Och härliga Petra nämnde för övrigt...

....att vi i genomsnitt bestämmer om en helt ny bekant vi ställs inför är någon vi skulle kunna tänka oss som partner eller inte på tre sekunder.

På nätet innebär det knappast att man hinner titta särskilt mycket på något annat än någons foto...

Det är i mitt tycke en rätt otillräcklig, smått barnslig och väldigt futtig nivå på saker och ting att vara så oerhört präglad på utseende i både första, andra och tredje hand på det sätt så många är nästan mer på nätet än de är annars (dessutom!).

Och att få se det så töntiga och tolvårings-aktiga mantrat "det är utsidan man blir intresserad av, och insidan som får en att stanna kvar"..... på dejtingsidor på nätet, som verkligen är konstruerade för att kunna handla om insidan, som verkligen är designade för att fungera bra för oss som har den sociala mognaden att bedöma människor utifrån deras insida först och främst???

Visst, någonstans går en gräns för alla och en tjej med ett riktigt, riktigt konstigt utseende skulle hamna på fel sida om den gränsen även för mig. Skillnaden är dock så plågsamt och pinsamt uppenbar att oerhört många andra på nätet drar motsvarande gräns någonstans strax efter vrålsnygg.

Och det är ju just om någon inte är verkligt vrålsnygg man skulle inbilla sig att en vacker och fin insida skulle kompensera för att han eller hon "bara" *ser helt okej ut* eller *ser ganska bra ut*, eller i värsta fall inte har mer anslående drag än att man kommer att tycka att han/hon är söt när man själv redan tycker om honom/henne, men att man nog inte skulle ha sagt att man tyckte det innan man gjorde det?

Men som kille kan man vara van vid omdömen som minst "ser bra ut" eller "ser riktigt bra ut" och dessutom vara mer än genomsnittligt romantisk och kärleksfull och verkligen just den sorts riktigt uppvaktande typ av partner som de flesta kvinnor hävdar att de faktiskt vill möta...

....men man syns inte. För ingen kan riktigt tro på vad de ser, eller förstå vad de ser...

Nog är det märkligt?!?

Själv kan jag ju njuta av att få vila ögonen på en riktigt vacker flicka, men det är ju inte då jag genast tänker "henne vill jag leva med, och sedan får jag väl börja ta reda på mer om vem hon egentligen är".

Jag har den tydligen väldigt konstiga och ovanliga inställningen att personliga egenskaper är viktigast och att ett riktigt vackert yttre är vad som rimligen borde få bli en ren bonus.

Har man kapacitet att vara nyfiken på andra människor, så att man är bra på att läsa av andra och lära känna nya bekanta, så kommer man via vilken typ av kontaktform som helst att ha ett stadigt flöde av nya bekantskaper, och rätt vad det är så är man mitt uppe i att lära känna någon som det märks att det känns riktigt riktigt positivt med.... och då kan vad som helst hända...

Men tyvärr har ju inte en genomsnittsmänniska särskilt god sådan kapacitet. Och de flesta har en instinktiv inställning till nätet som kontaktform så att den kapacitet de har på det området sjunker just på nätet.

Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits