Djurgården, bananer och Pa Dembo Touray återigen...
Pressens sportavdelningar fortsätter mala på med sina beskrivningar av bananer mot Djurgårdens mål inför derbyn som attacker på Pa Dembo Touray personligen... Varför måste man skapa en vinkel som inte finns? Ska inte journalistisk beskriva verkligheten, snarare än skapa en egen som man tycker låter bättre?
Det är ju inte som att det kan vara mindre känt bland massmedias sportavdelningar att Hammarby- och AIK-klackar har brukat kasta bananer ner mot Djurgårdens mål i åratal innan Djurgården oavsiktligt råkade skapa en sådan extra poäng i frågan genom att händelsevis värva en afrikansk målvakt...
Djurgården = aporna på Skansen... - en koppling som funnits långt innan Pa Dembo var född...
Det är så uselt tendentiös journalistik att skapa ett påstått rasistiskt motiv mot honom personligen i något som är en gammal god humoristisk tradition med anspelning på klubbens egen geografiska hemvist i Stockholm.
Vi får väl se vad Djurgården må värva för målvakter i framtiden... kanske någon som råkar vara allergisk mot bananer? Då blir det inte rasism, utan hån av någons allergi, eller?
Men varför inte hålla sig till att journalistik ska spegla den faktiskta verkligheten?
Att lägga av med bananerna just för att DIF värvade Touray hade väl varit en rasistisk vinkling om något - "kastar vi bananer nu kan det ju såra honom för att han är färgad afrikan".
Nej, just för att visa honom samma respekt som alla DIF-målvakter före honom så höll man sig till gamla traditioner, och har utgått från att han faktiskt inser bakgrunden och förstår att det inte är riktat alls mot honom personligen.
Men i pressen är det tydligen en mycket bättre historia att framställa det som rasistiska attacker mot honom.
Är det inte lika kul att beskriva verkligheten så är det inte...
Så pissar invalda politiker på ett valresultat igen...
Nu jävlar måste våra förryckta vallagar börja diskuteras, och något hända! Nu är det dags igen för enskilda invalda ledamöter i en politisk församling att med sina personliga nycker sätta sig över en väljarkårs valresultat.
Michael Spira och Arne Wijkman gör som vanligt när enskilda politiker hoppar av från det parti de valts in i en beslutande församling för - de utnyttjar (missbrukar!) sin helt förfelade rätt enligt nuvarande system att behålla sina mandat, och deras nya partival förändrar majoriteten i kommunfullmäktige.
http://www.svd.se/dynamiskt/stockholm24/did_16601354.asp
http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_16600919.asp
Var hamnar parlamentarismen när enskilda invalda ledamöters tycke och smak står över fördelningen enligt valresultatet? Det blir ett enda jävla skämt, ju!!
Michael Spira och Arne Wijkman, ta ert ansvar för demokratiska spelregler och AVGÅ från Sundbybergs kommunfullmäktige!
Ni är antidemokrater när ni beter er så här!
Rätten att besluta hur mandatfördelningen ska se ut i fullmäktige ligger hos väljarkåren som röstar på valdagen.
Godtar man att det funkar så här så godtar man att ett valresultat aldrig är skrivet i sten. "Så här blir fördelningen nu enligt det direkta valet - med reservation för om ledamöter byter parti, och dessutom över blockgränsen".
Och hur slår man otvetydigt fast att det inte handlar om riktigt mörka krafter, och att socialdemokratin i Sundbyberg inte har schackrat och förhandlat med antidemokraterna Spira och Wijkman för att få dem över till sin sida?
Ett sådant beteende är ju vad vårt "demokratiska" valsystem underblåser och uppmuntrar, så länge vi inte gör det enda logiska och slår fast att en invald politiker som hoppar av från det parti han är invald för, naturligtvis förlorar mandatet och att det går vidare till nästa anmälda kandidat från hans/hennes parti.
Det är det enda demokratiskt försvarbara, den enskilde politikern där sitter där han gör för att tillräckligt många röstade på det parti han/hon representerar. Även om så han/hon är invald via personval och att det var just hans/hennes personvalskampanj som fick ännu fler att byta till hans/hennes parti för att kunna kryssa honom/henne så ändrar inte det på att det är parti vi röstar på i Sverige.
Jag är förfärad över att vallagen kan vara så felkonstruerad, och att respekten för demokratiska principer alltid är så pinsamt genomusel hos varje jävla invald politiker som av något skäl hoppar av sitt parti, lustigt nog för att genast gå med i något av oppositionspartierna. Varje politiker som gör så är en riktigt riktigt svag och jag drar mig inte för att också säga ond människa. För det är en människa som anser att hans eller hennes ego står över väljarnas beslut i ett demokratiskt val. Fy fan!
Sedan får man väl säga så här... det må vara i enlighet med den feltänkta svenska vallagen, men det känns instinktivt helt emot internationell rätt. Den här biten av vallagen borde ifrågasättas, diskuteras och överprövas av internationell rätt. Det känns som ett brott mot grundläggande mänskliga rättigheter, att sundbybergsväljarnas demokratiskt genomförda allmänna val till fullmäktige kan sopas under mattan av två enskilda invalda ledamöter.
Michael Spira och Arne Wijkman gör som vanligt när enskilda politiker hoppar av från det parti de valts in i en beslutande församling för - de utnyttjar (missbrukar!) sin helt förfelade rätt enligt nuvarande system att behålla sina mandat, och deras nya partival förändrar majoriteten i kommunfullmäktige.
http://www.svd.se/dynamiskt/stockholm24/did_16601354.asp
http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_16600919.asp
Var hamnar parlamentarismen när enskilda invalda ledamöters tycke och smak står över fördelningen enligt valresultatet? Det blir ett enda jävla skämt, ju!!
Michael Spira och Arne Wijkman, ta ert ansvar för demokratiska spelregler och AVGÅ från Sundbybergs kommunfullmäktige!
Ni är antidemokrater när ni beter er så här!
Rätten att besluta hur mandatfördelningen ska se ut i fullmäktige ligger hos väljarkåren som röstar på valdagen.
Godtar man att det funkar så här så godtar man att ett valresultat aldrig är skrivet i sten. "Så här blir fördelningen nu enligt det direkta valet - med reservation för om ledamöter byter parti, och dessutom över blockgränsen".
Och hur slår man otvetydigt fast att det inte handlar om riktigt mörka krafter, och att socialdemokratin i Sundbyberg inte har schackrat och förhandlat med antidemokraterna Spira och Wijkman för att få dem över till sin sida?
Ett sådant beteende är ju vad vårt "demokratiska" valsystem underblåser och uppmuntrar, så länge vi inte gör det enda logiska och slår fast att en invald politiker som hoppar av från det parti han är invald för, naturligtvis förlorar mandatet och att det går vidare till nästa anmälda kandidat från hans/hennes parti.
Det är det enda demokratiskt försvarbara, den enskilde politikern där sitter där han gör för att tillräckligt många röstade på det parti han/hon representerar. Även om så han/hon är invald via personval och att det var just hans/hennes personvalskampanj som fick ännu fler att byta till hans/hennes parti för att kunna kryssa honom/henne så ändrar inte det på att det är parti vi röstar på i Sverige.
Jag är förfärad över att vallagen kan vara så felkonstruerad, och att respekten för demokratiska principer alltid är så pinsamt genomusel hos varje jävla invald politiker som av något skäl hoppar av sitt parti, lustigt nog för att genast gå med i något av oppositionspartierna. Varje politiker som gör så är en riktigt riktigt svag och jag drar mig inte för att också säga ond människa. För det är en människa som anser att hans eller hennes ego står över väljarnas beslut i ett demokratiskt val. Fy fan!
Sedan får man väl säga så här... det må vara i enlighet med den feltänkta svenska vallagen, men det känns instinktivt helt emot internationell rätt. Den här biten av vallagen borde ifrågasättas, diskuteras och överprövas av internationell rätt. Det känns som ett brott mot grundläggande mänskliga rättigheter, att sundbybergsväljarnas demokratiskt genomförda allmänna val till fullmäktige kan sopas under mattan av två enskilda invalda ledamöter.
Livet leker
Vi var ute och seglade onsdag-torsdag med vänner från forumet och tisdagsträffarna. Tänk, jag har hittat flickvän, en släkting (Pemer-ättling på två linjer) som jag redan hade i mina uppställningar, efter kontakt med bland annat hennes fars faster när jag nådde fram till nutid på den grenen för drygt tio år sedan, och nu också en kompis med segelbåt, på forumet. Härligt!! :-D
Flickvännen har jag inte orerat så mycket om på bloggen. Har inte haft så mycket tid att vara här. Maria är namnet i alla fall... :-)
Släktingen heter Lena, och seglaren heter Fredrik.
Flickvännen har jag inte orerat så mycket om på bloggen. Har inte haft så mycket tid att vara här. Maria är namnet i alla fall... :-)
Släktingen heter Lena, och seglaren heter Fredrik.
Vilken härlig dag...
Första dagen av resten av mitt liv - någon har hittat in i mitt hjärta... och jag in i hennes... matchningen känns sanslöst rätt, liknelsen med två gamla vinddrivna skepp som äntligen hittat i hamn kunde inte kännas mycket mer klockren...
Och BP tog poäng borta mot Gefle, och AIK förlorade på hemmaplan, så det blev allt en trevlig kväll också... :o)
Och BP tog poäng borta mot Gefle, och AIK förlorade på hemmaplan, så det blev allt en trevlig kväll också... :o)
Okunnig folkhögskola ratade aspergare
Stensund Folkhögskola utanför Trosa vågade inte ta några risker. Skolan drivs av Svenska Frisksportförbundet och jobbar aktivt mot droger, men vad Asperger generellt innebär hade man inte kunskap om eller förmådde läsa in sig på.
En 20-åring som klarat av gymnasiet utan problem sökte till deras psykologilinje och bad inte om någon som helst sorts särskilda resurser, men blev inte antagen för att man på ordet Asperger gick i taket och blev övertygade om att honom skulle det bli jobbigt att ha på skolan, och honom hade man inte resurser att ta hand om.
Till råga på allt visar det sig att folkhögskolor står utanför landets lagliga kontrollinstrument, och beslutet kan inte överklagas eller anmälas för diskrimering!!?!
Dessa ska i varje fall få höra om sitt beslut, inte tal om annat! Aspergare som upprörs, hör av er och framför er upprördhet till skolan via e-post!
Länkar: Lenita Jällhages artikel i DN, skolans hemsida.
En 20-åring som klarat av gymnasiet utan problem sökte till deras psykologilinje och bad inte om någon som helst sorts särskilda resurser, men blev inte antagen för att man på ordet Asperger gick i taket och blev övertygade om att honom skulle det bli jobbigt att ha på skolan, och honom hade man inte resurser att ta hand om.
Till råga på allt visar det sig att folkhögskolor står utanför landets lagliga kontrollinstrument, och beslutet kan inte överklagas eller anmälas för diskrimering!!?!
Dessa ska i varje fall få höra om sitt beslut, inte tal om annat! Aspergare som upprörs, hör av er och framför er upprördhet till skolan via e-post!
Länkar: Lenita Jällhages artikel i DN, skolans hemsida.
En viktig detalj till förresten...
...i just detta med att systemen är så inlåsande och att det är så svårt att starta från noll och börja med egen verksamhet bör ju också framhållas:
Massor av nödvändig utrustning för att på sikt kunna få starta egen verksamhet är ju omåttligt mycket svårare att ta sig råd med så länge man sitter med en låg sjukersättning och INTE har egen firma. Hade jag redan suttit med egen firma hade massor av sådana inköp varit *nödvändiga arbetsredskap* och avdragsgilla.
Men en bra, välfungerande dator (vilket jag inte äger någon dator som jag är beredd att kalla för just det), en fax, gärna en billig kopiator, en skrivare till min dator... allt detta är väldigt dyra saker för mig. Billiga som sjutton för någon som lever på en lön av arbete, men inte för mig. Också en stark anledning att ifrågasätta att den grundläggande garantipensionen för någon med sjukersättning är så oerhört mycket lägre än vad en heltidslön av ett arbete är. Dumdristigt och omåttligt improduktivt att tro att det är där man bör lägga mest kraft på att spara in pengar!
Därmed är systemen starkt präglade på att tvinga någon i en sits som min att vänta i ett antal år extra, och försöka sig på att ändå hitta ett jobb som anställd någonstans i något års tid först, för att under den tiden förhoppningsvis få råd till inköpen av den utrustning som behövs för att starta
De små sidoinkomster jag haft ett tag nu för hemsidesarbeten i hockeysammanhang börjar också bli läge att ifrågasätta. Jag känner mig mer och mer inriktad på att droppa till och med de riktigt stora engagemangen i Huddinge Hockey inför kommande säsong. Jag känner äntligen ordentligt att jag faktiskt behöver lägga mer energi på mig själv i första hand, och på Asperger-frågor i andra.
Dessutom har jag så länge insett att den stora kärleken inte alltid finns i samma landsände som man själv bor i, så man riskerar att lura sig på mycket när man tror man är för bunden till sin hembygd för lite föreningslivs skull. Sitter man och känner sig inte flyttbar möter man ju bara de riktigt fina som bor långt bort, och sitter dumt och ratar dem... lär man sig däremot att likaväl kunna vara flyttbar ökar säkert möjligheterna i gengäld att möta någon på riktigt nära håll.
Massor av nödvändig utrustning för att på sikt kunna få starta egen verksamhet är ju omåttligt mycket svårare att ta sig råd med så länge man sitter med en låg sjukersättning och INTE har egen firma. Hade jag redan suttit med egen firma hade massor av sådana inköp varit *nödvändiga arbetsredskap* och avdragsgilla.
Men en bra, välfungerande dator (vilket jag inte äger någon dator som jag är beredd att kalla för just det), en fax, gärna en billig kopiator, en skrivare till min dator... allt detta är väldigt dyra saker för mig. Billiga som sjutton för någon som lever på en lön av arbete, men inte för mig. Också en stark anledning att ifrågasätta att den grundläggande garantipensionen för någon med sjukersättning är så oerhört mycket lägre än vad en heltidslön av ett arbete är. Dumdristigt och omåttligt improduktivt att tro att det är där man bör lägga mest kraft på att spara in pengar!
Därmed är systemen starkt präglade på att tvinga någon i en sits som min att vänta i ett antal år extra, och försöka sig på att ändå hitta ett jobb som anställd någonstans i något års tid först, för att under den tiden förhoppningsvis få råd till inköpen av den utrustning som behövs för att starta
De små sidoinkomster jag haft ett tag nu för hemsidesarbeten i hockeysammanhang börjar också bli läge att ifrågasätta. Jag känner mig mer och mer inriktad på att droppa till och med de riktigt stora engagemangen i Huddinge Hockey inför kommande säsong. Jag känner äntligen ordentligt att jag faktiskt behöver lägga mer energi på mig själv i första hand, och på Asperger-frågor i andra.
Dessutom har jag så länge insett att den stora kärleken inte alltid finns i samma landsände som man själv bor i, så man riskerar att lura sig på mycket när man tror man är för bunden till sin hembygd för lite föreningslivs skull. Sitter man och känner sig inte flyttbar möter man ju bara de riktigt fina som bor långt bort, och sitter dumt och ratar dem... lär man sig däremot att likaväl kunna vara flyttbar ökar säkert möjligheterna i gengäld att möta någon på riktigt nära håll.
Mycket belysande om hur det svenska skattesystemet stjälper...
Har tidigare haft en del mailkontakt med socialförsäkringsutskottets moderate ordförande Gunnar Axén, och när jag satt och skrev på Aspergerforum i en tråd om hur det på för mig fundamentala grunder är samhällets gällande regelverk som hämmar och stoppar mig från att själv göra något aktivt och "ta tag" i min situation, kom jag på att maila Gunnar om detta också, så att några av mina erfarenheter av att vara skattskyldig i sossarnas Sverige de tidigare år då min huvudinkomst periodvis var socialbidrag kan komma den nya regeringen till godo.
Tänkte att samma informativa text också kunde få komma allmänheten till godo via bloggen. Detta är mailet till Gunnar i sin helhet:
Tänkte att samma informativa text också kunde få komma allmänheten till godo via bloggen. Detta är mailet till Gunnar i sin helhet:
Hej igen!!
Kom på en annan sak som kanske inte ligger renodlat just på socialförsäkringsutskottets bord...?
(Det här blir rätt långt, men innehåller en del rätt härliga belysanden av hur klantigt tänkt mycket i skattesystemen har varit, och hur det stoppar de allra värst utsatta från att kunna skaffa F-skattsedel och ens pröva sina vingar...)
Jag sitter ju som sagt där jag sitter idag med sjukersättning som grundinkomst i och med att jag har Aspergers syndrom. I mitt fall har Asperger yttrat sig bl a så att studier är något jag blev dödligt trött på sista åren på gymnasiet, så just vidare studer är ingen realistisk väg för mig. Än så länge eller för överskådlig tid, men sådana nojor och fobier kan man ju övervinna. På sikt. Men det är inte gjort i en handvändning, Asperger handlar bland annat just om att ha väldigt svårt för förändringar, lära nya rutiner och så vidare. Sådana är vi, på gott och ont, men får vi bästa möjliga förutsättningar kan de allra smartaste av oss göra rätt mycket bra, man tror ju att t ex stora lärde män som da Vinci, Einstein och Newton med stor sannolikhet var Aspergare...
Själv är jag då däremot en såpass driven skribent och därtill kunnig nog inom ett eget fält där jag inte har mer konkurrens än att jag skulle kunna ha gjort mig ett namn för länge sedan om jag hade kunnat nå ut och över huvud taget kunnat börja sälja artiklar och texter.
Men det hade krävt något så fundamentalt som en F-skattsedel. Den lilla detaljen står för mig mellan min nuvarande situation och en där jag skulle ha kunnat sälja mina tjänster i alla olika tänkbara avseenden. Under årens lopp har jag samlat på mig en blandad kompott av arbetsuppgifter jag behärskar nog för att vara redo att sälja mina tjänster om det var möjligt för mig. (Vilka det handlar om kan man se på min hemsida www.pemer.net)
Men just den vägen är i praktiken stängd för närvarande. Ett ytterligare paradexempel på hur vi med lindriga funktionshinder hämmas och stoppas av hur reglerna råkar vara utformade. Just för att de som bestämt reglerna inte riktigt hade insett just då hur det skulle kunna drabba några särskilt utsatta, i vissa fall.
Det enda lilla hindret mot en F-skattsedel för min del är att jag bland mina skulder råkar ha skatteskulder. Och varför har jag ens det? Jo, för att jag är funktionshindrad och har stått utanför arbetsmarknaden och varit beroende av inkomster som betalats ut av Försäkringskassan - som regelmässigt drar lite för lite skatt på det de betalar ut.
Vi fattiga människor som har våra enda låga inkomster just från Försäkringskassan, eller vår största huvudinkomst från Försäkringskassan om vi råkar kunna tjäna några ytterligare skattepliktiga inkomster från någon provsmakning eller ett statistuppdrag vi snubblar över, eller en samhällsnyttig insats som att tjänstgöra som valförrättare en valdag... vi får som tack skatteskulder som det är upp till oss att kunna ta oss råd att slänga in några hundra eller någon tusenlapp extra av våra redan knappt befintliga marginaler i kvarskatt för förra årets inkomster varje vår.
Jag ska passa på på en gång också och beskriva hur extra surrealistiskt systemet såg till att livet blev för någon som mig de perioder jag var - som vi idag vet felaktigt - uppfattad som frisk och arbetsför, men tyvärr arbetslös och icke medlem i någon A-kassa.
(Icke medlem i någon A-kassa var jag ju mest för att jag råkar vara så blå och inte ville ha med LO att göra i någon form. Systemet var ju upplagt så att alla riktiga A-kassor hörde till de olika fackförbunden, några andra alternativ fanns det ju inte.)
Utan riktig A-kassa var det ju det som då hette Kontant Arbetsmarknadsstöd, KAS, som gällde. En skattepliktig inkomst som redan före skatt var mindre än socialbidragsnorm (om man inte hade extremt låg hyra), men ändå samtidigt skulle betalas skatt på.
