pemer

Sista dryga dygnet har handlat om mycket surr på de två större internetforumen för aspergare/NPF:are om den hjärtskärande bristen på saklighet och opartiskhet i dokumentären "Fördärvet" på måndagskvällen. Jag är nu en av de med största sannolikhet, och förhoppningsvis, ganska många som anmält programmet till Granskningsnämnden. För att slippa trakasserier från de grupper som brukar stå på samma sida som de ökända personerna som programmet slöt upp bakom ändrade jag mig och skriver bara det här inlägget. Jag lade först in texten som sådan här i bloggen.

En del frågar ibland lite inbillat "spefullt och träffsäkert" var aspergare och ADHD-are fanns förr i tiden, och varför många av oss inte fixar att jobba nu för tiden, men det är nästan pinsamt korkat om man faktiskt tittar lite på vad arbetsmarknaden kräver av arbetssökande idag, jämfört med förr.

Det är ju dagens uppskruvade samhälle, med dagens tuffare och hårdare arbetsmarknad, som dragit åt tumskruvarna och förminskat "normalitetsmallarna" så att många som förr var accepterade att få jobb där de var dugliga och kompetenta på arbetsuppgifterna, inte längre får det, för nu går man på den "sociala kompetensen", flexibiliteten, förmågan att driva upp prestationsförmågan till ett maximum.

Läget är lite att *rätt många* jobbar i en högre takt än vad som är naturligt för alla människor att fixa. Och på arbetsmarknaden har dessa onaturliga undantag blivit normen, så att det av det skälet blir färre och färre som når upp till marknadens krav och fler och fler som faller utanför ramen och inte på allvar får chansen i dagens samhälle. Totalt felfokus, med andra ord. Ska vi behöva bli i majoritet innan ansvariga inser problemet och kan sätta ner foten och rätta till fokus?

Samtidigt har jag själv konkreta erfarenheter av att förmågan till det sociala spelet med kallprat på fikarasterna ofta förefaller viktigare än att man är bra på arbetsuppgifterna i sig.

Jag tar mig friheten att citera några inlägg i en tråd på Aspergerforum, som belyser det här oerhört väl:

"...man får ju inte en asperger-diagnos om det inte är ett handikapp. Enligt det utrednings-team jag gick hos så är det ett kriterium."

"Hur många odiagnosticerade AS finns det inte där ute, som inte får diagnosen för att de inte är tillräckligt handikappade av sin AS?"

"Jag tror att dessa odiagnosticerade blir färre och färre. Just för att AS idag är långt mycket mer av ett handikapp än det var förr. (Innan diagnosen började sättas). Kan ta min käre far som exempel. Han har ingen diagnos, men är ett solklart fall av Aspergers syndrom. Han arbetar, och klarar det tack vare att han har varit på samma jobb i hela sitt liv. Han skulle aldrig klara av att byta arbetsplats, då skulle han bryta ihop. Han skulle inte klara av att leva upp till dagens krav på flexibilitet och social kompetens. Han är en sådan där gamling som är kvar på arbetet tack vare att gamlingar är så anställningsskyddade. Visst är han ju duktig också, och är aldrig sjuk. Enda gången han varit sjukskriven är när han skadat sig, som när han ramlade och slet av ett muskelfäste i armen. Eftersom han har ett kroppsarbete kunde han ju inte jobba med en arm.

Men i dagens samhälle skulle han inte passa in. Han skulle klassas som handikappad pga sitt sätt att vara. Sin oflexibilitet. Sitt behov av rutiner. Sin bristande sociala kompetens. Han är inte så supereffektiv och snabb heller. På det jobb han har nu behöver de inte jobba ihjäl sig, de tar det ganska coolt.

Så som det var förr i tiden."

"Kan inte låta bli att påpeka att du nästan på pricken har beskrivit min far...

Och visst blir AS mer och mer synligt, och även mer och mer av ett handikapp, som behöver diagnosticeras, pga den utveckling som sker i samhället. Men "som man bäddar får man ligga" - om de nu vill ha ett elitsamhälle, där endast "de bästa duger", och övriga ska slås ut, då blir det snart inte många kvar som klarar av att jobba och betala skatt... "

Vi måste dra i bromsen. Styrande - vakna!!

Och galenskaperna i galna Sverige fortsätter...

Ett äldre par i Hackås i Jämtland blev rånade på drygt 18.000 kr i mars. Rånarna kunde snabbt gripas, med pengarna, och dömdes i förra veckan för grov stöld. Trots det får inte paret tillbaka sina pengar.

I tingsrätten dömdes männen att betala tillbaka pengarna till paret, plus ett skadestånd på 20.000 kr. Men eftersom rånarna har skulder hos kronofogden går den skulden före en återbetalning till det rånade paret.               
                                       
  -Sådana är reglerna och vi följer dem, säger kronofogde Susanne Sörlin till Östersundsposten.

