesta om hur jag själv minns att det kändes som att jag bemöttes när jag inte hade någon diagnos, trodde jag var fullt frisk, försökte söka jobb och då och då faktiskt fick ett och försökte sköta det:
Jobbskvallrets tio-i-topp-lista:
1) Någon jobbar inte tillräckligt, 57 procent.
2) Chefen är inkompetent/orättvis, 55 procent.
3) Någon tar långa raster/kommer försent, 46 procent.
4) Någon gör privata saker under arbetstid, 42 procent.
5) Någon prioriterar fel saker, 39 procent.
6) Någon är knepig/avvikande som person, 37 procent.
7) Sådant som rör andras privatliv, 19 procent.
8) Någon fuskar med sjukskrivning/vård av barn/tidsrapportering, 13 procent.
9) Vem som flirtar med vem, 12 procent.
10) Hur någon ser ut/klär sig, 7 procent.
Sju av tio punkter på den tio i topp-listan rör alltså just punkter som med stor sannolikhet signalerar att den man skvallrar om, om inte annat indirekt mobbar ut, och förr eller senare går bakom ryggen på och direkt till ledningen och säger ifrån att "vi orkar inte jobba med NN" - men som mina egna hårda erfarenheter av yrkeslivet visar att man otroligt sällan vänder sig direkt till och frågar vad det är för problem - har en löjligt lindrig funktionsnedsättning som är anledningen till att det inte funkar riktigt riktigt "100" för honom/henne på det där jobbet.
Och en sak om det bara funkar till 50% eller till 25%, kanske t o m om det funkar till ända upp till 75%, då är allt så markant fel att omvärlden förstår att något är fel och det här är kanske fel person på fel plats och här är det läge att fråga hur den alla blir så missnöjd med egentligen mår.
Men när det kommer för nära 100% ingår det inte i någons begreppsvärld att mindre än 100% perfektion i hur arbetet utförs kan vara något annat än medvetet slarv, medveten temposänkning - "han vet ju hur han ska göra, men skiter ändå i att göra rätt, jävla typ..."
Själv uppfattade jag det ju långt innan jag anade något om Asperger-biten som att jag hade för lätt för att lära, så att jag kanske förstod tillräckligt stor del av hur något skulle göras, så att jag kunde börja själv på en gång, och då gjorde det tillräckligt bra för att alla som kom förbi och såg mig skulle bli övertygade om att någon annan redan hade visat helt och hållet hur man skulle göra. Därför kom heller aldrig någon fram för att ge mig en instruktion, men samtidigt fanns det enstaka moment som kanske inte ens var ett dugg viktiga, där jag gissade mig fram och givetvis gjorde fel - varvid den som såg på genast utgick från att "Jaha? Så någon har visat honom precis hur han ska göra, men han slänger restprodukten i höger papperskorg i stället för vänster?"
Och sådana typer av detaljer fick sedan alla runt omkring att gnissla tänder tills man klagade och såg till att jag fick sluta. Ingen som kunde ha en tanke på att kolla upp "har någon visat Anders hur man gör och talat om att det är höger papperskorg vi alltid har slängt skräpet i", utan alla trodde sig veta att det var något jag hade fått veta och ändå hela tiden valde att göra fel.
När man till och med fick höra "det här går inte, du får gå" på en arbetsmarknadsåtgärd på en konstgjord arbetsplats inom en sektion av kommunens arbetsmarknadsenhet där alla utom chefen var placerade där på olika ALU, OSA och allt vad det heter tycker jag skam går på torra land. Men så var det för mig under de sista skälvande åren allra närmast innan jag själv en gång för alla gav mig fan på att söka läkare och var beredd att slå näven i bordet och kräva att bli tagen på allvar för att jag ju märkte själv på hur hela mitt liv hela tiden blev att något var fel.
Nu behövde det aldrig slås några nävar i bordet eftersom jag ju på tredje försöket lyckades träffa en läkare i psykiatri som kände till neuropsykiatriska nedsättningar som DAMP/ADHD, autism och Asperger och insåg att jag nog hade något sådant, "det viktigaste just nu är att du kan få pusta ut och lära känna dig själv i lugn och ro" och så blev jag sjukskriven för lång tid framöver.... det var 20 juli 2000 och jag har inte varit officiellt frisk sedan dess, och behöver med min diagnos aldrig heller bli det förrän den dag jag möjligen skulle kunna få möjlighet att känna mig frisk och kapabel att sköta ett jobb som fanns åt mig om jag ville ha det. Precis som det ska vara för oss som har den här typen av funktionsnedsättning.
Men till saken hör ju att jag hade sökt läkare på samma sätt två gånger tidigare - båda gångerna när jag fortfarande bodde i första hand i min födelsekommun - men mötte läkare i psykiatri som inte hade kompetensen, insikten och fantasin att inse problemet utan deklarerade för mig att de förstod att jag hade det jobbigt, men jag var allt så mycket mer frisk än sjuk att de inte gärna kunde sjukskriva mig. En remiss till någon att gå och prata med kunde jag få, men jag fick nog allt bita ihop och fortsätta låta mig förnedras av socialtjänstens syn på att vara tillräckligt aktivt arbetssökande för att få leva på "skälig levnadsnivå".
Ja..... Sverige är fantastiskt...
Omvärldens attityd - ofta
Jag har oftare och oftare fått kommentarer vars andemening i praktiken blir att man minsann inte KAN komma i några som helst sammanhang och försöka "smita från ansvar" för något som hänt genom att tala om i efterhand att man har Aspergers syndrom.
När det kommer till kritan är det ju å andra sidan "lustigt nog" aldrig något argument, eller någon som helst förmildrande omständighet, när det uppstår kommunikationsproblem gentemot andra som redan VET att jag har Aspergers heller, så slutsatsen jag någon gång tydligen borde ha vett att dra är väl egentligen rimligen att alla sådana som jag borde sitta hemma på vår kammare, bo i gruppboenden och leva våra liv isolerat från de friska, i vars värld vi aldrig på allvar ges en chans - eftersom det i alla avseenden så fort det "är något" är för mycket begärt att bli bemötta och behandlade för de vi ÄR, och inte för de vi skulle vara om vi INTE hade Asperger, och som vi olyckligtvis ger alla runt omkring oss intrycket av att vara. Men alltså INTE ÄR. (Och att TALA OM hur det förhåller sig räknas alltså inte... :o/)
Det är ju enbart vårt fel om vi ger intryck av att vara 100% fullt friska men bara är det till kanske 95%. Att kunna få mesta möjliga hjälp med de 5% som diffar och största möjliga tillgift med problem som kanske uppstår helt i onödan just pga de fem procenten och som vi ber om ursäkt för och försöker informera om då att de berodde på en femprocentig funktionsnedsättning är inte vad vi ska kunna gå och förvänta oss här i livet.
Snarare verkar det mer och mer för varje "grej" man råkar ut för som att de flesta friska verkligen tycker att vi som inte är 100% fullt friska inte ska röra oss i de 100% fullt friskas värld alls, om vi inte är kapabla att bete oss som 100% fullt friska.
95% - ja, då får vi välja att antingen vara "friska" eller "sjuka". Frisk så får du leva i de friskas värld, men då får du lov att fixa det till 100% och ska inte förvänta dig någon hjälp eller något stöd med det, eller att få cred för de där fem procenten OM något händer. I så fall MÅSTE du välja att leva som sjuk. Försöka välja det bästa av både "de friskas" och "de sjukas" värld - hur understår vi oss?
Fem procent är ju så lite att det inte KAN handla om något mer än att KONCENTRERA SIG lite någon enda jävla gång och försöka göra saker helt rätt i stället för bara nästan rätt... och inte få attacker av sido- eller följdproblem som panikångest eller depression när något blir lite jobbigt. "Herregud, Asperger - vad fan är det? ALLA har väl motgångar och får mothugg ibland, det måste vi alla tåla, varför skulle vissa ha något slags fribrev att de skulle må sämre än de flesta andra och ha ännu svårare att hantera kriser och stress?"
Det är ju kontentan av vad man menar när man kommer med kommentarer som "ingen förlåtelse till någon som gömmer sig bakom diagnoser" (signatur Totte på Golden Hills forum på Svenska Fans 23:51:08 den 9 mars) eller "den sjukdom som du envist refererar till så fort det är något som du gjort eller inte gjort och inte riktigt vill stå för" (signatur Raob i Väsby Hockeys gästbok 16:29:00 samma dag). Och det är bara två konkreta exempel jag råkar komma ihåg och ha i tillräckligt färskt minne för att kunna leta upp där de fanns medan de ännu fanns...
Men... jag tycker det är fel. Ser jag tillbaka till den tid då varken jag själv eller omvärlden hade en susning om att något var fel så var det ju så att det fanns en arbetsmarknad där det var lätt att få jobb de första två-tre åren av mitt vuxenliv. På den tiden hade jag jobb och kunde tjäna pengar till att betala mina räkningar, och livet funkade riktigt riktigt bra. Dit skulle jag utan tvekan kunna nå igen om jag kunde få uppdrag i mitt frilansande eller en anställning någonstans och kunde börja tjäna vad friska vuxna med arbeten gör...
Men eftersom jag inte hade diagnosen då blev jag inte frikallad från det militära och det var försöken att först klara av lumpen och sedan att försöka slippa lumpen som förstörde allt. Eftersom alla såg att det "inte var något fel på mig" gjorde man allt för att tvinga mig härda ut i det militära, och när väl en inryckningsorder hade gjort mig av med min nya provanställning utbröt krisen så att arbetsmarknaden havererade senare samma år, och där rasade jag och sedan dess har det mesta varit ett enda stort Moment 22, där jag i de flesta sammanhang alltid brukar hamna mitt emellan regelverken i det grovmaskiga så kallade skyddsnätet som partiet som har byggt det här landet skryter så om.
Vilket år det var? 1990... jag tror jag fyllde 22 det året. Jag minns knappt längre, jag börjar ju bli gammal och senil vid det här laget... :o/
Men som sagt. Omvärlden är alldeles för obenägen att vara förlåtande och stötta och hjälpa där det krävs och ens vilja försöka förstå vem man är, hur man fungerar och vilken hjälp som skulle kunna behövas för att komma på fötter. När man väl har hamnat i fållan som oändligt sakta har tagit en dithän att man nu lullar runt på sjukersättning och bostadstillägg för pensionärer känns det inte som att det finns några vägar tillbaka till ett liv som anställd någonstans, med en människovärdig inkomst osv.
Hade jag haft normala jobb och tjänat normalt med pengar hela vägen skulle jag ju vid 37 kunna förväntas ha ekonomin i ordning, inga skulder och anmärkningar, en årslön eller ännu mer på banken, alltid ha bott senast sedan 22-årsåldern i bostadsrätter som alltid bara ökat i värde och alltid bara cashat in mer och mer bara på att leva i den här världen.
Så känns det som att alla andra har sina liv ordnade vid det här laget i livet. Åtminstone alla jag träffar på i några som helst sammanhang, som mognads- och bildningsmässigt känns jämförbara med mig själv.
Jag kunde lika gärna ha stått där också.
Och om systemen inte var så Moment 22-strukturerade skulle jag kunna ta mig över härifrån till ett sådant liv redan på min egen initiativkraft. Men systemen är mer inriktade på att stjälpa än hjälpa.
Vi som tjänar som allra minst i det svenska samhället får ju t ex till att börja med inte ens dryga ut dessa våra låga inkomster med sidoinkomster. Det enda steg vi har något incitament att ta från våra liv med en liten fnuttig skitinkomst så länge vi inte gör något alls om dagarna är att ta språnget direkt till en heltidsanställning med en åtminstone genomsnittlig lön. Allt annat blir småuppdrag här och där, som bara blir socialtjänsten (för dem som har socialbidrag) eller försäkringskassan (för oss som har en låg sjukersättning och bostadstillägg för pensionärer) som tjänar på att vi gör. Jag är själv en fd samhällsnyttig medborgare som har tyckt om att ingå som en del i den demokratiska processen genom att tjänstgöra som valförrättare och hade sakta men säkert under ett antal val avancerat till att bli vice ordförande i mitt distrikt senast. Men till i höst har jag berövats viljan att lägga hela valdagen på något sådant. Nu är det inte jag som får något för det längre, nu blir det Försäkringskassan som tjänar in halva den månadens bostadstillägg som tärande parasiterande jag annars skulle haft rätt att belasta samhället med att få ut. Och då kan jag ha roligare på valdagen än att göra ett arbete som bara omfördelar varifrån jag ska få de pengar jag får ändå.
Så här lever man med Asperger... Men man biter ihop och försöker göra så roliga saker som möjligt under tiden. Och försöker vara produktiv och nyttig och hoppas det skulle kunna vara vägen in till lönearbete och att komma ur det här ekorrhjulet.
Inom ett dygn kan jag vara allsvensk webmaster i dubbel bemärkelse, för en allsvensk hockeyklubb och för HockeyAllsvenskans officiella sida. Till nästa säsong ska här omförhandlas... Jag ser möjligheter att skapa någon slags anställning i Huddinge Hockey och kanske sluta vara sjukpensionär. Nu jävlar!?