Det gällde således att komplettera detta KAS med socialbidrag upp till norm. Och min hemkommun på den tiden var dessutom en av dem, som av någon bisarr anledning hade satt i system att alltid bara betala ut socialbidrag enligt en egen hemmagjord norm i stället för den norm som socialstyrelsen beskrev som skälig levnadsnivå.
Man fick alltid ut mellanskillnaden till den högre nivån som stämde med de nationella riktlinjerna (en skillnad på något i stil med 670 kronor per månad om jag inte minns alldeles fel så här långt efteråt) om man överklagade varje månads utbetalning till länsrätten. Så skulle man sitta varje månad för att få ut riktigt varje krona man enligt samhällets normer hade rätt till. Det är dyrt att vara fattig, och man ska vara väldigt frisk för att orka vara sjuk, som vi vet...
Och dessutom var man ju skyldig att alltid göra allt man kunde för att hålla sig berättigad till KAS i botten. Så man fick ut KAS med skatt avdraget från Försäkringskassan, och det drygade man ut med socialbidrag för att åtminstone komma upp i det som kallas "skälig levnadsnivå".
Men det blev ju inte riktigt denna "skäliga levnadsnivå" man fick leva på ändå, för varje år försvann minst några hundra i att Skattemyndigheten vid nästa års deklaration och skatteberäkning ansåg att det borde ha varit lite mer draget i skatt på KAS-et först, så på vårkanten var det ju jag som var skyldig att ta av mitt KAS och socialbidrag detta år och betala lite till i skatt för mitt KAS för förra året....??!?
Jag härsknade till något av de åren och satte saken ordentligt på sin spets, och skrev en A4 som bilaga till min deklaration där jag beskrev hela det här upplägget och tyckte att det rimligtvis fanns all anledning att uppfinna ett fiktivt avdrag för min del på de 171 kronor som det handlade om det året som socialtjänsten hade tjänat in i socialbidrag till mig på att Försäkringskassan hade dragit 171 kronor för lite under fjolåret i skatt på mitt KAS.
JAG hade ju däremot inte tjänat något alls, jag skulle inte i något som helst fall ha fått ut varken mer eller mindre än vad tolv månadsutbetalningar av socialbidrag ska bli...
Naturligtvis satt sinnesslöa idioter på Skatteverket och tog hela saken på det yttersta allvar och kunde bara komma fram på sitt närmast debilt fyrkantiga sätt att så kunde man naturligtvis inte göra, och jag var ju naturligtvis skattskyldig och personligen ansvarig för att betala in det som saknades i skatt.
Flera andra år med samma situation skrev jag helt enkelt drygt 1000 kronor mer än vad den preliminära skatteberäkningen visade på i beräknad kvarskatt på raden för ospecifierade kostnader, så minus 1000 blev det helt enkelt ett avdrag på några kronor mer än vad jag annars hade varit på väg att åka på i kvarskatt. De åren var det ju naturligtvis ingen som kollade detta avdrag och nekade det, så spelade man bara med i spelet enligt de bisarra reglerna var det alltså inga problem.
Men när jag för principens skull ville visa det där aktuella året vad det faktiskt handlade om i praktiken sade det alltså bara "tilt" i systemet. Just aldrig några människor som kan tänka självständigt och inse att här är en formell regel som är uppenbart fullkomligt åt helvete och bara slår helt blint snett och fel, och drabbar någon som inte ens gjort något fel och som inte ens har tjänat något alls på att det dragits för lite i skatt, det är det en kommunal myndighet som har gjort.
Det är rätt skrämmande egentligen hur orealistiskt Sverige fungerar och har fungerat i många avseenden - dessutom på många punkter där säkert knappt någon särskilt högt uppsatt ens har hört talas om vilka bisarra effekter reglerna kan ge. Därför slog det mig just nu att det kunde vara idé att berätta detta när jag nu har råkat få en viss kontakt sedan förut, med någon som faktiskt är rätt centralt placerad i dagens "riksförvaltning".
Och det är alltså just genom att det fungerar på det här sättet med skatter, särskilt när man får skattepliktiga inkomster från Försäkringskassan, som vi med de absolut lägsta inkomsterna över huvud taget får skatteskulder. Och därmed av "nästa" regel i sammanhanget stoppas från att skaffa F-skattsedel och faktiskt kunna sälja en artikel här och göra någon en tjänst mot faktura där, och på det viset faktiskt kunna börja bli en nyttigare kugge i samhällsmaskineriet och bidra till att hela kakan växer en smula.
Så jag tycker det finns en viktig symbolisk poäng i att den benhårda regeln att man inte kan få F-skattsedel så länge man har skatteskulder inte är helt rätt tänkt. Mina exempel torde visa rätt klart att just skatteskulder faktiskt inte definitionsmässigt är någon indikation på hur bra man själv är eller inte är på att "göra rätt för sig", utan är något samhället faktiskt självt har valt regelverk som närmast strävar efter att "hjälpa" de mest utsatta låginkomsttagarna att få, även om man själv har det bästa uppsåt att göra allt för att undvika att dra på sig skulder. Allra minst skatteskulder.
Nu när Sverige äntligen styrs av en regering som vill att arbetsföra ska kunna arbeta, att potentiella företagare ska kunna starta företag, och tycker att skatter ofta är för höga och för komplicerade känns det rätt bra att kunna dela med sig av de här erfarenheterna. Snarare illa att jag inte tänkt så långt förrän nu. Tänk, det är snart ett år sedan valet, vad fort det har gått... :-)
Bästa hälsningar,
Anders Pemer
Fy fan vad trött jag blir på spam...
Må alla som aktivt arbetar med sådant dö plågsamt, och gärna få vara med om att förlora ett barn eller så. Onda människor ska fan i mig ont ha! *hata*
Host...
Visst ja, jag har ju en blogg...
Nåja, det har varit mycket nu, med alla Asperger-engagemang. Arrangerat träffar, konstituerat och blivit vald till både ordförande och sekreterare i Organiserade Autister Stockholm, lärt känna många nya aspies, varav en av de kvinnliga väcker mycket varma känslor hos mig... tänk om.... hm... nåja, nya vänner är aldrig fel. Men det känns banne mig som om det kanske... hm... jaja... wait and see... :-D
Nåja, det har varit mycket nu, med alla Asperger-engagemang. Arrangerat träffar, konstituerat och blivit vald till både ordförande och sekreterare i Organiserade Autister Stockholm, lärt känna många nya aspies, varav en av de kvinnliga väcker mycket varma känslor hos mig... tänk om.... hm... nåja, nya vänner är aldrig fel. Men det känns banne mig som om det kanske... hm... jaja... wait and see... :-D
Kär i kärleken?
Ja, i alla fall jag.... jag ser mig om efter någon som verkar ha samma syn på just kärlek och vad det är, och tycker det är i sig attraktivt... har alltid trott att två personer med samma kapacitet till kärlek passar bra ihop, och att det är en förutsättning för att kärlek ska växa fram.
Men kvinnor verkar sakna det "tänket"??? Kvinnor verkar inte känna igen romantik, passion och kärlek hos en man??? De verkar snarare tycka att de har hittat något som instinktivt känns "lite för mycket", ger dem en obestämd känsla av något förmodligen lite mer negativt än positivt. Alla känslor som finns hos den där mannen blir felavläst som något helt annat. Och så har myten/nidbilden av "desperata" män vuxit fram.
Det är sådana som jag som bara blir avlästa som "åh, han är ju bara så himla desperat". De verkliga signalerna vi har sänt ut, och som vi hade önskat att kvinnorna i fråga hade snappat upp, var: "Åh, vilken mysig romantisk kärleksfull kille, han verkar jättemysig och go..." Men det intrycket har tjejer jättesvårt att få av en man från start. Alla verkar så mycket mer präglade på att attraheras av annat först, och att det där med att upptäcka sådana sidor hos en man alltid ska komma längre fram. Framför allt verkar det väldigt klart att det känns fel att få sådana sidor hos mannen presenterade först av allt. Och det är alltid lika intressant vilka andra bitar som egentligen kan vara så mycket viktigare än det...?
Är det åtminstone hyfsat prioriterat för ens egen del att möta en partner som kommer att finnas där för dig, som kommer att kunna säga "åh, vad jag älskar dig!" och kunna komma med spontana kramar och pussar när man minst anar det - som så oerhört många kvinnor i relationer brukar sucka över att de mötte män som inte kan - så borde man väl kunna stå ut med att få sådana sidor hos en man klara för sig någorlunda tidigt, och det borde inte på något sätt vara negativt och oattraktivt. Men just så är ju den rungande majoriteten präglad. Visa just den typen av sidor hos sig själv i ett för tidigt skede är just att vara "för på" och kallas "desperat". Och ändå är det just det som kunde vara skillnaden mellan att fatta på en gång eller inse först sakta men säkert och inte sakna förrän när man väntar tredje barnet med en man som hade så bra jobb och god ekonomi, att han å andra sidan inte ger någon ömhet eller närhet och att man inte kommer att kunna lära honom det.
Många kan uppenbarligen upptäcka och uppskatta de fina mjuka sidorna hos en man efter en tids vänskap, men är då många gånger totalt halsstarrigt låsta vid premissen att han redan är just en vän och att en vän aldrig ska komma i fråga för annat än vänskap (nähä, är inte faktiskt en av de viktigaste grunderna för en relation att man bland annat är just verkligt goda vänner?), och då blir det tolkat just som en ännu finare grund för den fina vänskapen. Där har man ju varit inte så få gånger... :-/ Då blir det romantiska och kärleksfulla i stället felavläst som "mysig och fin god vän". Just att tycka att en kille är "gullig" har tjejer av idag problem med. Jättesvårt att tillåta sig bli (eller tillåta sig inse att de kanske faktiskt egentligen är) förälskade i honom, men ta vara på det "gulliga" i en nära vänskap vågar de.
Måste inte det rentav vittna om att många kvinnor helt enkelt inte känner igen kärlek och förälskelse?
