pemer

Jaha, då är vi där igen... Sveriges Släktforskarförbund har under 90-talet med positivt bistånd från berörda myndigheter fått ut nödvändiga uppgifter för att kunna producera tre CD-ROM-skivor som är guld värda för alla oss som släktforskar och därvid även samlar ättlingar till någon anfader i det förgångna, ända fram till nutid: Sveriges Dödbok 1968-1996, med nya upplagor Sveriges Dödbok 1950-1999 och Sveriges Dödbok 1947-2003, Sveriges Befolkning 1970 och Sveriges Befolkning 1980.

Yttrandefriheten på Internet och inställningen till personliga uppgifter har nått dithän att vi idag kan söka fritt bland den nu levande befolkningen, i varje fall alla över 15-16 års ålder, på en sajt som www.birthday.se, och vi kan alla också söka vidare på såväl civilstånd och kreditupplysningsbitar på den nära lierade samarbetssajten www.upplysning.se.

Två sajter som därmed är en stor hjälp när jag har släktingar födda på 50- eller 60-talet som lösa trådar och där kan upptäcka nuvarande adress och eventuellt nuvarande efternamn om man är gift och är den som bytt namn, och sedan kan alla familjemedlemmar på samma adress med samma efternamn identifieras. Via upplysning.se får man fram det kompletta personnumret, och via Folkbokföringen kan sedan familjeförhållanden bekräftas eller eventuellt dementeras.

Såpass fritt kan man alltså läsa sig till hur nu levande svenskar lever och bor. Jag är den förste att förstå om detta skulle upplevas som integritetskränkande, men det är enligt gällande lagstiftning helt och fullt rimligt. De aktuella sajterna har utgivningsbevis och en ansvarig utgivare och faller därmed under yttrandefrihetsgrundlagen YGL i stället för personuppgiftslagen PUL. Utgivarens yttrandefrihet att tillhandahålla i sig harmlösa och till 100% offentliga uppgifter blir vad som gäller, och nyfikenheten hos många av oss att vilja kunna ta del av sådana uppgifter föder en marknad.

Samtidigt har jag redan tidigare här i bloggen citerat ett mail till Riksarkivet angående att man fortfarande tillämpar massa rigida men obsoleta sekretessregler när det gäller tillhandahållandet av inscannade kyrkoböcker längre fram i tiden än en 100-årsgräns på nätet, och fram till en 70-årsgräns om man sitter vid en dator på det landsarkiv som den aktuella församlingen hör till. Allt yngre än 70 år och fram tills folkbokföringen överfördes till Skattemyndigheten 1991 blir en jätteapparat att be någon tjänsteman ta fram åt en, och som regel klassas det i praktiken som att begära en mindre utredning och är då avgiftsbelagt.

Och nu har just Sveriges Släktforskarförbund ansökt om att få ut motsvarande uppgifter för att följa upp 1970 och 1980 med ny CD-ROM-skiva Sveriges befolkning 1990, och - fått avslag!

"Reglerna i tryckfrihetsförordningen om allmänna handlingar stadgar endast att enskilda har rätt att se handlingar på stället och att få papperskopior. Det finns ingen rätt att få ut handlingar i annan form. Riksarkivet har således ingen skyldighet att lämna ut enligt förbundets begäran."

Nej nej, det är ju glasklart. Att TF inte säger något om information som aldrig ens har funnits i annat än digital form råkar ju bero på att hela förordningen är skriven innan digitala media var uppfunna... här biter man sig ju bara i svansen och visar bara på en rejäl brist i tillämpliga lagar, som naturligtvis måste bli föremål för debatt och framtida anpassning till dagens förhållanden.

"Frågan om utlämnande skall avgöras efter en bedömning av vad som är lämpligt. Det begärda utlämnandet omfattar hela landets befolkning i relativ närtid. Ett utlämnande innebär en inte obetydlig risk för att uppgifter som omfattas av sekretess sprids och att den personliga integriteten för en del av de registrerade kränks."

Ja men tjenare! Förbundet har bara bett att få ta del av sådana typer av uppgifter som inte omfattas av någon sekretess, och att personer med exempelvis skyddad identitet ska helt utelämnas - precis som man har gjort med de två redan godkända och utgivna skivorna. Dessutom är det mantalslängderna för 1 november 1989 vi talar om, som inte omfattas av någon generell sekretess som själva folkbokföringen gör.

