pemer

Blev tipsad om en mycket belysande debattartikel i DN om det genetiska arvet bakom att det för kvinnor ingår rent genetiskt att söka sig "uppåt" i status i partnerval på ett sätt som det inte gör för män: "Heterosexuella kärnfamiljen ett antifeministiskt projekt" av Bo Rothstein, DN 28 januari:

All vetenskaplig forskning visar i längden den sanning man i stället som enskild förfördelad man här i dagens värld själv rentav blir kallad kvinnofientlig om man nämner:

"För män innebär att vara ratad på arbetsmarknaden också en starkt ökad risk att bli ratad på "partnermarknaden" medan detta inte gäller i alls samma utsträckning för kvinnor. Och tvärtom, män som står starkt på arbetsmarknaden är också generellt sett mycket mera efterfrågade på "partnermarknaden" medan för kvinnor har ställningen på arbetsmarknaden klart mindre betydelse för deras risk/chans att leva med en manlig partner och barn."

"En större internationellt jämförande studie visar att för kvinnor men inte för män är den tilltänktes "framtida intjäningsförmåga" av betydelse då man söker en partner att bilda familj med. Den empiriska forskningen inom detta område är med andra ord ingenting som vekhjärtade romantiker bör sysselsätta sig med."

Det är inte mycket att säga om detta. Det är inga enskilda kvinnor som gör detta medvetet av ondo. De följer instinkter de är födda med, som är nedärvda sedan stenåldern. Instinkterna för vad respektive kön attraheras av hos varandra har vuxit fram mycket längre tillbaks än de fåtal decennier som könen blivit potentiellt jämställda.

Kvinnor i vår tid kläms i mitten mellan vår tids ideal och de instinkter som vägleder dem i fråga om vilka typer av män de finner attraktiva, och vilka de inte finner attraktiva.

Och är man en man i vår tid som snappat upp premisserna om jämställdhet och är redo att vara en jämställd partner, är varm och ömsint, men kanske aldrig blivit så himla väl rustad på arbetsmarknaden, då är man definitivt klämd i mitten. Enligt vad dagens kvinnor säger att de vill ha skulle mina personliga egenskaper göra mig till vad en stor del söker, men min sociala status gör att det inte alls är många som vill ha mig.

Som Bo Rothstein skriver i artikeln, en viktig faktor är medvetandehöjning. Det är viktigt att få folk, och givetvis inte minst kvinnor själva, medvetna om den här basala biten av könens syn på varandra. Det är inte "kvinnofientligt" av en man att nämna detta - inte ett dugg mer än vad de urgamla instinkterna kvinnorna följer i så fall är "mansfientliga".

Jag är medveten om läget. Jag strävar inte efter att vara bitter över läget. Jag står med oförändrat öppna sinnen och armar för att möta en kvinna som är kapabel att se mig för den jag är. Hon har mycket närhet och ömhet och en mycket varm relation att se fram emot. Och hon finns någonstans. De är många. Det gäller bara att möta någon av dem någon gång. Men den kategorin verkar svår att möta via nätdejting, det har jag gott om erfarenheter av.

Och icke minst har jag rejält med erfarenheter av att den förmågan vaknar till ordentligt hos kvinnor som väl är klara med reproduktionen. Hade jag inte haft någon särskilt stark längtan efter barn hade jag kunnat välja och vraka så länge jag pysslat med nätdejting bland alla lite äldre och redan klara med barn, eller som aldrig några fick, som verkligen gillat mig och varit klart intresserade. Jag har ju helt enkelt sett just det som Rothstein skriver om här i praktisk verklighet. Det gör knappast mig till den som är "kvinnofientlig".

Underbara quinnor! Ni är det bästa som finns! Lär er uppskatta att bli uppskattade, och försök träna bort era obsoleta och anakronistiska instinkter. Jag vill vara jämställd med er, och med de män som har bättre jobb än jag... jag har totalt sett mer att ge i en relation än massor av män som tjänar mer i lön från sitt arbete än vad jag gör. Så är det bara! :-P

Störst av allt är kärleken... ;-)