pemer

Mycket att hämta andan från efter de jämna åren som lagts till handlingarna. Bland annat valde jag ju att försöka mig på en publicering med foto på familjesidan i Svenskan. Först missar jag principen att det är två dagar före födelsedagen som jubilarerna publiceras normalt sett, och kollar i födelsedagens tidning. Ingenting. Mailar och frågar om mitt ursprungsmail aldrig kom fram, och då får jag beskedet om vilken dag publiceringen helst skulle ha gjorts. Men det var fullt i söndagens tidning, så jag hade varit med i måndagens tidning.

"Aha... kan man få tag i den nu, då..." undrade jag, och fick besked att familjesidan ur måndagens tidning skulle skickas till mig. Vad snällt. Den dök inte upp redan på fredagen, men idag får jag se hur det såg ut i Svenskan för en vecka sedan. Någon som hette Anders Permer fyllde 40 21/10. Lysande! Så..... duktigt!! :-/

Det är något skumt med vårt så korta namn, det är som en förbannelse att omvärlden ska ha jätteproblem att uppfatta det rätt. Om jag hade råd skulle jag beställa någon psykologisk undersökning kring vad det är för mekanismer som träder in när en genomsnittlig person får se ett efternamn av tillräckligt ovanligt slag, och varför sannolikheten i många fall kommer att vara så stor att väldigt många kommer att tycka sig läsa något helt annat än det riktiga namnet vid sin egen första läsning, och sedan oftast vara helt blockerad vid sin egen ursprungliga tolkning av vad han/hon läste, även om han/hon så blir rättad vid ett stort antal tillfällen.

Om man inte ens är säker borde man väl kunna klippa och klistra. Men den som lade in mig i den dagens tidning var uppenbarligen inte ett dugg osäker. Han/hon hade ju läst av mitt namn från mitt mail, och det stod ju Permer... var han/hon fullkomligt övertygad om.

Skrivs namnet för hand brukar m:et i mitten ofta tolkas tvärsäkert som ett r och ett n, "det måste ju stå Perner". Är det skrivet i dator eller med skrivmaskin brukar det kunna gå riktigt bra för väldigt många att läsa rätt, då blir problemet i stället uttalsfrågan, och "Pe-merr" precis som det stavas är för enkelt att tänka sig, och folk ska krångla till det till att det skulle uttalas "Pemm-ér". (Vilket skulle stavas Pemmér med två m och inget annat, om någon verkligen hade hetat så.)

Och nu börjar det plötsligt bli vanligt överallt att massor av människor, många gånger även folk som har hört namnet uttalas, får för sig när de ska skriva det att det väl ska in ett r till också. Antingen Permer eller Premer.

Det är verkligen fascinerande. Det är bara att konstatera att människor verkligen inte som regel har direkt lätt att uppfatta andras namn rätt, och det är inte kutym att fråga sig om man uppfattat ett namn rätt, och ens göra en extra koll i onödan, när man har personens namn stavat av honom själv i brev från honom själv. Man är bergsäker på att man har fattat rätt, något annat finns inte på kartan.

Läsning av andra människors namn följer tydligen någon helt annan sorts principer, och vissa typer av namn kan bli ohyggligt svåra att fatta rätt, utan att de ens rimligen kan sägas vara på något vis "främmande i svenska språket". Pemer rimmar ju på Bremer, som är ett oerhört välkänt svenskspråkigt efternamn och finns i allas medvetande genom Fredrika.

Vi har funnits i Sverige i snart 400 år, ursprunget är från Bayern/Österrike och etymologiskt kommer namnet från Böhmer, alltså en böhmrare, så ännu längre tillbaka har vi ursprung i nuvarande Tjeckien. Redan vår första lite kända släktmedlem, en konstnär på 1700-talet, har i all modern konstlitteratur blivit stavad Perner... :-)

Ändå var jag inte orolig över stavningen när det gällde födelsedagspubliceringen i en dagstidning. Jag trodde skriftlig kommunikation via e-post skulle vara tillräckligt idiotsäkert. Och att man skulle vara professionella nog att kunna läsa och skriva av rätt.

För nog måste det i sammanhanget anses bra oprofessionellt att inte mäkta med det?

Så länge jag bott i Tullinge/Tumba och haft erfarenheter av att promenera mellan de båda ortena har jag förbluffats av cyklisters totala anarki på den vägsträckan.

Huddingevägen mellan Tullinge och Tumba är större delen av sträckan där emellan en landsväg där alla sorters fordon ska framföras. Inklusive cyklar. Dock finns det trottoar. Största delen av sträckan bara på östra sidan av vägen. Och större delen av sträckningen är den dessutom mycket, mycket smal.

Det är på det hela taget ytterst svårt att förstå hur någon människa med ett uns av normalt förstånd och social kompetens ens kan tänka tanken att ta sig rätten att äventyra fotgängares säkerhet för att tillvinga sig större egen trygghet från den förvisso tunga motortrafiken på vägen.

Men det är så självklart att cykla där längs trottoaren för varenda en, att dristar man sig att säga något till de cyklister man möter eller blir omkörd av bakifrån kan man räkna med att mest varenda en käftar och bjäbbar emot som om de anser sig ha rätten på sin sida. Så dum i huvudet att man tror man gör rätt är knappast någon, alla fattar rimligen mycket väl att man sitter där på cykeln och skriver sina egna trafikregler...