När det kommer till kritan är det ju å andra sidan "lustigt nog" aldrig något argument, eller någon som helst förmildrande omständighet, när det uppstår kommunikationsproblem gentemot andra som redan VET att jag har Aspergers heller, så slutsatsen jag någon gång tydligen borde ha vett att dra är väl egentligen rimligen att alla sådana som jag borde sitta hemma på vår kammare, bo i gruppboenden och leva våra liv isolerat från de friska, i vars värld vi aldrig på allvar ges en chans - eftersom det i alla avseenden så fort det "är något" är för mycket begärt att bli bemötta och behandlade för de vi ÄR, och inte för de vi skulle vara om vi INTE hade Asperger, och som vi olyckligtvis ger alla runt omkring oss intrycket av att vara. Men alltså INTE ÄR. (Och att TALA OM hur det förhåller sig räknas alltså inte... :o/)
Det är ju enbart vårt fel om vi ger intryck av att vara 100% fullt friska men bara är det till kanske 95%. Att kunna få mesta möjliga hjälp med de 5% som diffar och största möjliga tillgift med problem som kanske uppstår helt i onödan just pga de fem procenten och som vi ber om ursäkt för och försöker informera om då att de berodde på en femprocentig funktionsnedsättning är inte vad vi ska kunna gå och förvänta oss här i livet.
Snarare verkar det mer och mer för varje "grej" man råkar ut för som att de flesta friska verkligen tycker att vi som inte är 100% fullt friska inte ska röra oss i de 100% fullt friskas värld alls, om vi inte är kapabla att bete oss som 100% fullt friska.
95% - ja, då får vi välja att antingen vara "friska" eller "sjuka". Frisk så får du leva i de friskas värld, men då får du lov att fixa det till 100% och ska inte förvänta dig någon hjälp eller något stöd med det, eller att få cred för de där fem procenten OM något händer. I så fall MÅSTE du välja att leva som sjuk. Försöka välja det bästa av både "de friskas" och "de sjukas" värld - hur understår vi oss?
Fem procent är ju så lite att det inte KAN handla om något mer än att KONCENTRERA SIG lite någon enda jävla gång och försöka göra saker helt rätt i stället för bara nästan rätt... och inte få attacker av sido- eller följdproblem som panikångest eller depression när något blir lite jobbigt. "Herregud, Asperger - vad fan är det? ALLA har väl motgångar och får mothugg ibland, det måste vi alla tåla, varför skulle vissa ha något slags fribrev att de skulle må sämre än de flesta andra och ha ännu svårare att hantera kriser och stress?"
Det är ju kontentan av vad man menar när man kommer med kommentarer som "ingen förlåtelse till någon som gömmer sig bakom diagnoser" (signatur Totte på Golden Hills forum på Svenska Fans 23:51:08 den 9 mars) eller "den sjukdom som du envist refererar till så fort det är något som du gjort eller inte gjort och inte riktigt vill stå för" (signatur Raob i Väsby Hockeys gästbok 16:29:00 samma dag). Och det är bara två konkreta exempel jag råkar komma ihåg och ha i tillräckligt färskt minne för att kunna leta upp där de fanns medan de ännu fanns...
Men... jag tycker det är fel. Ser jag tillbaka till den tid då varken jag själv eller omvärlden hade en susning om att något var fel så var det ju så att det fanns en arbetsmarknad där det var lätt att få jobb de första två-tre åren av mitt vuxenliv. På den tiden hade jag jobb och kunde tjäna pengar till att betala mina räkningar, och livet funkade riktigt riktigt bra. Dit skulle jag utan tvekan kunna nå igen om jag kunde få uppdrag i mitt frilansande eller en anställning någonstans och kunde börja tjäna vad friska vuxna med arbeten gör...
Men eftersom jag inte hade diagnosen då blev jag inte frikallad från det militära och det var försöken att först klara av lumpen och sedan att försöka slippa lumpen som förstörde allt. Eftersom alla såg att det "inte var något fel på mig" gjorde man allt för att tvinga mig härda ut i det militära, och när väl en inryckningsorder hade gjort mig av med min nya provanställning utbröt krisen så att arbetsmarknaden havererade senare samma år, och där rasade jag och sedan dess har det mesta varit ett enda stort Moment 22, där jag i de flesta sammanhang alltid brukar hamna mitt emellan regelverken i det grovmaskiga så kallade skyddsnätet som partiet som har byggt det här landet skryter så om.
Vilket år det var? 1990... jag tror jag fyllde 22 det året. Jag minns knappt längre, jag börjar ju bli gammal och senil vid det här laget... :o/
Men som sagt. Omvärlden är alldeles för obenägen att vara förlåtande och stötta och hjälpa där det krävs och ens vilja försöka förstå vem man är, hur man fungerar och vilken hjälp som skulle kunna behövas för att komma på fötter. När man väl har hamnat i fållan som oändligt sakta har tagit en dithän att man nu lullar runt på sjukersättning och bostadstillägg för pensionärer känns det inte som att det finns några vägar tillbaka till ett liv som anställd någonstans, med en människovärdig inkomst osv.
Hade jag haft normala jobb och tjänat normalt med pengar hela vägen skulle jag ju vid 37 kunna förväntas ha ekonomin i ordning, inga skulder och anmärkningar, en årslön eller ännu mer på banken, alltid ha bott senast sedan 22-årsåldern i bostadsrätter som alltid bara ökat i värde och alltid bara cashat in mer och mer bara på att leva i den här världen.
Så känns det som att alla andra har sina liv ordnade vid det här laget i livet. Åtminstone alla jag träffar på i några som helst sammanhang, som mognads- och bildningsmässigt känns jämförbara med mig själv.
Jag kunde lika gärna ha stått där också.
Och om systemen inte var så Moment 22-strukturerade skulle jag kunna ta mig över härifrån till ett sådant liv redan på min egen initiativkraft. Men systemen är mer inriktade på att stjälpa än hjälpa.
Vi som tjänar som allra minst i det svenska samhället får ju t ex till att börja med inte ens dryga ut dessa våra låga inkomster med sidoinkomster. Det enda steg vi har något incitament att ta från våra liv med en liten fnuttig skitinkomst så länge vi inte gör något alls om dagarna är att ta språnget direkt till en heltidsanställning med en åtminstone genomsnittlig lön. Allt annat blir småuppdrag här och där, som bara blir socialtjänsten (för dem som har socialbidrag) eller försäkringskassan (för oss som har en låg sjukersättning och bostadstillägg för pensionärer) som tjänar på att vi gör. Jag är själv en fd samhällsnyttig medborgare som har tyckt om att ingå som en del i den demokratiska processen genom att tjänstgöra som valförrättare och hade sakta men säkert under ett antal val avancerat till att bli vice ordförande i mitt distrikt senast. Men till i höst har jag berövats viljan att lägga hela valdagen på något sådant. Nu är det inte jag som får något för det längre, nu blir det Försäkringskassan som tjänar in halva den månadens bostadstillägg som tärande parasiterande jag annars skulle haft rätt att belasta samhället med att få ut. Och då kan jag ha roligare på valdagen än att göra ett arbete som bara omfördelar varifrån jag ska få de pengar jag får ändå.
Så här lever man med Asperger... Men man biter ihop och försöker göra så roliga saker som möjligt under tiden. Och försöker vara produktiv och nyttig och hoppas det skulle kunna vara vägen in till lönearbete och att komma ur det här ekorrhjulet.
Inom ett dygn kan jag vara allsvensk webmaster i dubbel bemärkelse, för en allsvensk hockeyklubb och för HockeyAllsvenskans officiella sida. Till nästa säsong ska här omförhandlas... Jag ser möjligheter att skapa någon slags anställning i Huddinge Hockey och kanske sluta vara sjukpensionär. Nu jävlar!?
Aftonbladet, Hammarby, Djurgården och bananer...
Ser fram emot den dag då Djurgården åter har en vit målvakt. Då faller alla rasistvinklingar på det klassiska "Djurgården = Apor på Skansen - därför: kasta symboliskt in bananer till aporna i början av ett derby".
Eller kommer Aftonbladet att hitta någon annan skandaliserande vinkling då? "Djurgårdens målvakt är allergisk mot bananer, men hånades mycket cyniskt av hammarbyare på läktaren, som kastade in bananer"???
Bananer har kastats in i decennier av både hammarby- och AIK-klackar. Djurgården = Skansen... framför allt AIK:are kallar t o m alltid Djurgården för "apa if" och "isapa if" (DIF Hockey) i gästböcker och forum på nätet.
Men när Djurgården värvade Pa Dembo Touray förvandlades urgamla häcklartraditioner mellan stockholmsklackarna till ett rasistiskt påhopp på honom personligen. Ärligt talat, vore det inte rasism om något om man skulle låta bli att kasta in en och annan banan just för att DIF har en färgad målvakt? Nu har det skett i åratal när Djurgården haft svenska målvakter utan att massmedia reagerat, sedan skaffade DIF en färgad målvakt och då upptäckte Sportbladet för första gången fenomenet och BESTÄMDE att detta var rasistattacker mot Dembo. Suck!
Och med det förlorar alltså bajenfansen poäng i betygsättningarna av läktarmatchen, t ex.
Rent journalistiskt är det bedrövligt.
En företeelse i Stockholms supporterkultur som alla med lite koll vet bakgrunden till, men i landets största tidning väljer man så länge Djurgården har en färgad målvakt helt ogenerat att inte låtsas om den klassiska bakgrunden till inkastande av bananer, utan väljer att framställa det som att det "måste vara" eller "är" uttryck för rasism.
Rasism är såpass allvarliga saker att det är illa nog med det som sker i världen som ÄR rasism. Att på det här sättet därutöver "uppfinna" rasism i företeelser som inte har med rasism att göra kan ju aldrig gagna kampen mot rasismen. När det gäller rasism ska vi fokusera på verkliga rasisters gärningar. Varje gång någon icke-rasist i något sammanhang anklagar andra ickerasister för rasism spelar den verkliga rasismen i händerna.
Eller kommer Aftonbladet att hitta någon annan skandaliserande vinkling då? "Djurgårdens målvakt är allergisk mot bananer, men hånades mycket cyniskt av hammarbyare på läktaren, som kastade in bananer"???
Bananer har kastats in i decennier av både hammarby- och AIK-klackar. Djurgården = Skansen... framför allt AIK:are kallar t o m alltid Djurgården för "apa if" och "isapa if" (DIF Hockey) i gästböcker och forum på nätet.
Men när Djurgården värvade Pa Dembo Touray förvandlades urgamla häcklartraditioner mellan stockholmsklackarna till ett rasistiskt påhopp på honom personligen. Ärligt talat, vore det inte rasism om något om man skulle låta bli att kasta in en och annan banan just för att DIF har en färgad målvakt? Nu har det skett i åratal när Djurgården haft svenska målvakter utan att massmedia reagerat, sedan skaffade DIF en färgad målvakt och då upptäckte Sportbladet för första gången fenomenet och BESTÄMDE att detta var rasistattacker mot Dembo. Suck!
Och med det förlorar alltså bajenfansen poäng i betygsättningarna av läktarmatchen, t ex.
Rent journalistiskt är det bedrövligt.
En företeelse i Stockholms supporterkultur som alla med lite koll vet bakgrunden till, men i landets största tidning väljer man så länge Djurgården har en färgad målvakt helt ogenerat att inte låtsas om den klassiska bakgrunden till inkastande av bananer, utan väljer att framställa det som att det "måste vara" eller "är" uttryck för rasism.
Rasism är såpass allvarliga saker att det är illa nog med det som sker i världen som ÄR rasism. Att på det här sättet därutöver "uppfinna" rasism i företeelser som inte har med rasism att göra kan ju aldrig gagna kampen mot rasismen. När det gäller rasism ska vi fokusera på verkliga rasisters gärningar. Varje gång någon icke-rasist i något sammanhang anklagar andra ickerasister för rasism spelar den verkliga rasismen i händerna.
Nätdejting än en gång...
Återpublicerar ofta texter jag återfinner som jag skrivit i andra sammanhang här i bloggen, men omarbetar kanske lite för att de ska passa in, klipper ur det som är av intresse från skickade mail och så vidare. Här ett nytt exempel på detta:
Problemet överlag är att de allra flesta har fel attityd på nätet.
- Man sitter precis som alla relationsexperter säger ifrån totalt att man absolut inte ska göra - och har en avancerad idealbild av sin drömpartner som man jämför alla med och bara letar fel och ratar, dissar och väljer bort.
- Man är för naivt inriktad på att hitta någon som känns 100%, om inte rentav 110%, "klockren" och missar massor av tänkbara partners som man ratar bara för att det bara känns 99% eller 95% rätt.
- Man är för omoget låst vid utseende så mycket mer än allt vad personlighet, intressen och alla andra "inre" sidor heter att man bara letar vidare efter någon med foto på sin sida som man tycker inte bara "ser bra ut" utan är verkligen vrålsnygg.
Jag vågar påstå att 95% nätdejtare gör minst ett av de här tre "felen" och därmed lurar både sig själva och oss som annars kanske skulle kunna ha levt sedan länge med någon av dem på något verkligt fint.
Själv har jag INTE något av de tre sätten att tänka i mitt nätdejtande.
Jag är NYFIKEN på dem jag möter på nätet och är INTE bergfast övertygad om att mitt förstaintryck av någons sida på en kontaktsajt är helt rätt utan kan läsa om sidan igen om jag t ex inte själv blev intresserad av att ta kontakt, men strax efteråt får brev från tjejen jag inte själv kontaktade.