Jaså, sådana är reglerna? Så om jag lyckas stjäla en summa i kontanter av en annan privatperson kan jag med gott samvete betala in mina skulder till kronofogden sedan, för de har större rätt till dem än personen jag stal pengarna av?

Herre jösses, alltså... Kronofogdemyndigheten stjäl av privatpersoner. Rättare sagt, gör sig skyldiga till häleri.

Hur får man det svenska samhället på fötter? Mycket är så sjukt nu....

Det är ju helt barockt att kronofogden på fullaste allvar snor åt sig tjuvars stöldgods, det är ju inte pengar de äger??? Eller har det gjorts någon grov miss i domen för grov stöld här...? Polisen borde ju ha beslagtagit bytet, och tjuvarna borde inte ha någon rätt till dem. Ändå kan kronofogden ta dem, för att tjuvarna har skulder dit. De potentiella följderna av att samhället deklarerar detta som rätt och riktigt känns milt sagt svåröverblickbara...

Det känns väldigt symboliskt med bandet till "farbror Johan", i form av att äga hans grav nu.

Min farfars farfar föddes som Nils Svensson i torpare Sven Henrik Davidssons familj. Nils farfar David Niclas Pemer hade fötts i äktenskapet mellan löjtnanten med samma namn och hans andra adliga hustru Ebba Elisabet Belfrage. David Niclas nummer två ärvde gården Södra Nolby efter sin adliga mor, stod som ägare - gårdsägare eller hemmansägare - i alla kyrkböcker i sin livstid, och var alltid skriven Pemer.

Men någon massa pengar fanns det inte i familjen. De fyra sönerna, varav Sven Henrik var näst äldst, blev alla torpare eller lantbrukare i Kils- och Frykerudstrakten. Den klassvandring som på den tiden benhårt innebar att man inte blev skriven med ett släktnamn även om man hörde till en gammal högborgerlig släkt med ett släktnamn, ett vapen och en devis, utan man var sin faders son och inget annat. Det blev fyra bröder Davidsson av det. En son till den äldste brodern flyttade in till Karlstad och blev byggarbetare och bytte till sin far Niklas efternamn Davidsson i stället för att heta Niklasson som sina bröder, så på en gren blev just Davidsson kvar som fast efternamn till våra dagar. Den sista Davidsson är en ogift dotter, med namnet kvar. Som för övrigt själv fått en dotter som sambo, som också heter Davidsson.

Nåväl, vi är ju folk som heter Pemer idag ändå. Och det beror alltså på Nils Svensson. Han tjänade dräng en del, gick som arbetskarl, stod någon period som lösdrivare - och så hade han 25 år gammal en affär med en piga på 38. Hon födde Johan 1859. Det är tillskrivet om Nils i husförhörslängden 1861-65 att han har erkänt denne Johan som sin son, att han lägger till sin farfars släktnamn Pemer efter namnet Svensson, och att han flyttar till Sundsvall. I samma längd är då också namnet Pemer tillagt efter Davidsson på hans fader Sven, så även han har officiellt skrivits Pemer under fem år av sitt liv, och namnet har i praktiken aldrig varit helt borta på min obrutna fädernelinje. I nästa husförhörslängd står däremot Sven som bara Davidsson igen, och dör under de fem år den täcker.

Nils kom till Sundsvall, blev verksam som smed och byggde upp fabriksverksamhet i två omgångar, andra gången tillsammans med sonen, min farfars far David, som tog över detta, men som gick familjen ur händerna när han hastigt gick bort alldeles för ung 1920.

1871 tog Nils sin oäkta son Johan, då 12 år, till sig. "Det här är min son och han ska bo här" lär Nils ha deklarerat för hustrun Marie, utan att någonsin ha nämnt honom tidigare. Troligen är den historien förbättrad genom årens lopp sedan dess. En version jag fick höra tidigt var att makarna aldrig mer hade talat med varandra, men de fick trots allt barn 1872 (i oktober), 1875 och 1877 också... och vi har utseendemässiga belägg för att flera Pemer-barnbarn till paret uppenbarligen var släkt med släktingar på Nils sida.

Nils och Marie fick tre barn som blev vuxna och alla bildade egna familjer, varav alla tre gav en son namnet Nils. De tre kusinerna (min farfar) Nils D:son Pemer, Nils Åmell (som på 50-talet köpte vad som sedan dess heter Åmells Möbler i Gnesta), och (deckarförfattaren) Nils Arne Pemer. Den sistnämnde Nils Arnes bror Hilding var i min fars tycke spöklikt lik farfar när pappa såg foto av honom (vilket jag kanske inte höll med om lika mycket den gång i mitten av 80-talet då jag själv träffade Hilding, men jag var 12-13 år och minnena av farfar började blekna bort då).

När pappa och jag hälsade på släkten Pemers huvudman totalt sett, Göran Kringerås, ende sonson till äldste sonen till äldste sonen till den äldste av de fyra bröderna Davidsson, så såg vi däremot ett foto av hans far, och brast ut i skratt tillsammans, han kunde inte ha varit mycket mer lik min farfar... Dråpligt nog, när de dessutom hade råkat födas med en dag emellan i juli 1899, och båda dog 1977. Och båda gifte sig med hustrur födda i mars 1904... (farfar f ö två gånger...)

Men farbror Johan, alltså. 1885 är han 25 år på det 26:e och dyker upp som inflyttad från Sundsvall på Söder i Stockholm, där han bor resten av sitt liv. Nils Svenssons barn i äktenskapet fick namnet Pemer, men Johan fick behålla Svensson. Kanske han själv kände mest för det också. Det hade varit historiskt intressant om han hade hetat Johan Pemer och bott i Stockholm, precis som sin farfars farfars bror, handelsman och stadsmäklare, som bodde i Staden mellan broarna och senare på Riddarholmen från 1700-talets början.

Johan Svensson blev gift med Franzina/Franzine, född Rylander. Men de fick inga barn. En ogift syster till henne, som hade en oäkta dotter, som i sin tur kan ha ättlingar, begravdes också i makarna Svenssons grav 1957. Skulle väl ta och kolla om hon har ättlingar...

För en släkt- och historieintresserad är gamla gravar med stenar kvar en ännu mer påtaglig länk till ens eget förflutna än att läsa om anorna i gamla kyrkböcker. Då är det oerhört fascinerande att känna till och ha tillgång till sådana gravar i sin närmaste släkt. Än mer spännande när man råkar upptäcka gravar som inte ens familjen "mitt emellan" den begravde och jag själv någonsin har känt till.

Själv är jag ensam eller delad gravrättsinnehavare av sex gravar.

Min farfars farbror Johan Svenssons grav på Bromma kyrkogård.
Farfars, farmors och farmors brors grav på Hammarö kyrkogård tillsammans med pappa.
Farmors fars, farmors farfars och farmors farmors grav på Stora Kils kyrkogård tillsammans med pappa.
Farmors mors grav på Älvsbacka kyrkogård tillsammans med pappa.
Farmors morfars, farmors mormors och farmors mosters grav på Älvsbacka kyrkogård tillsammans med pappa.
Morfars mors och mammas unge kusins (son till hennes faster) grav på Skogskyrkogården.

Det känns väldigt symboliskt med bandet till "farbror Johan", den biten får bli ett eget inlägg...

....alla glada! (Och alla andra!)

Sådana viltspecialiteter fanns på det eminenta julbord vi i styrelsen i Astma- och Allergiföreningen i Huddinge-Botkyrka-Salem avåt på Hågelby på tisdagkvällen. Mums!

Åter har man drabbats av pendeltåg som legat i så god tid att de inte ens står kvar på perrongen med dörrarna öppna när korrekt tid just BLIR den minut som är angiven som tågets tid på aktuell station i tidtabellen.

Traditionellt har man väl aldrig upplevt pendeltågstrafiken på något annat sätt än att tiden i tidtabellen upplevs som ankomsttid till stationen i fråga, och att det har hört till ovanligheterna att tågen inkommit och än mindre avgått på den minut som stått i tidtabellen, men på senare tid har man verkligen fått lära sig att angiven tid i tidtabellen är tågets avgångstid från stationen.

Söndag 16 september missade jag pendeln mot stan kl 15.27 från Tullinge. Jag var ute i sista minuten och kom älgande min fyraminuters språngmarsch ner till stationen, så att jag till sist gick igenom spärren uppenbarligen tämligen exakt 15:27:00 och då får se att tåget som hade dundrat in på perrongen bortåt en minut tidigare har stängda dörrar, och på väg ut genom dörrarna till perrongen halar jag blixtsnabbt upp mobilen och ringer Fröken Ur. När jag inom någon sekund är uppkopplad hörs just pipet för 15:27:10. Tåget står fortfarande vid perrongen, men nya resenärer kan inte kliva på och har uppenbarligen så inte kunnat göra sedan innan klockan ens var 15:27. Ungefär när Johanna Östlund börjar deklamera angivelsen femton, tjugosju och tjugo - eller när hon håller på för fullt - börjar tåget åka.

Tåget som skulle antingen ankomma, avgå eller helst rimligen bägge delarna under den minut då klockan är 15:27 ankom alltså stationen och släppte på dem som redan stod på perrongen och väntade under den minut då korrekt tid var 15:26, stängde för fler passagerare innan klockan ens var 15:27 och det verkar som att personal på tåg som ligger extremt *i tid* strävar efter att avgå så fort som den minut som är avgångstid har börjat.

