Mobilslaveriet (stackars slavar!)
> Det är fortfarande något slags kutym i Sverige, tydligen?! Att folk
> man till exempel är ute och dricker öl med samtidigt som man sitter
> där runt bordet sms:ar med någon eller till och med pratar i mobilen?
> Alltså, inte stänger av den så länge man umgås personligen?
De mest extrema mobil-slavarna har absolut ingen pejl och anser sig alltid
tillgängliga på mobilen. Det var väl det som var poängen med att ha
mobiltelefon, inte bara att man faktiskt KAN nås, och framför allt, KAN ta
fram sin telefon, mer eller mindre när som helst OM DET VERKLIGEN ÄR AKUT?
....verkar hur många som helst uppriktigt tycka.
Jag vet inte om det är mest typiskt för tjejer, men jag minns en fest hos en
tjejkompis i Södertälje sommaren 2003. Vi var just då två killar där, och
säkerligen fem-sex tjejer, som satt på värdinnans balkong och drack lite öl
och småsurrade. Större delen av tiden åtminstone nästan alla.
Någon av tjejerna får plötsligt telefon och hamnar i ett samtal som absolut
inte blir något "är med vänner på party nu, vi hörs" utan bara fortsätter
som det naturligaste i världen. Ringer polarn just nu så är det klart att
man har tid att prata!
En tjej till får telefon och fastnar på samma sätt i telefon.
Ytterligare en, ytterligare en... jag tror åtminstone att alla fick
telefonsamtal, och att det inte var någon som själv ringde upp någon.
Till sist satt samtliga tjejer i sällskapet i telefon. Den andra killen och
jag - han satt snett emot mig vid bordet - insåg hur illa det låg till, vi
såg på varandra med ett snett leende, skakade nog lite på huvudet... och såg
samtidigt det galghumoristiska i den surrealistiska scenen, och kom ungefär
samtidigt på att plocka fram våra mobiltelefoner och peka på dem och alltså
skoja med varandra, "ska jag ringa dig...?"
Så här bisart har det ständigt tillgängliga mobilsamhället kommit att tolkas
som att det ska se ut av de... så att säga "normala" människorna. Ibland
undrar jag vad i herrans namn som är normalt.
Det är ju inte något direkt ovanligt fenomen att konstatera att det är en
typisk trend i det så att säga normala majoritetssamhället man står och
betraktar, och så fort man funderar lite på saken inse att både man själv
och de flesta andra aspergare man känner är de stora undantagen som tänker
lite mer själva, och inte har ryckts med i allehanda mer eller mindre galna,
"normala", trender...
Men men, det är alla de andra som är... normala... och har social kompetens,
som det heter. :-D
Haha! Måste medge att jag log mej igenom hela texten. Den är klockren!
Jättebra kommentar kom på maillistan, där jag skickade samma text först:
Det här är grejen, anser jag.
Mobilen svarar man aldrig i (inte heller genom att gå från bordet och svara!) om man sitter i sällskap och man läser inte sms eller kollar nätet samtidigt som man umgås med folk och samtalar vid ett krogbord eller på en fest, för det är helt enkelt inte bara ohyfsat och nonchalant utan leder till umgänge som snarare borde stavas disträ och därmed blir ointressant för den som inte ägnar sig åt mobilen samtidigt som sin vän/sina vänner.
Anders Pemers exempel är helt fantastiskt, men inte okänt heller för mig. Jag fann mig en gång vid ungefär samma tid - alltså, 2003, innan folk riktigt hunnit vänja sig vid mobilen - sitta vid ett bord på en pub med tre andra personer, som samtliga pratade i mobilen allihop på en gång medan jag tittade i taket.
Så här är det:
Vi är inte, i synnerhet inte på vår fritid, ambulansförare och brandmän i tjänst. Samtal vi får är inte akuta. Vem som än ringer, så registreras det av mobilen. Det är bara att ringa den personen nästa dag. Eller dagen därefter.
Det gör ingen som helst skillnad.
Så gick det till under mer än hundra år innan mobilen blev var mans egendom. Folk ringde en, man var inte hemma, och de antingen lämnade ett meddelande (till hemmavarande person eller på telefonsvararen), eller ringde en annan dag om ingen svarade.
Det var såvitt jag vet inte en enda person någonsin som dog av det.