Desperat, my ass. Men en grundläggande längtan efter att HON ska finnas där en dag har jag, likaväl som de flesta har. De som inte har någon sådan längtan alls är nog få. Men vi som delar den borde lära oss förstå oss på varandra bättre. Det känns inte som att kvinnor är bra på att förstå sig på oss män i det avseendet. Jag vet hur "bra" det går för mig, och man ser hela tiden hur många kvinnor som jätteförvånat och jättebesviket upptäcker först långt in på en relation att de har fallit för och hamnat i en relation med någon som inte kunde ge dem någonting i fråga om känslor, passion och romantik.
Otroligt svårt att inte se något slags mönster i det...
Jag kan ju läsa av KVINNORNA som matchar mig, jag märker ju när DE delar min syn på närhet, ömhet och passion i en relation, och då blir JAG intresserad, försöker ta kontakt och hoppas vi kan lära känna varandra och ser nyfiket fram emot vad som kan tänkas hända... men DE är mer inriktade på att spela en massa spel och kan absolut inte bara ta in att jag är den jag är. Under sex-sju år har jag åtminstone mött nästan fyra, fem undantag, där det kommit en bit på väg mot att hända något. Trist att inte undantagen är fler. Jag tror jag och en matchande kvinna skulle trivas mycket bättre i livet tillsammans med varandra än vad både hon och jag gör nu...
Men kvinnor verkar sakna det "tänket"??? Kvinnor verkar inte känna igen romantik, passion och kärlek hos en man??? De verkar snarare tycka att de har hittat något som instinktivt känns "lite för mycket", ger dem en obestämd känsla av något förmodligen lite mer negativt än positivt. Alla känslor som finns hos den där mannen blir felavläst som något helt annat. Och så har myten/nidbilden av "desperata" män vuxit fram.
Det är sådana som jag som bara blir avlästa som "åh, han är ju bara så himla desperat". De verkliga signalerna vi har sänt ut, och som vi hade önskat att kvinnorna i fråga hade snappat upp, var: "Åh, vilken mysig romantisk kärleksfull kille, han verkar jättemysig och go..." Men det intrycket har tjejer jättesvårt att få av en man från start. Alla verkar så mycket mer präglade på att attraheras av annat först, och att det där med att upptäcka sådana sidor hos en man alltid ska komma längre fram. Framför allt verkar det väldigt klart att det känns fel att få sådana sidor hos mannen presenterade först av allt. Och det är alltid lika intressant vilka andra bitar som egentligen kan vara så mycket viktigare än det...?
Är det åtminstone hyfsat prioriterat för ens egen del att möta en partner som kommer att finnas där för dig, som kommer att kunna säga "åh, vad jag älskar dig!" och kunna komma med spontana kramar och pussar när man minst anar det - som så oerhört många kvinnor i relationer brukar sucka över att de mötte män som inte kan - så borde man väl kunna stå ut med att få sådana sidor hos en man klara för sig någorlunda tidigt, och det borde inte på något sätt vara negativt och oattraktivt. Men just så är ju den rungande majoriteten präglad. Visa just den typen av sidor hos sig själv i ett för tidigt skede är just att vara "för på" och kallas "desperat". Och ändå är det just det som kunde vara skillnaden mellan att fatta på en gång eller inse först sakta men säkert och inte sakna förrän när man väntar tredje barnet med en man som hade så bra jobb och god ekonomi, att han å andra sidan inte ger någon ömhet eller närhet och att man inte kommer att kunna lära honom det.
Många kan uppenbarligen upptäcka och uppskatta de fina mjuka sidorna hos en man efter en tids vänskap, men är då många gånger totalt halsstarrigt låsta vid premissen att han redan är just en vän och att en vän aldrig ska komma i fråga för annat än vänskap (nähä, är inte faktiskt en av de viktigaste grunderna för en relation att man bland annat är just verkligt goda vänner?), och då blir det tolkat just som en ännu finare grund för den fina vänskapen. Där har man ju varit inte så få gånger... :-/ Då blir det romantiska och kärleksfulla i stället felavläst som "mysig och fin god vän". Just att tycka att en kille är "gullig" har tjejer av idag problem med. Jättesvårt att tillåta sig bli (eller tillåta sig inse att de kanske faktiskt egentligen är) förälskade i honom, men ta vara på det "gulliga" i en nära vänskap vågar de.
Måste inte det rentav vittna om att många kvinnor helt enkelt inte känner igen kärlek och förälskelse?
Desperat, my ass. Men en grundläggande längtan efter att HON ska finnas där en dag har jag, likaväl som de flesta har. De som inte har någon sådan längtan alls är nog få. Men vi som delar den borde lära oss förstå oss på varandra bättre. Det känns inte som att kvinnor är bra på att förstå sig på oss män i det avseendet. Jag vet hur "bra" det går för mig, och man ser hela tiden hur många kvinnor som jätteförvånat och jättebesviket upptäcker först långt in på en relation att de har fallit för och hamnat i en relation med någon som inte kunde ge dem någonting i fråga om känslor, passion och romantik.
Otroligt svårt att inte se något slags mönster i det...
Jag kan ju läsa av KVINNORNA som matchar mig, jag märker ju när DE delar min syn på närhet, ömhet och passion i en relation, och då blir JAG intresserad, försöker ta kontakt och hoppas vi kan lära känna varandra och ser nyfiket fram emot vad som kan tänkas hända... men DE är mer inriktade på att spela en massa spel och kan absolut inte bara ta in att jag är den jag är. Under sex-sju år har jag åtminstone mött nästan fyra, fem undantag, där det kommit en bit på väg mot att hända något. Trist att inte undantagen är fler. Jag tror jag och en matchande kvinna skulle trivas mycket bättre i livet tillsammans med varandra än vad både hon och jag gör nu...
In memoriam - Nils Davidsson Pemer
Idag är det 30 år sedan min farfar dog. Då var det pingstafton 1977, och farfar hann inte vara dålig i sin cancer mer än blott några veckor. Knappt två månader tidigare hade morfar dött, också i lungcancer, men hade hunnit veta att han var döende i detta med allt det innebär i ett par års tid. Olika falla ödets lotter sannerligen.
Själv var jag åtta år gammal, skulle fylla nio till hösten och ironiskt nog var det just när många äldre i släkten började dö som tankarna kring släkt och historia började växa sig starkare. Vi hade ingen kontakt och visste inte om det, men sommaren innan hade min farfars syster Carin Rosendahl avlidit, och våren efter dog både brodern Erik och hans fru Anna med sex dagar emellan. Någon månad dessförinnan dog dessutom Astrid Pemer som t o m var ytterligare en generation ifrån mig i släkten, hon var min farfars ingifta faster.
Och senare under 1977 dog farmors kusin Calle Brander, där Sverige gjorde en nätt förtjänst i fråga om arv. Det var farfar och farmor som mot övriga arvingars egoistiska vilja såg till att Calle letades upp och fick sitt arv när hans mamma, en av farmors mostrar, hade dött på 60-talet. Den enda egentliga yngre släkting som sedan fanns eftersom Calle själv var barnlös var min pappa, men Calle hade inte förstått att det krävdes ett regelrätt testamente för att ett kusinbarn skulle ärva och hade inte skrivit något "än", och hemmet han bodde på hörde inte alls av sig och talade om att han var sjuk så att någonting hann göras innan han dog. Hux flux kom bara dödsbudet och så kunde Allmänna Arvsfonden tacka för farfars och farmors detektivarbete på 60-talet och totalt okänsligt snappa upp hela arvet. Tack för den!
Hade inte farfar och farmor gjort något när moster Hilma dog hade den allra sist levande mostern ärvt en tredjedel efter sin syster, kusinerna Ebba och Edvin var sin sjättedel, och farmor och hennes döde brors dotter var sin sjättedel. Att Allmänna Arvsfonden kan snika åt sig på så nära släktingars bekostnad under sådana omständigheter tycker jag är direkt otillständigt, perverst är närmast ordet. Men så funkar mycket i Sverige...!
Två-tre år efter farfars död började en rad släktforskande släktingar få kontakt, hans båda systersöner Björn Rosendal och Bo Pemer och flera andra betydligt mer avlägsna Pemer-ättlingar, och den 23 februari 1981 bildades Släktföreningen Pemer och utlyste sitt första släktmöte i Kil, där farmor för övrigt var född. Jag önskar farfar hade levt åtminstone fem-sex år till och upplevt det. Det hade varit jättekul att hinna prata släkten Pemer med farfar själv.
Men för mig startade förmodligen embryot till en stor process för 30 år sedan idag, som sedan fick en jätteboost när det kom hem papper om den nybildade släktföreningen på vårkanten 1981. Våren 1982 började jag tll sist äntligen söka och leta info själv.... men det är en annan historia...
Själv var jag åtta år gammal, skulle fylla nio till hösten och ironiskt nog var det just när många äldre i släkten började dö som tankarna kring släkt och historia började växa sig starkare. Vi hade ingen kontakt och visste inte om det, men sommaren innan hade min farfars syster Carin Rosendahl avlidit, och våren efter dog både brodern Erik och hans fru Anna med sex dagar emellan. Någon månad dessförinnan dog dessutom Astrid Pemer som t o m var ytterligare en generation ifrån mig i släkten, hon var min farfars ingifta faster.
Och senare under 1977 dog farmors kusin Calle Brander, där Sverige gjorde en nätt förtjänst i fråga om arv. Det var farfar och farmor som mot övriga arvingars egoistiska vilja såg till att Calle letades upp och fick sitt arv när hans mamma, en av farmors mostrar, hade dött på 60-talet. Den enda egentliga yngre släkting som sedan fanns eftersom Calle själv var barnlös var min pappa, men Calle hade inte förstått att det krävdes ett regelrätt testamente för att ett kusinbarn skulle ärva och hade inte skrivit något "än", och hemmet han bodde på hörde inte alls av sig och talade om att han var sjuk så att någonting hann göras innan han dog. Hux flux kom bara dödsbudet och så kunde Allmänna Arvsfonden tacka för farfars och farmors detektivarbete på 60-talet och totalt okänsligt snappa upp hela arvet. Tack för den!
Hade inte farfar och farmor gjort något när moster Hilma dog hade den allra sist levande mostern ärvt en tredjedel efter sin syster, kusinerna Ebba och Edvin var sin sjättedel, och farmor och hennes döde brors dotter var sin sjättedel. Att Allmänna Arvsfonden kan snika åt sig på så nära släktingars bekostnad under sådana omständigheter tycker jag är direkt otillständigt, perverst är närmast ordet. Men så funkar mycket i Sverige...!
Två-tre år efter farfars död började en rad släktforskande släktingar få kontakt, hans båda systersöner Björn Rosendal och Bo Pemer och flera andra betydligt mer avlägsna Pemer-ättlingar, och den 23 februari 1981 bildades Släktföreningen Pemer och utlyste sitt första släktmöte i Kil, där farmor för övrigt var född. Jag önskar farfar hade levt åtminstone fem-sex år till och upplevt det. Det hade varit jättekul att hinna prata släkten Pemer med farfar själv.
Men för mig startade förmodligen embryot till en stor process för 30 år sedan idag, som sedan fick en jätteboost när det kom hem papper om den nybildade släktföreningen på vårkanten 1981. Våren 1982 började jag tll sist äntligen söka och leta info själv.... men det är en annan historia...
Konstig censurering
Fick tidigt syn på notisen "Arns svärd tveeggat för historieämnet" då den var länkad med texten "Påhittade medeltidshjälten Arn kan kanske ta sig in i historieböckerna" på Svenska Dagbladets hemsida.
Jag lade en kommentar, där jag nämnde att en och annan okunnig och direkt dum släktforskare redan har publicerat sina antavlor på nätet där de har lagt in Arn i stället för de verkliga historiska källornas Bengt Snivil/Snyfels som farfar till Birger Jarl, så... naturligtvis ska vi passa oss noga för att blanda fakta och fiktion i historieböckerna också...
Kommentarerna kommer inte in omedelbart, och först idag så där en vecka senare fick jag syn på samma länk till samma understreckare och går dit för att läsa min kommentar. Döm om min förvåning när den inte finns där.
Frågar mig sannerligen varför... :-/
Jag lade en kommentar, där jag nämnde att en och annan okunnig och direkt dum släktforskare redan har publicerat sina antavlor på nätet där de har lagt in Arn i stället för de verkliga historiska källornas Bengt Snivil/Snyfels som farfar till Birger Jarl, så... naturligtvis ska vi passa oss noga för att blanda fakta och fiktion i historieböckerna också...
Kommentarerna kommer inte in omedelbart, och först idag så där en vecka senare fick jag syn på samma länk till samma understreckare och går dit för att läsa min kommentar. Döm om min förvåning när den inte finns där.
Frågar mig sannerligen varför... :-/
Östeuropeisk inbördes beundran
Finns det inte fler östeuropeiska länder som kan delas upp i några till...?
Detta Eurovision-spektakel är numera cirka 25 österuropeiska länder som blinda och döva för den MUSIK som faktiskt framförs alltid redan har bestämt sig i förväg vilka grannländer som ska få flest röster.
Det är pinsamt och det är sjukt att se hur nästan hela Europa röstar på grannländer snarare än på vad för musik respektive land framförs.
Melodiöst och musikaliskt fanns det sannerligen inga 17 bidrag som var i närheten av The Arks låt.
Fantastiskt skönt att det åtminstone var en av de fyra, fem andra låtar som man kunde stå ut med tanken på att få se före Sverige i slutlistan som vann. Men att fler bidrag än Serbiens, Rysslands, Tysklands och Finlands uppfattades som bättre än vårt svenska bidrag är sjukt! Sjukt, sjukt, sjukt!
Är detta Eurovision Song Contest något att ställa upp på? Jävla patetisk skit! En tävling som drygt halva Europa förstör genom att inte ställa upp på tävlingens idé, utan rösta på annat än på just sångerna. Fy fan!
Detta Eurovision-spektakel är numera cirka 25 österuropeiska länder som blinda och döva för den MUSIK som faktiskt framförs alltid redan har bestämt sig i förväg vilka grannländer som ska få flest röster.
Det är pinsamt och det är sjukt att se hur nästan hela Europa röstar på grannländer snarare än på vad för musik respektive land framförs.
Melodiöst och musikaliskt fanns det sannerligen inga 17 bidrag som var i närheten av The Arks låt.
Fantastiskt skönt att det åtminstone var en av de fyra, fem andra låtar som man kunde stå ut med tanken på att få se före Sverige i slutlistan som vann. Men att fler bidrag än Serbiens, Rysslands, Tysklands och Finlands uppfattades som bättre än vårt svenska bidrag är sjukt! Sjukt, sjukt, sjukt!
Är detta Eurovision Song Contest något att ställa upp på? Jävla patetisk skit! En tävling som drygt halva Europa förstör genom att inte ställa upp på tävlingens idé, utan rösta på annat än på just sångerna. Fy fan!
Vår haltande lagstiftning för elektroniska media återigen...
Jaha, då är vi där igen... Sveriges Släktforskarförbund har under 90-talet med positivt bistånd från berörda myndigheter fått ut nödvändiga uppgifter för att kunna producera tre CD-ROM-skivor som är guld värda för alla oss som släktforskar och därvid även samlar ättlingar till någon anfader i det förgångna, ända fram till nutid: Sveriges Dödbok 1968-1996, med nya upplagor Sveriges Dödbok 1950-1999 och Sveriges Dödbok 1947-2003, Sveriges Befolkning 1970 och Sveriges Befolkning 1980.
Yttrandefriheten på Internet och inställningen till personliga uppgifter har nått dithän att vi idag kan söka fritt bland den nu levande befolkningen, i varje fall alla över 15-16 års ålder, på en sajt som www.birthday.se, och vi kan alla också söka vidare på såväl civilstånd och kreditupplysningsbitar på den nära lierade samarbetssajten www.upplysning.se.
Två sajter som därmed är en stor hjälp när jag har släktingar födda på 50- eller 60-talet som lösa trådar och där kan upptäcka nuvarande adress och eventuellt nuvarande efternamn om man är gift och är den som bytt namn, och sedan kan alla familjemedlemmar på samma adress med samma efternamn identifieras. Via upplysning.se får man fram det kompletta personnumret, och via Folkbokföringen kan sedan familjeförhållanden bekräftas eller eventuellt dementeras.
Såpass fritt kan man alltså läsa sig till hur nu levande svenskar lever och bor. Jag är den förste att förstå om detta skulle upplevas som integritetskränkande, men det är enligt gällande lagstiftning helt och fullt rimligt. De aktuella sajterna har utgivningsbevis och en ansvarig utgivare och faller därmed under yttrandefrihetsgrundlagen YGL i stället för personuppgiftslagen PUL. Utgivarens yttrandefrihet att tillhandahålla i sig harmlösa och till 100% offentliga uppgifter blir vad som gäller, och nyfikenheten hos många av oss att vilja kunna ta del av sådana uppgifter föder en marknad.
Samtidigt har jag redan tidigare här i bloggen citerat ett mail till Riksarkivet angående att man fortfarande tillämpar massa rigida men obsoleta sekretessregler när det gäller tillhandahållandet av inscannade kyrkoböcker längre fram i tiden än en 100-årsgräns på nätet, och fram till en 70-årsgräns om man sitter vid en dator på det landsarkiv som den aktuella församlingen hör till. Allt yngre än 70 år och fram tills folkbokföringen överfördes till Skattemyndigheten 1991 blir en jätteapparat att be någon tjänsteman ta fram åt en, och som regel klassas det i praktiken som att begära en mindre utredning och är då avgiftsbelagt.
Och nu har just Sveriges Släktforskarförbund ansökt om att få ut motsvarande uppgifter för att följa upp 1970 och 1980 med ny CD-ROM-skiva Sveriges befolkning 1990, och - fått avslag!
"Reglerna i tryckfrihetsförordningen om allmänna handlingar stadgar endast att enskilda har rätt att se handlingar på stället och att få papperskopior. Det finns ingen rätt att få ut handlingar i annan form. Riksarkivet har således ingen skyldighet att lämna ut enligt förbundets begäran."
Nej nej, det är ju glasklart. Att TF inte säger något om information som aldrig ens har funnits i annat än digital form råkar ju bero på att hela förordningen är skriven innan digitala media var uppfunna... här biter man sig ju bara i svansen och visar bara på en rejäl brist i tillämpliga lagar, som naturligtvis måste bli föremål för debatt och framtida anpassning till dagens förhållanden.
"Frågan om utlämnande skall avgöras efter en bedömning av vad som är lämpligt. Det begärda utlämnandet omfattar hela landets befolkning i relativ närtid. Ett utlämnande innebär en inte obetydlig risk för att uppgifter som omfattas av sekretess sprids och att den personliga integriteten för en del av de registrerade kränks."
Ja men tjenare! Förbundet har bara bett att få ta del av sådana typer av uppgifter som inte omfattas av någon sekretess, och att personer med exempelvis skyddad identitet ska helt utelämnas - precis som man har gjort med de två redan godkända och utgivna skivorna. Dessutom är det mantalslängderna för 1 november 1989 vi talar om, som inte omfattas av någon generell sekretess som själva folkbokföringen gör.
Det är alltså inte fråga om att några sekretssbelagda uppgifter ens ska lämnas ut, och det faller bra platt till marken att hänvisa till enskilda personers "integritet" när vi talar om bostadsort 1990, när lagstiftningen redan är klar över att deras integritet får stå tillbaka totalt för yttrandefriheten och offentlighetsprincipen när det gäller boende, civilstånd, inkomst och betalningsanmärkningar i nutid.
"Riksarkivet bedömer att ett utlämnande inte bör ske och avslår förbundets begäran."
Ja men grattis, då! Personliga subjektiva ställningstaganden tas till intäkt för ren och skär obstruktion, det är det enda man kan kalla det.
Riksarkivets chefsjurist har även kraftigt åsidosatt svensk förvaltnings bärande principer genom att på fullaste allvar hävda att beslutet inte skulle vara överklagbart. Enligt svensk lag ska alla beslut av myndigheter vara möjliga att överklaga, och åtföljas av information om hur man överklagar, vart, och hur lång tid man ska ha på sig.
Men här skiner den obstruktiva maktfullkomligheten också igenom - på direkt fråga på telefon från Släktforskarförbundets ordförande Ted Rosvall har hon hävdat rakt av att beslutet inte går att överklaga. Han förde Kammarrätten på tal, men eftersom Riksarkivet anser att det material som begärts ut inte lyder under Tryckfrihetsförordningen, blir det i så fall Länsrätten som får pröva fallet.
Så här kan vi inte ha det i Sverige. Nu får vi fanimig bestämma oss. Gäller offentlighetsprincipen eller inte? Är uppgifterna om oss i folkbokföringen offentliga eller inte? Ska vi ha det som i Tyskland, där det knappt går att släktforska närmare än 130 år tillbaks i tiden?
Vi fick folkbokföring 1690 och har varit ett unikt lätt land att släktforska i. Släktforskning har i Sverige i långa loppet blivit en stor folkrörelse. Att söka nu levande släktingar är något som säkerligen tiotusentals släktforskare ägnar sig åt. Det vittnar också principerna hos Skatteupplysningens folkbokföringsenhet om, man får ställa fem frågor per samtal och sedan ringa om och ställa sig i telefonkön till en handläggare igen, "för om vi inte hade någon begränsning finns det släktforskare som skulle kunna sitta i samma samtal och ha frågor under en hel dag".
Och vad säger t ex det... jo, se till att ge oss möjlighet att själva se familjeförhållanden när vi besöker ett skattekontor och använder "Allmänhetens terminal" då... Eller inför en särskild betaltjänst för släktforskare där vi får ett eget telefonnummer där det är okej att exempelvis fråga hur mycket vi vill under kanske åtminstone en halvtimme eller en timme i stöten.
Det där med "ställa fem frågor" i taget blir dessutom så olika bedömt vad som är en ny fråga. För mig är ofta ärendet att jag spårat släktingar i det förgångna via gamla kyrkböcker på Genline, och hittat fram till personer som levt under 1900-talet via en eller flera av CD-skivorna Sveriges befolkning 1890, Sveriges befolkning 1900 och Sveriges Dödbok 1947-2003. Har jag sedan väl någon som är avliden efter 1991 har jag personnummer på denne via dödboken och kan ringa och fråga om efterlevande. Visar sig då personen ha haft fyra barn kan det ibland vara knappt att man kan få både namn och personnummer på alla barnen, och helt individuellt om man kan få gå vidare och fråga om deras egna familjer på en gång. Självklart borde åtminstone följdfrågor om alla efterkommande till en och samma person som jag utgår ifrån i min första fråga vara okej att få ta del av.
Som sagt. Väldigt inkonsekvent var och när och hur en allmän handling ska vara lätt att få tillgång till, eller när det ska visa sig vara ett självändamål att det ska vara så komplicerat som bara möjligt att hitta de uppgifter som likväl är offentliga och min rätt att få reda på, om jag bara vet hur jag ska bära mig åt för att fråga.
Sverige är sannerligen aldrig något rakt och enkelt, logiskt fungerande land!
Yttrandefriheten på Internet och inställningen till personliga uppgifter har nått dithän att vi idag kan söka fritt bland den nu levande befolkningen, i varje fall alla över 15-16 års ålder, på en sajt som www.birthday.se, och vi kan alla också söka vidare på såväl civilstånd och kreditupplysningsbitar på den nära lierade samarbetssajten www.upplysning.se.
Två sajter som därmed är en stor hjälp när jag har släktingar födda på 50- eller 60-talet som lösa trådar och där kan upptäcka nuvarande adress och eventuellt nuvarande efternamn om man är gift och är den som bytt namn, och sedan kan alla familjemedlemmar på samma adress med samma efternamn identifieras. Via upplysning.se får man fram det kompletta personnumret, och via Folkbokföringen kan sedan familjeförhållanden bekräftas eller eventuellt dementeras.
Såpass fritt kan man alltså läsa sig till hur nu levande svenskar lever och bor. Jag är den förste att förstå om detta skulle upplevas som integritetskränkande, men det är enligt gällande lagstiftning helt och fullt rimligt. De aktuella sajterna har utgivningsbevis och en ansvarig utgivare och faller därmed under yttrandefrihetsgrundlagen YGL i stället för personuppgiftslagen PUL. Utgivarens yttrandefrihet att tillhandahålla i sig harmlösa och till 100% offentliga uppgifter blir vad som gäller, och nyfikenheten hos många av oss att vilja kunna ta del av sådana uppgifter föder en marknad.
Samtidigt har jag redan tidigare här i bloggen citerat ett mail till Riksarkivet angående att man fortfarande tillämpar massa rigida men obsoleta sekretessregler när det gäller tillhandahållandet av inscannade kyrkoböcker längre fram i tiden än en 100-årsgräns på nätet, och fram till en 70-årsgräns om man sitter vid en dator på det landsarkiv som den aktuella församlingen hör till. Allt yngre än 70 år och fram tills folkbokföringen överfördes till Skattemyndigheten 1991 blir en jätteapparat att be någon tjänsteman ta fram åt en, och som regel klassas det i praktiken som att begära en mindre utredning och är då avgiftsbelagt.
Och nu har just Sveriges Släktforskarförbund ansökt om att få ut motsvarande uppgifter för att följa upp 1970 och 1980 med ny CD-ROM-skiva Sveriges befolkning 1990, och - fått avslag!
"Reglerna i tryckfrihetsförordningen om allmänna handlingar stadgar endast att enskilda har rätt att se handlingar på stället och att få papperskopior. Det finns ingen rätt att få ut handlingar i annan form. Riksarkivet har således ingen skyldighet att lämna ut enligt förbundets begäran."
Nej nej, det är ju glasklart. Att TF inte säger något om information som aldrig ens har funnits i annat än digital form råkar ju bero på att hela förordningen är skriven innan digitala media var uppfunna... här biter man sig ju bara i svansen och visar bara på en rejäl brist i tillämpliga lagar, som naturligtvis måste bli föremål för debatt och framtida anpassning till dagens förhållanden.
"Frågan om utlämnande skall avgöras efter en bedömning av vad som är lämpligt. Det begärda utlämnandet omfattar hela landets befolkning i relativ närtid. Ett utlämnande innebär en inte obetydlig risk för att uppgifter som omfattas av sekretess sprids och att den personliga integriteten för en del av de registrerade kränks."
Ja men tjenare! Förbundet har bara bett att få ta del av sådana typer av uppgifter som inte omfattas av någon sekretess, och att personer med exempelvis skyddad identitet ska helt utelämnas - precis som man har gjort med de två redan godkända och utgivna skivorna. Dessutom är det mantalslängderna för 1 november 1989 vi talar om, som inte omfattas av någon generell sekretess som själva folkbokföringen gör.
Det är alltså inte fråga om att några sekretssbelagda uppgifter ens ska lämnas ut, och det faller bra platt till marken att hänvisa till enskilda personers "integritet" när vi talar om bostadsort 1990, när lagstiftningen redan är klar över att deras integritet får stå tillbaka totalt för yttrandefriheten och offentlighetsprincipen när det gäller boende, civilstånd, inkomst och betalningsanmärkningar i nutid.
"Riksarkivet bedömer att ett utlämnande inte bör ske och avslår förbundets begäran."
Ja men grattis, då! Personliga subjektiva ställningstaganden tas till intäkt för ren och skär obstruktion, det är det enda man kan kalla det.
Riksarkivets chefsjurist har även kraftigt åsidosatt svensk förvaltnings bärande principer genom att på fullaste allvar hävda att beslutet inte skulle vara överklagbart. Enligt svensk lag ska alla beslut av myndigheter vara möjliga att överklaga, och åtföljas av information om hur man överklagar, vart, och hur lång tid man ska ha på sig.
Men här skiner den obstruktiva maktfullkomligheten också igenom - på direkt fråga på telefon från Släktforskarförbundets ordförande Ted Rosvall har hon hävdat rakt av att beslutet inte går att överklaga. Han förde Kammarrätten på tal, men eftersom Riksarkivet anser att det material som begärts ut inte lyder under Tryckfrihetsförordningen, blir det i så fall Länsrätten som får pröva fallet.
Så här kan vi inte ha det i Sverige. Nu får vi fanimig bestämma oss. Gäller offentlighetsprincipen eller inte? Är uppgifterna om oss i folkbokföringen offentliga eller inte? Ska vi ha det som i Tyskland, där det knappt går att släktforska närmare än 130 år tillbaks i tiden?
Vi fick folkbokföring 1690 och har varit ett unikt lätt land att släktforska i. Släktforskning har i Sverige i långa loppet blivit en stor folkrörelse. Att söka nu levande släktingar är något som säkerligen tiotusentals släktforskare ägnar sig åt. Det vittnar också principerna hos Skatteupplysningens folkbokföringsenhet om, man får ställa fem frågor per samtal och sedan ringa om och ställa sig i telefonkön till en handläggare igen, "för om vi inte hade någon begränsning finns det släktforskare som skulle kunna sitta i samma samtal och ha frågor under en hel dag".
Och vad säger t ex det... jo, se till att ge oss möjlighet att själva se familjeförhållanden när vi besöker ett skattekontor och använder "Allmänhetens terminal" då... Eller inför en särskild betaltjänst för släktforskare där vi får ett eget telefonnummer där det är okej att exempelvis fråga hur mycket vi vill under kanske åtminstone en halvtimme eller en timme i stöten.
Det där med "ställa fem frågor" i taget blir dessutom så olika bedömt vad som är en ny fråga. För mig är ofta ärendet att jag spårat släktingar i det förgångna via gamla kyrkböcker på Genline, och hittat fram till personer som levt under 1900-talet via en eller flera av CD-skivorna Sveriges befolkning 1890, Sveriges befolkning 1900 och Sveriges Dödbok 1947-2003. Har jag sedan väl någon som är avliden efter 1991 har jag personnummer på denne via dödboken och kan ringa och fråga om efterlevande. Visar sig då personen ha haft fyra barn kan det ibland vara knappt att man kan få både namn och personnummer på alla barnen, och helt individuellt om man kan få gå vidare och fråga om deras egna familjer på en gång. Självklart borde åtminstone följdfrågor om alla efterkommande till en och samma person som jag utgår ifrån i min första fråga vara okej att få ta del av.