Jag var med om samma sak två eller tre gånger i våras också. Frapperande alla gånger - utom den första, då det var halvtimmestrafik en lördagmorgon och tilltaget kostade mig att behöva ta taxi, vilket jag dessutom glömde skicka in resegarantiblankett och kvitto om inom tre månader, grattis SL... - var att nästa tåg som man vackert fick vänta in i stället absolut inte låg lika hysteriskt före tidtabell, utan snarare ofta var någon eller några minuter ytterligare försenade dessutom. Man började känna det som att tågen bara kunde ligga så extremt tidigt om man inte själv redan stod säkert på perrongen.

Men i söndags höll det faktiskt i sig även med nästa tåg en kvart senare, avgångstid 15:42 från Tullinge. Tåget kom inrullande när klockan närmade sig 15:41 och hade stannat ordentligt och öppnat dörrarna vid pass 15:41:15 eller så. Jag hade givetvis sinnesnärvaro att kolla med Fröken Ur ordentligt alla hålltider nu med, i ren nyfikenhet och fascination. 15:41:50 stängdes dörrarna, och 15:42:10 körde tåget. I Flemingsberg blev det kvarhållet flera sekunder extra av ett sällskap som kom från stationens norra ände, och två invandrarmän väntade vid främsta dörren på en kvinna i deras sällskap så att hon också skulle få hinna med, men tåget var fortfarande i närmast "för" god tid till Huddinge, där jag skulle kliva av.

Jag gick fram till förarens dörr och hon kom fram och öppnade och jag frågade "i tid ska väl innebära just i tid, och inte för tidigt?" Hann kläcka ur mig att både hennes tåg och tåget innan hade stängt dörrarna för nya resenärer innan ens avgångstidens minut hade inletts, men hon snäste jäktat och irriterat av mig med att det väl var jag som hade en klocka som gick efter, och vände sig ifrån mig utan att lyssna på min invändning att det faktiskt var Fröken Ur jag hade konsulterat i telefonen bägge gångerna.

Här måste man i varje fall kräva skärpning, så här får det förbanne mig inte gå till. Har ett tåg avgångstid 15.27 ska man åtminstone kunna komma utspringande på perrongen och kunna få hinna med tåget någon del av den minut då klockan faktiskt är 15.27, det finns ingen som helst rim och reson i att det är så fort klockan blir 15.27 som det är dags att köra, och att tåget då kan ha stått inne ända sedan 15.25.45, det är inte 15.26 SL har avtalat med sina resenärer om att man ska befinna sig på perrongen för att få hinna med tåget, det är 15.27.

Klockan är 15.27 under en hel minut, och det optimala borde då vara att tajma in att ankomma mellan 15.27.00 och 15.27.15 och att efter ha släppt på folk under den minut då klockan är 15.27 stänga dörrarna 15.28.00 och sedan åka. Det är ju exakt vad som ska räcka för att sedan under normala omständigheter kunna passa in motsvarande minutangivelse för nästa station på precis samma sätt.

Och den arbetsgången skulle alla vara överens om att betrakta som *i tid*. Så som en del tåg har lyckats med konststycket att ligga tidsmässigt nu, det är rent bedrägligt och det är inte att ligga *i tid*, det är ligga inte bara på gränsen till, utan alldeles glasklart *för tidigt*.

Hellre väntar jag två minuter på ett två minuter försenat tåg eller missar en tid för att tåget jag kom precis i tid till avgick för tidigt. Det tror jag alla medresenärer är beredda att skriva under på.

Jag poängterar en gång till. Är avgångstiden angiven till 15.27 ska man inte kunna komma när korrekt tid är 15.27 och ha tåget kvar på perrongen, men omöjligt att kliva på för att dörrarna redan har stängts. Tåget borde i varje fall avgå tidigast 15.27.30 korrekt tid, eller så sent som möjligt under tiden 15.27. Ingen skulle tycka att det vore att ligga sent eller för sent.

Och vi i den stora allmänheten har nog alla betraktat tiderna i pendeltågens tidtabell som ankomsttid till stationen, inte avgångstid. Det är att tåget förväntas ankomma till stationen en angiven minut man kan förhålla sig till och planera utifrån ("det gäller att vara på perrongen senast till klockan 15.27"), inte att det ska avgå den minuten ("det gäller att vara på perrongen senast klockan... ja, räcker det med 15.26, eller vadå...?") - den ändringen innebär i praktiken en tidigareläggning av hela tidtabellen med ca en minut i allmänhetens medvetande.

Det borde väl inte vara så svårt att förstå för SL och Stockholmståg?