Och även jag må ha en hel del tankar om sidor och egenskaper jag önskar hos den jag vill möta, men jag är fullt kapabel att tycka att det är så mycket annat intressant som uppväger även om jag läser nästan direkt att en tjej har något av det som jag annars kanske ser som ett "fel".
Mina riktigt viktiga "krav" är att hon är rök- och hundfri, bor här i trakten och vill ha barn (eller fler barn om hon redan har) men jag har varit fullt kapabel att sätta mig över något av de fyra kraven tillräckligt mycket för att inleda kontakter med tjejer med ett eller flera "fel" där.
Och kärlek och äkta känslor handlar ju om att ta det övervägande goda med det "onda" - alla har ju en del sidor som deras älskade INTE gillar också, det är ju lite tjusningen i det också, det är sådant jag t o m kan tänka på, saker jag i framtiden kommer att reta mig en smula på hos den jag älskar, men som ändå eller just därför är en så stor del av varför jag älskar henne.
Men på nätet verkar helt otroligt många människor söka någon mytisk 100% felfri och "problemfri" partner, och letar potentiella fel, problem och brister in absurdum, och lägger ribban jättelågt (eller om man ska kalla det jättehögt?). Och jag som man vet ju hur ofta det står just i kvinnors kontaktannonser att de söker en man "med ordnade förhållanden och god ekonomi", t ex.
Om det bara var det vanligaste att kvinnor på nätet också hade samma syn som jag i hur de bedömde männen de möter där kan jag inte tänka mig något annat än att ganska många skulle kunna bli intresserade av mig, och att det under så många år som jag har hållit på på nätet borde ha hunnit hända något. Det tycker jag faktiskt.
Där har vi ju åter min gamla dammsugar-liknelse:
När man använder nätdejting på just det sättet att man gör något av de här tre "felen" så är det som om man skulle få se någon som inte hade fattat alls vad en dammsugare var för något. Som helt enkelt gick omkring med dammsugarmunstycket som sopkvast och skyfflade upp dammet i en sopskyffel med det.
Att använda nätdejting "som det är tänkt" och så som jag gör i stället är lika mycket mer effektivt än att göra på det andra sättet som att använda en dammsugare till att suga upp dammet är jämfört med att gå och använda den på ett så konstigt sätt.
Skillnaden är förstås att den som gick med en dammsugare på det viset och fick se hur mycket bättre det går om man sätter på den och suger upp dammet skulle tycka att det var ett bättre sätt. De "felanvändande" nätdejtarna kan däremot knappast ta in att det skulle vara något fel i att göra på deras sätt. Och alla måste väl få använda det som passar dem bäst, invänder många.
Men det är ju helt självklart att sannolikheten att just jag och en viss tjej skulle upptäcka varandra via nätet om både hon och jag skulle sitta med min inställning till nätdejting är astronomisikt mycket större än att vi skulle upptäcka varandra om vi båda satt med det valhänta "leta fel och rata"-sättet som de flesta sitter med. Så det är ju objektivt sett ett mycket mindre effektivt, mycket mindre intelligent sätt att använda nätet som kontaktform.
En kontaktform som till så stor del är konstruerad för att handla om att man kan fylla i en avancerad profil och skriva en lång presentationstext - och där sitter såpass många och går enbart på magkänslan de får av ett foto på den vars sida de just ser...? Redan det säger ju allt... :o/
Som man hela tiden måste komma ihåg att se på saken: Stackars dem!!!
Problemet överlag är att de allra flesta har fel attityd på nätet.
- Man sitter precis som alla relationsexperter säger ifrån totalt att man absolut inte ska göra - och har en avancerad idealbild av sin drömpartner som man jämför alla med och bara letar fel och ratar, dissar och väljer bort.
- Man är för naivt inriktad på att hitta någon som känns 100%, om inte rentav 110%, "klockren" och missar massor av tänkbara partners som man ratar bara för att det bara känns 99% eller 95% rätt.
- Man är för omoget låst vid utseende så mycket mer än allt vad personlighet, intressen och alla andra "inre" sidor heter att man bara letar vidare efter någon med foto på sin sida som man tycker inte bara "ser bra ut" utan är verkligen vrålsnygg.
Jag vågar påstå att 95% nätdejtare gör minst ett av de här tre "felen" och därmed lurar både sig själva och oss som annars kanske skulle kunna ha levt sedan länge med någon av dem på något verkligt fint.
Själv har jag INTE något av de tre sätten att tänka i mitt nätdejtande.