Det är alltså inte fråga om att några sekretssbelagda uppgifter ens ska lämnas ut, och det faller bra platt till marken att hänvisa till enskilda personers "integritet" när vi talar om bostadsort 1990, när lagstiftningen redan är klar över att deras integritet får stå tillbaka totalt för yttrandefriheten och offentlighetsprincipen när det gäller boende, civilstånd, inkomst och betalningsanmärkningar i nutid.

"Riksarkivet bedömer att ett utlämnande inte bör ske och avslår förbundets begäran."

Ja men grattis, då! Personliga subjektiva ställningstaganden tas till intäkt för ren och skär obstruktion, det är det enda man kan kalla det.

Riksarkivets chefsjurist har även kraftigt åsidosatt svensk förvaltnings bärande principer genom att på fullaste allvar hävda att beslutet inte skulle vara överklagbart. Enligt svensk lag ska alla beslut av myndigheter vara möjliga att överklaga, och åtföljas av information om hur man överklagar, vart, och hur lång tid man ska ha på sig.

Men här skiner den obstruktiva maktfullkomligheten också igenom - på direkt fråga på telefon från Släktforskarförbundets ordförande Ted Rosvall har hon hävdat rakt av att beslutet inte går att överklaga. Han förde Kammarrätten på tal, men eftersom Riksarkivet anser att det material som begärts ut inte lyder under Tryckfrihetsförordningen, blir det i så fall Länsrätten som får pröva fallet.

Så här kan vi inte ha det i Sverige. Nu får vi fanimig bestämma oss. Gäller offentlighetsprincipen eller inte? Är uppgifterna om oss i folkbokföringen offentliga eller inte? Ska vi ha det som i Tyskland, där det knappt går att släktforska närmare än 130 år tillbaks i tiden?

Vi fick folkbokföring 1690 och har varit ett unikt lätt land att släktforska i. Släktforskning har i Sverige i långa loppet blivit en stor folkrörelse. Att söka nu levande släktingar är något som säkerligen tiotusentals släktforskare ägnar sig åt. Det vittnar också principerna hos Skatteupplysningens folkbokföringsenhet om, man får ställa fem frågor per samtal och sedan ringa om och ställa sig i telefonkön till en handläggare igen, "för om vi inte hade någon begränsning finns det släktforskare som skulle kunna sitta i samma samtal och ha frågor under en hel dag".

Och vad säger t ex det... jo, se till att ge oss möjlighet att själva se familjeförhållanden när vi besöker ett skattekontor och använder "Allmänhetens terminal" då... Eller inför en särskild betaltjänst för släktforskare där vi får ett eget telefonnummer där det är okej att exempelvis fråga hur mycket vi vill under kanske åtminstone en halvtimme eller en timme i stöten.

Det där med "ställa fem frågor" i taget blir dessutom så olika bedömt vad som är en ny fråga. För mig är ofta ärendet att jag spårat släktingar i det förgångna via gamla kyrkböcker på Genline, och hittat fram till personer som levt under 1900-talet via en eller flera av CD-skivorna Sveriges befolkning 1890, Sveriges befolkning 1900 och Sveriges Dödbok 1947-2003. Har jag sedan väl någon som är avliden efter 1991 har jag personnummer på denne via dödboken och kan ringa och fråga om efterlevande. Visar sig då personen ha haft fyra barn kan det ibland vara knappt att man kan få både namn och personnummer på alla barnen, och helt individuellt om man kan få gå vidare och fråga om deras egna familjer på en gång. Självklart borde åtminstone följdfrågor om alla efterkommande till en och samma person som jag utgår ifrån i min första fråga vara okej att få ta del av.

Som sagt. Väldigt inkonsekvent var och när och hur en allmän handling ska vara lätt att få tillgång till, eller när det ska visa sig vara ett självändamål att det ska vara så komplicerat som bara möjligt att hitta de uppgifter som likväl är offentliga och min rätt att få reda på, om jag bara vet hur jag ska bära mig åt för att fråga.

Sverige är sannerligen aldrig något rakt och enkelt, logiskt fungerande land!