Som sagt. Väldigt inkonsekvent var och när och hur en allmän handling ska vara lätt att få tillgång till, eller när det ska visa sig vara ett självändamål att det ska vara så komplicerat som bara möjligt att hitta de uppgifter som likväl är offentliga och min rätt att få reda på, om jag bara vet hur jag ska bära mig åt för att fråga.
Sverige är sannerligen aldrig något rakt och enkelt, logiskt fungerande land!
Nu jävlar blir det lite upphovsrättskrig...
En hockeyklubb som själva kvalat de två sista säsongerna till HockeyAllsvenskan, där jag är officiellt engagerad som webmaster för officiella hemsidan, försöker sätta sig på svensk lag och på mig. De har inför eller under förra säsongen skaffat ny hemsida, och stal helt frankt från första början en text om sin historia som jag hade skrivit på Huddinges hemsida i avdelningen med fakta om våra motståndare. Pikant nog med ett faktafel som jag hyfsat snabbt upptäckte att jag hade fått fel och rättade i min text, men det felet har stått med på klubbens egna hemsida i den av mig plankade texten säsongen ut.
Jag upptäckte stölden just när jag som webmaster för HockeyAllsvenskans hemsida kollade hemsidesadresser och sparade logotyper för de kvalande klubbarna för att kunna lägga in dem i databasen, och därmed deras kvalmatcher i spelprogrammet. Blev både paff och lite smickrad, men ganska snabbt förbannad. Inte mer jag drar in på mitt stora intresse skrivandet så ska jag väl fan inte ta att tölpar dessutom stjäl och åker snålskjuts på mitt arbete i så flagrant grad.
Kollade upp juridiken kring upphovsrättsbrott och lyssnade med en insatt egenföretagande frilansskribent, som gav mig alla tips om t ex hur mycket det kunde vara värt i ersättning, och precis till påsk slog jag till med ett vänligt men skarpt mail och slog till "hårt och distinkt" och begärde 10.000 kronor, och antydde ganska öppet att det kanske kan tänkas finnas någon liten prutmån på beloppet också, om det är fruktansvärt svårt för en division 1-klubb att skaka fram 10.000 för att stå för ett sådant här misstag.
Men stå för misstag måste alla vi andra göra, särskilt små fattiga vanliga privatpersoner som begått de flesta helt oavsiktligt just för att vi gått med fel förutsättningar i livet. Ju.
Sedan jag skrev hade jag än så länge ingenting hört, och vid flera tillfällen har jag hunnit kolla om texten åtminstone låg kvar eller om den möjligen var i smyg raderad, men den har länge varit kvar. I måndags kollar jag återigen och nu är den borta. Så jag skriver igen, noterar att texten är borta, gott så, då blir det inte fråga om att någon del av ersättningen till mig blir för att få använda texten, och därmed ingen inkomst av arbete för min del som ska beskattas eller kosta dem mer i sociala avgifter dessutom, eftersom jag är en privatperson utan någon firma att ta en sådan ersättning via.
Jag föreslår att helt enkelt betala till mitt bankkonto, nämner att jag kan godta en tusenlapp per månad i tio månader om det är så, och uppmanar dem att höra av sig med besked om de hellre vill försöka förhandla fram en annan ersättning t ex vid snabb betalning.
Svaret kommer torsdag. "Vi anser ej någon "process" vara inledd utan har nu tagit bort texten från vår hemsida och ser därmed saken som utagerad."
Wow! Här är aktörer som godtar vad svensk lagstiftning uttryckligen säger om upphovsrätt och att bryta mot den... jösses... man kan ju säga så här... om jag betalar en räkning för sent och hinner få både en påminnelse med lagstadgad påminnelseavgift 50 kronor påslagen och ett inkassokrav med lagstadgad inkassoavgift 160 kronor också, så kan ju jag också försöka betala originalräkningen och hävda att jag motsätter mig att betala de 210 kronorna extra för att "jag har betalat räkningen nu, och därmed anser saken som utagerad".
Men jag har ingen formell juridisk rätt till det, och ingen skulle annat än skratta åt ett så dumt uttalande.
Lika formellt juridiskt lagstadgad är min rätt till ersättning för upphovsrättsbrottet här. Saken utagerad... ja, pyttsan.
Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk
54 § Den som i strid mot denna lag eller mot föreskrift enligt 41 § andra stycket utnyttjar ett verk skall till upphovsmannen eller hans rättsinnehavare betala ersättning, utgörande skäligt vederlag för utnyttjandet.
Det ska bli intressant att se hur man tänker gå vidare efter de svar jag skickade idag... det blir ju billigare att göra upp i godo. Ojojoj, vad jag ska gå upp i pris om de är blåsta nog att försöka smita och inte tror jag tänker utnyttja rättsväsendet. "Brottet faller under allmänt åtal, men för att en åklagare skall ta upp fallet krävs att upphovsmannen (rättshavaren), har gjort en angivelse eller också att åtal anses behövas från allmän synpunkt"...
Vi får se hur reaktionen blir på mina senaste mail. Och om jag finner för gott att ange vilken klubb det handlar om offentligt också. Än så länge finns utrymme att så att säga ge dem chansen, innan jag börjar hänga ut dem i olika sammanhang... (även om jag har gett tillräckligt mycket ledtrådar i den inledande beskrivningen för att man ska kunna räkna ut vilken klubb det handlar om... ;-)
Jag upptäckte stölden just när jag som webmaster för HockeyAllsvenskans hemsida kollade hemsidesadresser och sparade logotyper för de kvalande klubbarna för att kunna lägga in dem i databasen, och därmed deras kvalmatcher i spelprogrammet. Blev både paff och lite smickrad, men ganska snabbt förbannad. Inte mer jag drar in på mitt stora intresse skrivandet så ska jag väl fan inte ta att tölpar dessutom stjäl och åker snålskjuts på mitt arbete i så flagrant grad.
Kollade upp juridiken kring upphovsrättsbrott och lyssnade med en insatt egenföretagande frilansskribent, som gav mig alla tips om t ex hur mycket det kunde vara värt i ersättning, och precis till påsk slog jag till med ett vänligt men skarpt mail och slog till "hårt och distinkt" och begärde 10.000 kronor, och antydde ganska öppet att det kanske kan tänkas finnas någon liten prutmån på beloppet också, om det är fruktansvärt svårt för en division 1-klubb att skaka fram 10.000 för att stå för ett sådant här misstag.
Men stå för misstag måste alla vi andra göra, särskilt små fattiga vanliga privatpersoner som begått de flesta helt oavsiktligt just för att vi gått med fel förutsättningar i livet. Ju.
Sedan jag skrev hade jag än så länge ingenting hört, och vid flera tillfällen har jag hunnit kolla om texten åtminstone låg kvar eller om den möjligen var i smyg raderad, men den har länge varit kvar. I måndags kollar jag återigen och nu är den borta. Så jag skriver igen, noterar att texten är borta, gott så, då blir det inte fråga om att någon del av ersättningen till mig blir för att få använda texten, och därmed ingen inkomst av arbete för min del som ska beskattas eller kosta dem mer i sociala avgifter dessutom, eftersom jag är en privatperson utan någon firma att ta en sådan ersättning via.
Jag föreslår att helt enkelt betala till mitt bankkonto, nämner att jag kan godta en tusenlapp per månad i tio månader om det är så, och uppmanar dem att höra av sig med besked om de hellre vill försöka förhandla fram en annan ersättning t ex vid snabb betalning.
Svaret kommer torsdag. "Vi anser ej någon "process" vara inledd utan har nu tagit bort texten från vår hemsida och ser därmed saken som utagerad."
Wow! Här är aktörer som godtar vad svensk lagstiftning uttryckligen säger om upphovsrätt och att bryta mot den... jösses... man kan ju säga så här... om jag betalar en räkning för sent och hinner få både en påminnelse med lagstadgad påminnelseavgift 50 kronor påslagen och ett inkassokrav med lagstadgad inkassoavgift 160 kronor också, så kan ju jag också försöka betala originalräkningen och hävda att jag motsätter mig att betala de 210 kronorna extra för att "jag har betalat räkningen nu, och därmed anser saken som utagerad".
Men jag har ingen formell juridisk rätt till det, och ingen skulle annat än skratta åt ett så dumt uttalande.
Lika formellt juridiskt lagstadgad är min rätt till ersättning för upphovsrättsbrottet här. Saken utagerad... ja, pyttsan.
Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk
54 § Den som i strid mot denna lag eller mot föreskrift enligt 41 § andra stycket utnyttjar ett verk skall till upphovsmannen eller hans rättsinnehavare betala ersättning, utgörande skäligt vederlag för utnyttjandet.
Det ska bli intressant att se hur man tänker gå vidare efter de svar jag skickade idag... det blir ju billigare att göra upp i godo. Ojojoj, vad jag ska gå upp i pris om de är blåsta nog att försöka smita och inte tror jag tänker utnyttja rättsväsendet. "Brottet faller under allmänt åtal, men för att en åklagare skall ta upp fallet krävs att upphovsmannen (rättshavaren), har gjort en angivelse eller också att åtal anses behövas från allmän synpunkt"...
Vi får se hur reaktionen blir på mina senaste mail. Och om jag finner för gott att ange vilken klubb det handlar om offentligt också. Än så länge finns utrymme att så att säga ge dem chansen, innan jag börjar hänga ut dem i olika sammanhang... (även om jag har gett tillräckligt mycket ledtrådar i den inledande beskrivningen för att man ska kunna räkna ut vilken klubb det handlar om... ;-)
Den sociala inkompetensen...
Gav mig själv en rejäl tankeställare när jag kom med tunnelbanan från stan hem till mor och Bengt i Bandhagen på söndagen. Jag klev av längst fram och var först ut och kommer efter några steg fram till dörrarna in till själva stationshallen med trapporna ner till spärren. Från rulltrappan uppåt kommer just en ung grabb, som börjar springa när han ser tunnelbanetåget stå inne på perrongen.
Vad gör jag? Jo, jag tar instinktivt ett steg till höger, närmare bestämt ut bredvid dörrarna, så att han förhoppningsvis ska kunna komma snabbt förbi där jag går och hinna ombord på och med tåget. Vilket han också gör. Och jag fortsätter åt mitt håll.
Och börjar fundera över det inträffade. Hur många andra stockholmare har över huvud taget i sig att ens se någon annan på detta vis, och dessutom själv aktivt göra vad man kan för att vara smidig och hjälpsam?
Ja, inte har man intrycket av att det är de flesta. Funderade lite till och insåg hur många både tunnelbane- och pendeltåg jag själv missat under årens lopp just för att avstigande bara vällde fram på väg av tåget och ut från stationen så att det liksom blev den som kom och ville med ett tåg som stod inne på stationen som synnerligen aktivt hindrades totalt från det, och inte kunde komma fram alls bättre än att man missade det tåg som stod inne.
Oräkneliga är de tillfällen jag drabbats av denna dominerande zombie-typ av så kallade medmänniskor. Blinda och döva för allt annat än sig själva. Motmänniskor är väl närmast termen, snarare än medmänniskor.
Överdriver jag?
Eller är jag sjukt överrepresenterad av att drabbas av sådant här?
Är det kanske just Asperger och något annat hos mig som innebär att jag har en mer eller mindre osynlig utstrålning och blir någon som folk verkligen inte ser?
Frågetecknen är många.
Jag vet i alla fall hur jag upplever samspelet mellan mig och andra människor där ute i verkligheten.
Och hur genuint paffa och förvånade många medmänniskor blivit när jag varit den som såg att någon behövde ett handtag och - för mig självklart - gick fram och gav henne eller honom det handtaget.
Världen är inte sund idag. Något är jävligt fel! Vi måste dra i bromsen och försöka komma tillrätta med det här!
Rätta mig om jag har fel!
Vad gör jag? Jo, jag tar instinktivt ett steg till höger, närmare bestämt ut bredvid dörrarna, så att han förhoppningsvis ska kunna komma snabbt förbi där jag går och hinna ombord på och med tåget. Vilket han också gör. Och jag fortsätter åt mitt håll.
Och börjar fundera över det inträffade. Hur många andra stockholmare har över huvud taget i sig att ens se någon annan på detta vis, och dessutom själv aktivt göra vad man kan för att vara smidig och hjälpsam?
Ja, inte har man intrycket av att det är de flesta. Funderade lite till och insåg hur många både tunnelbane- och pendeltåg jag själv missat under årens lopp just för att avstigande bara vällde fram på väg av tåget och ut från stationen så att det liksom blev den som kom och ville med ett tåg som stod inne på stationen som synnerligen aktivt hindrades totalt från det, och inte kunde komma fram alls bättre än att man missade det tåg som stod inne.
Oräkneliga är de tillfällen jag drabbats av denna dominerande zombie-typ av så kallade medmänniskor. Blinda och döva för allt annat än sig själva. Motmänniskor är väl närmast termen, snarare än medmänniskor.
Överdriver jag?
Eller är jag sjukt överrepresenterad av att drabbas av sådant här?
Är det kanske just Asperger och något annat hos mig som innebär att jag har en mer eller mindre osynlig utstrålning och blir någon som folk verkligen inte ser?
Frågetecknen är många.
Jag vet i alla fall hur jag upplever samspelet mellan mig och andra människor där ute i verkligheten.
Och hur genuint paffa och förvånade många medmänniskor blivit när jag varit den som såg att någon behövde ett handtag och - för mig självklart - gick fram och gav henne eller honom det handtaget.
Världen är inte sund idag. Något är jävligt fel! Vi måste dra i bromsen och försöka komma tillrätta med det här!
Rätta mig om jag har fel!
Oj, vilken jobbhelg...
En lååååång statistdag på Vendelsömalmsskolans stora skolgårdsområde ute i Haninge... dessutom blev just jag placerad i bild så att jag bara var med i första scenen, så jag behövdes egentligen aldrig mer, som det skulle visa sig. Och man får ju som vanligt ingen information vartefter, att "vi ska filma hela scenen så alla syns, och sedan rigga om och filma allt igen med två kameror igen nu riktade på huvudrollen, och sedan på henne här, och slutligen detta..."
Dessutom är det lite lustigt hur man som statist kallas att komma till tidigaste klockslaget någon ska vara på plats, när man sedan får se all teknisk personal släntra in under de närmaste timmarna från det att man själv har kommit, och de första två, nästan två och en halv - tre timmarna definitionsmässigt blir dödtid... Eller kom alla från någon annan inspelning under förmiddagen som i sin tur dragit ut på tiden? Det kan man köpa, men det är inget vi fick veta...
Ett helvetes väder också, men det var ju Hitlers födelsedag, 20 april ska väl vara en sjuhelvetes jävla dag...
Men god middag serverades till sist, och trevligt att få arvodet kontant i handen när man går, det är inte ofta man varit med om ändå... och extra kul att få de tusen kronorna (officiellt 999) i form av just en tusenlapp, det är inte ofta man äger en sådan... tar ut pengar gör man ju just alltid i bankomat, så även om man tar ut några tusen är det ju nästan alltid en drös femhundringar man äger...
Nu är det dags att ta sikte på Stadion, Djurgården hade förstås två hemmamatcher i rad på en gång. Här hade det säkert blivit lön den 25:e varje månad, men en tredje part har inte hunnit åstadkomma något avtal för mig att skriva på om kontonummer och personnummer och så vidare, så första "fotbollslönen" blir nog i slutet av maj... Vid det laget kommer det att ha hunnits med en hemmamatch till, 14 maj mot GAIS...
Däremot är frågan om det blir något BP-IFK Gbg på måndag, tullingemoderaterna har årsmöte samma kväll... åhhh, vad allt ska krocka jämt...
Dessutom är det lite lustigt hur man som statist kallas att komma till tidigaste klockslaget någon ska vara på plats, när man sedan får se all teknisk personal släntra in under de närmaste timmarna från det att man själv har kommit, och de första två, nästan två och en halv - tre timmarna definitionsmässigt blir dödtid... Eller kom alla från någon annan inspelning under förmiddagen som i sin tur dragit ut på tiden? Det kan man köpa, men det är inget vi fick veta...
Ett helvetes väder också, men det var ju Hitlers födelsedag, 20 april ska väl vara en sjuhelvetes jävla dag...
Men god middag serverades till sist, och trevligt att få arvodet kontant i handen när man går, det är inte ofta man varit med om ändå... och extra kul att få de tusen kronorna (officiellt 999) i form av just en tusenlapp, det är inte ofta man äger en sådan... tar ut pengar gör man ju just alltid i bankomat, så även om man tar ut några tusen är det ju nästan alltid en drös femhundringar man äger...
Nu är det dags att ta sikte på Stadion, Djurgården hade förstås två hemmamatcher i rad på en gång. Här hade det säkert blivit lön den 25:e varje månad, men en tredje part har inte hunnit åstadkomma något avtal för mig att skriva på om kontonummer och personnummer och så vidare, så första "fotbollslönen" blir nog i slutet av maj... Vid det laget kommer det att ha hunnits med en hemmamatch till, 14 maj mot GAIS...
Däremot är frågan om det blir något BP-IFK Gbg på måndag, tullingemoderaterna har årsmöte samma kväll... åhhh, vad allt ska krocka jämt...
Men åh.... jag har ju redan varit på TV3...
Det var ju förra veckan lik förbannat. Den kortfattade informationen om veckans avsnitt sade visserligen uttryckligen att det var dejting via Internet man skulle prata om, och Åsa hade ju mött "Gianni" via SprayDate, så jag skulle väl ha anat något. När man klickar upp sidan om just det avsnittet nu är hon på bild, och då står det:
"Vi skapade profilen "Dominant och kåt" på en sexkontaktsida och bad om svar från "en undergiven slav". Två timmar senare hade vi över hundra olästa mail. En tidigare mycket flitig nätdejtare är Giovanni. Han letade dock aldrig efter kärlek, utan efter pengar. Han sol och vårade till sig 135 000 kronor av ett 30-tal kvinnor innan han åkte fast. Lustgården har träffat Åsa som svalde betet, men insåg sitt misstag och lyckades sätta dit honom."
Så jag missade att banda det. Har nu fått nöja mig med att se det i datorn. Får väl höra med Titan om de kan ordna en DVD med inslaget eller maila det som fil.
Fan vad jag vaggade när vi gick längs Götgatan. Den riktiga Gianni måste väl bli riktigt pissed off...
Lustgården, avsnitt 8 av 10. Lustgårdens hemsida, klicka på länken Webb-TV längst ned till vänster.
"Vi skapade profilen "Dominant och kåt" på en sexkontaktsida och bad om svar från "en undergiven slav". Två timmar senare hade vi över hundra olästa mail. En tidigare mycket flitig nätdejtare är Giovanni. Han letade dock aldrig efter kärlek, utan efter pengar. Han sol och vårade till sig 135 000 kronor av ett 30-tal kvinnor innan han åkte fast. Lustgården har träffat Åsa som svalde betet, men insåg sitt misstag och lyckades sätta dit honom."
Så jag missade att banda det. Har nu fått nöja mig med att se det i datorn. Får väl höra med Titan om de kan ordna en DVD med inslaget eller maila det som fil.
Fan vad jag vaggade när vi gick längs Götgatan. Den riktiga Gianni måste väl bli riktigt pissed off...
Lustgården, avsnitt 8 av 10. Lustgårdens hemsida, klicka på länken Webb-TV längst ned till vänster.
Upp till 19 pers...
...kan vara på väg till mitt enkla tjäll nästa lördag... Wow!
Var äntligen...
...och simmade den gamla härliga kilometern i tiometersbassängen i eftermiddags förresten... härligt, nu kan jag cykla, simma, promenera och dessutom träna lite i gymsalen i fritidslokalen. Ska dessutom låta bli många sorters onyttigheter, framför allt chips, ett tag framöver nu.... Nu jäklar!!