Jag är NYFIKEN på dem jag möter på nätet och är INTE bergfast övertygad om att mitt förstaintryck av någons sida på en kontaktsajt är helt rätt utan kan läsa om sidan igen om jag t ex inte själv blev intresserad av att ta kontakt, men strax efteråt får brev från tjejen jag inte själv kontaktade.
Och även jag må ha en hel del tankar om sidor och egenskaper jag önskar hos den jag vill möta, men jag är fullt kapabel att tycka att det är så mycket annat intressant som uppväger även om jag läser nästan direkt att en tjej har något av det som jag annars kanske ser som ett "fel".
Mina riktigt viktiga "krav" är att hon är rök- och hundfri, bor här i trakten och vill ha barn (eller fler barn om hon redan har) men jag har varit fullt kapabel att sätta mig över något av de fyra kraven tillräckligt mycket för att inleda kontakter med tjejer med ett eller flera "fel" där.
Och kärlek och äkta känslor handlar ju om att ta det övervägande goda med det "onda" - alla har ju en del sidor som deras älskade INTE gillar också, det är ju lite tjusningen i det också, det är sådant jag t o m kan tänka på, saker jag i framtiden kommer att reta mig en smula på hos den jag älskar, men som ändå eller just därför är en så stor del av varför jag älskar henne.
Men på nätet verkar helt otroligt många människor söka någon mytisk 100% felfri och "problemfri" partner, och letar potentiella fel, problem och brister in absurdum, och lägger ribban jättelågt (eller om man ska kalla det jättehögt?). Och jag som man vet ju hur ofta det står just i kvinnors kontaktannonser att de söker en man "med ordnade förhållanden och god ekonomi", t ex.
Om det bara var det vanligaste att kvinnor på nätet också hade samma syn som jag i hur de bedömde männen de möter där kan jag inte tänka mig något annat än att ganska många skulle kunna bli intresserade av mig, och att det under så många år som jag har hållit på på nätet borde ha hunnit hända något. Det tycker jag faktiskt.
Där har vi ju åter min gamla dammsugar-liknelse:
När man använder nätdejting på just det sättet att man gör något av de här tre "felen" så är det som om man skulle få se någon som inte hade fattat alls vad en dammsugare var för något. Som helt enkelt gick omkring med dammsugarmunstycket som sopkvast och skyfflade upp dammet i en sopskyffel med det.
Att använda nätdejting "som det är tänkt" och så som jag gör i stället är lika mycket mer effektivt än att göra på det andra sättet som att använda en dammsugare till att suga upp dammet är jämfört med att gå och använda den på ett så konstigt sätt.
Skillnaden är förstås att den som gick med en dammsugare på det viset och fick se hur mycket bättre det går om man sätter på den och suger upp dammet skulle tycka att det var ett bättre sätt. De "felanvändande" nätdejtarna kan däremot knappast ta in att det skulle vara något fel i att göra på deras sätt. Och alla måste väl få använda det som passar dem bäst, invänder många.
Men det är ju helt självklart att sannolikheten att just jag och en viss tjej skulle upptäcka varandra via nätet om både hon och jag skulle sitta med min inställning till nätdejting är astronomisikt mycket större än att vi skulle upptäcka varandra om vi båda satt med det valhänta "leta fel och rata"-sättet som de flesta sitter med. Så det är ju objektivt sett ett mycket mindre effektivt, mycket mindre intelligent sätt att använda nätet som kontaktform.
En kontaktform som till så stor del är konstruerad för att handla om att man kan fylla i en avancerad profil och skriva en lång presentationstext - och där sitter såpass många och går enbart på magkänslan de får av ett foto på den vars sida de just ser...? Redan det säger ju allt... :o/
Som man hela tiden måste komma ihåg att se på saken: Stackars dem!!!
Inspelat och klart...
Så har man varit med om två TV-inspelningar. Kvarteret Skatan i torsdags, och TV4:s kommande humorprogram Lilla vi i går.
Och livet går sin gilla oförutsägbara gång. Tänka sig att jag bara skulle råka snubbla på en rejäl grop i den eftersatta plogningen av isresterna, så att jag stod på näsan vid stationen. Stukad fot, två uppskrapade knän, ont i ena knät och jeansen förstörda på det knät.
Otroligt oväntat att jag ska råka ut för något sådant... *asg*
Och livet går sin gilla oförutsägbara gång. Tänka sig att jag bara skulle råka snubbla på en rejäl grop i den eftersatta plogningen av isresterna, så att jag stod på näsan vid stationen. Stukad fot, två uppskrapade knän, ont i ena knät och jeansen förstörda på det knät.
Otroligt oväntat att jag ska råka ut för något sådant... *asg*