Kär i kärleken?

Ja, i alla fall jag.... jag ser mig om efter någon som verkar ha samma syn på just kärlek och vad det är, och tycker det är i sig attraktivt... har alltid trott att två personer med samma kapacitet till kärlek passar bra ihop, och att det är en förutsättning för att kärlek ska växa fram.

Men kvinnor verkar sakna det "tänket"??? Kvinnor verkar inte känna igen romantik, passion och kärlek hos en man??? De verkar snarare tycka att de har hittat något som instinktivt känns "lite för mycket", ger dem en obestämd känsla av något förmodligen lite mer negativt än positivt. Alla känslor som finns hos den där mannen blir felavläst som något helt annat. Och så har myten/nidbilden av "desperata" män vuxit fram.

Det är sådana som jag som bara blir avlästa som "åh, han är ju bara så himla desperat". De verkliga signalerna vi har sänt ut, och som vi hade önskat att kvinnorna i fråga hade snappat upp, var: "Åh, vilken mysig romantisk kärleksfull kille, han verkar jättemysig och go..." Men det intrycket har tjejer jättesvårt att få av en man från start. Alla verkar så mycket mer präglade på att attraheras av annat först, och att det där med att upptäcka sådana sidor hos en man alltid ska komma längre fram. Framför allt verkar det väldigt klart att det känns fel att få sådana sidor hos mannen presenterade först av allt. Och det är alltid lika intressant vilka andra bitar som egentligen kan vara så mycket viktigare än det...?

Är det åtminstone hyfsat prioriterat för ens egen del att möta en partner som kommer att finnas där för dig, som kommer att kunna säga "åh, vad jag älskar dig!" och kunna komma med spontana kramar och pussar när man minst anar det - som så oerhört många kvinnor i relationer brukar sucka över att de mötte män som inte kan - så borde man väl kunna stå ut med att få sådana sidor hos en man klara för sig någorlunda tidigt, och det borde inte på något sätt vara negativt och oattraktivt. Men just så är ju den rungande majoriteten präglad. Visa just den typen av sidor hos sig själv i ett för tidigt skede är just att vara "för på" och kallas "desperat". Och ändå är det just det som kunde vara skillnaden mellan att fatta på en gång eller inse först sakta men säkert och inte sakna förrän när man väntar tredje barnet med en man som hade så bra jobb och god ekonomi, att han å andra sidan inte ger någon ömhet eller närhet och att man inte kommer att kunna lära honom det.

Många kan uppenbarligen upptäcka och uppskatta de fina mjuka sidorna hos en man efter en tids vänskap, men är då många gånger totalt halsstarrigt låsta vid premissen att han redan är just en vän och att en vän aldrig ska komma i fråga för annat än vänskap (nähä, är inte faktiskt en av de viktigaste grunderna för en relation att man bland annat är just verkligt goda vänner?), och då blir det tolkat just som en ännu finare grund för den fina vänskapen. Där har man ju varit inte så få gånger... :-/ Då blir det romantiska och kärleksfulla i stället felavläst som "mysig och fin god vän". Just att tycka att en kille är "gullig" har tjejer av idag problem med. Jättesvårt att tillåta sig bli (eller tillåta sig inse att de kanske faktiskt egentligen är) förälskade i honom, men ta vara på det "gulliga" i en nära vänskap vågar de.

Måste inte det rentav vittna om att många kvinnor helt enkelt inte känner igen kärlek och förälskelse?

Desperat, my ass. Men en grundläggande längtan efter att HON ska finnas där en dag har jag, likaväl som de flesta har. De som inte har någon sådan längtan alls är nog få. Men vi som delar den borde lära oss förstå oss på varandra bättre. Det känns inte som att kvinnor är bra på att förstå sig på oss män i det avseendet. Jag vet hur "bra" det går för mig, och man ser hela tiden hur många kvinnor som jätteförvånat och jättebesviket upptäcker först långt in på en relation att de har fallit för och hamnat i en relation med någon som inte kunde ge dem någonting i fråga om känslor, passion och romantik.

Otroligt svårt att inte se något slags mönster i det...

Jag kan ju läsa av KVINNORNA som matchar mig, jag märker ju när DE delar min syn på närhet, ömhet och passion i en relation, och då blir JAG intresserad, försöker ta kontakt och hoppas vi kan lära känna varandra och ser nyfiket fram emot vad som kan tänkas hända... men DE är mer inriktade på att spela en massa spel och kan absolut inte bara ta in att jag är den jag är. Under sex-sju år har jag åtminstone mött nästan fyra, fem undantag, där det kommit en bit på väg mot att hända något. Trist att inte undantagen är fler. Jag tror jag och en matchande kvinna skulle trivas mycket bättre i livet tillsammans med varandra än vad både hon och jag gör nu...

Kommentarer:
Postat av: Tina

Intressant....

Postat av: Marléne

Jag tror att ganska många är kära i kärleken. Alla törs inte tala om det bara...

2007-06-02 @ 22:20:37
URL: http://blogg.expressen.se/mrinda

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits