pemer

En del frågar ibland lite inbillat "spefullt och träffsäkert" var aspergare och ADHD-are fanns förr i tiden, och varför många av oss inte fixar att jobba nu för tiden, men det är nästan pinsamt korkat om man faktiskt tittar lite på vad arbetsmarknaden kräver av arbetssökande idag, jämfört med förr.

Det är ju dagens uppskruvade samhälle, med dagens tuffare och hårdare arbetsmarknad, som dragit åt tumskruvarna och förminskat "normalitetsmallarna" så att många som förr var accepterade att få jobb där de var dugliga och kompetenta på arbetsuppgifterna, inte längre får det, för nu går man på den "sociala kompetensen", flexibiliteten, förmågan att driva upp prestationsförmågan till ett maximum.

Läget är lite att *rätt många* jobbar i en högre takt än vad som är naturligt för alla människor att fixa. Och på arbetsmarknaden har dessa onaturliga undantag blivit normen, så att det av det skälet blir färre och färre som når upp till marknadens krav och fler och fler som faller utanför ramen och inte på allvar får chansen i dagens samhälle. Totalt felfokus, med andra ord. Ska vi behöva bli i majoritet innan ansvariga inser problemet och kan sätta ner foten och rätta till fokus?

Samtidigt har jag själv konkreta erfarenheter av att förmågan till det sociala spelet med kallprat på fikarasterna ofta förefaller viktigare än att man är bra på arbetsuppgifterna i sig.

Jag tar mig friheten att citera några inlägg i en tråd på Aspergerforum, som belyser det här oerhört väl:

"...man får ju inte en asperger-diagnos om det inte är ett handikapp. Enligt det utrednings-team jag gick hos så är det ett kriterium."

"Hur många odiagnosticerade AS finns det inte där ute, som inte får diagnosen för att de inte är tillräckligt handikappade av sin AS?"

"Jag tror att dessa odiagnosticerade blir färre och färre. Just för att AS idag är långt mycket mer av ett handikapp än det var förr. (Innan diagnosen började sättas). Kan ta min käre far som exempel. Han har ingen diagnos, men är ett solklart fall av Aspergers syndrom. Han arbetar, och klarar det tack vare att han har varit på samma jobb i hela sitt liv. Han skulle aldrig klara av att byta arbetsplats, då skulle han bryta ihop. Han skulle inte klara av att leva upp till dagens krav på flexibilitet och social kompetens. Han är en sådan där gamling som är kvar på arbetet tack vare att gamlingar är så anställningsskyddade. Visst är han ju duktig också, och är aldrig sjuk. Enda gången han varit sjukskriven är när han skadat sig, som när han ramlade och slet av ett muskelfäste i armen. Eftersom han har ett kroppsarbete kunde han ju inte jobba med en arm.

Men i dagens samhälle skulle han inte passa in. Han skulle klassas som handikappad pga sitt sätt att vara. Sin oflexibilitet. Sitt behov av rutiner. Sin bristande sociala kompetens. Han är inte så supereffektiv och snabb heller. På det jobb han har nu behöver de inte jobba ihjäl sig, de tar det ganska coolt.

Så som det var förr i tiden."

"Kan inte låta bli att påpeka att du nästan på pricken har beskrivit min far...

Och visst blir AS mer och mer synligt, och även mer och mer av ett handikapp, som behöver diagnosticeras, pga den utveckling som sker i samhället. Men "som man bäddar får man ligga" - om de nu vill ha ett elitsamhälle, där endast "de bästa duger", och övriga ska slås ut, då blir det snart inte många kvar som klarar av att jobba och betala skatt... "

Vi måste dra i bromsen. Styrande - vakna!!