Är det någonstans det är viktigt att ha regler och att man kan lita på att alla respekterar dem för allas största möjliga säkerhet så är det i trafiken. Men det är inte tryggt och säkert att promenera mellanTullinge och Tumba med alla totalt bindgalna vettvillingar som far fram där på cyklar.

Fan ta alla dessa jävla ligister, de är den absolut värsta sortens människor som finns - typen som skiter fullkomligt i rätt och fel, som medvetet väljer att hellre pissa på andras heder och integritet och dessutom vår säkerhet. Fy fan för sådana! Det är sådana som armbågar sig fram och kliver på oss andra, vi som lever våra liv utifrån lite ödmjukhet, självdistans och empati med andra.

Hur fan blev det så - egentligen?


Riktning från Tullinge mot Tumba, vid busshållplats Gjuteriet nedanför backen upp mot
Skyttbrink. Här börjar separat cykelväg resten av vägen mot Tumba. Tydligt skyltat!


Och i 90 graders vinkel, lika specifikt uppskyltad cykelväg upp mot Skyttbrink.


Och det ser ju verkligen ungefär likadant ut där den fortsatta vägen med trottoar mot Tullinge börjar, såväl själva trotto... förlåt, cykelbanan, och skyltningen, eller hur? (Och håll med om att det ser trafiksäkert ut att förväntas möta fotgängare där!!!)

Och varför inte i gammalt gott slag bjussa på sig själv med att berätta om när livet är bara så där förtjusande... så där som det helt uppenbart verkligen strävar efter att vara för dem av oss som råkar ha predispositionen att bli riktigt less och sur och trött och förbannad så fort sådant här händer.

Jag försökte intala mig en gång att det bara är en fråga om den egna attityden och att det gäller att lära sig ändra på den. Googlade fram Mia Törnblom och bokade oavbokningsbar biljett till närmaste tillfälle hon skulle tala i sthlmstrakten. Gissa hur det gick? Att det visade sig krocka med något annat, och att jag stod med den enilgt köpvillkoren redan köpta och betalda blijetten och bara hade kastat pengarna i sjön! ;-)

Dagens illustra upplevelse var verkligen hjärtligt härlig, och som oftast en helt annan sak att le åt nu i efterhand. Men man blir så jävla trött på sådant här när det händer...

Var iväg och träffade min handläggare på Abetsförmedlingen i Botkyrka, som sedan någon tid ligger i Hallunda och inte har någon verksamhet i Tumba. På väg hem gör jag en promenad i Tumba före bytet hemåt ner till Försäkringskassan för att äntligen hämta en blankett som jag länge tänkt när jag väl har vägarna förbi i Tumba.

Nu var det dags att få se att Försäkringskassan har lagt ner det allmänna öppna kontoret i Tumba, här fanns det fortfarande tjänstemän, men ingen reception som är öppen och där man kan gå in och hämta broschyrer, blanketter osv. Det hade man flyttat till - Hallunda! :-/

 - Ja, grattis... tyckte jag... skulle man åka hem direkt eller faktiskt ta tjuren vid hornen och åka tillbaka tlil Hallunda en gång till? Buss dit från Tumba tar ju nu bara ungefär en kvart. Okej då. Jag gjorde så.

Kommer tilbaka till Hall-jävla-lunda och letar länge och väl som en idiot efter var sjutton Försäkringskassan ligger... och till sist hittar jag en lika stängd, låst och nedsläckt reception som tidigare i Tumba. Den nya receptionen i Hallunda är inte öppen på måndagar!!!

Strålande, liksom... och så otroligt typisk episod i min tillvaro, så här känns det som att livet alltid ska vara... :-O

På väg hemåt - igen.... - kommer den här gången en 172:a mot Huddinge först, så jag tar den för att byta vid Huddinge sjukhus. Där blir det action. Vissa taxiförare greppar inte att långa bussar ska kunna svänga närmast i 90 graders vinkel från uppfarten till sjukhusentrén till de olika busshållplatserna utan parkerar så bussarna knappt kan klara det. Föraren av bussen jag kom med trodde ändå det skulle gå, och vips fick en taxiförare se sin bil få sig en våldsam tackling och luftfärd, och så hade han försenat en ansenlig mängd kollektivresenärer på en buss som plötsligt tvingas stanna och vänta för pappersexercis för diverse plåt- och plastskador. Tjusigt jobbat, det borde gått att inse att det kanske inte var världens bästa idé att ställa bilen just där.



Men vid Huddinge Sjukhus ska de stå, det vet man allt när man har bott elva år precis vid taxistolpen i Huddinge Centrum. I Centrum kan det vara lögn i helvete att få taxi om man kommit med pendeln in till Huddinge och är sevanligt strandsatt av de pissiga bussförbindelserna från Centrum bortåt Kvarnbergsplanshållet till. Men det är vid sjukhuset det kryllar av dem...

Jag får nog skaffa ett nytt kontantkort till mobilen, vete fan vad det var för jeppe som hade numret före mig, och om han har avlidit eller vad som hände. Halva Skåne har numret sparat och ringer mig lite nu och då, särskilt när jag inte har telefonen på, eller missar samtal, så att det är jag som får lägga samtalskostnader på att kolla vem i helvete som har ringt.

Människa efter människa som testar en gång, men uppenbarligen inser att numret numera är fel, men var ska jag behöva annonsera om att förra innehavaren inte har det här numret längre för att ha fortsatt utbyte för egen del av det här numret?

Och man frågar sig hur snart efter att ett abonnemang har lagts ner helt och hållet Telia börjar sälja kontantkort med samma nummer?

Egentligen skulle jag reklamera det här, det känns inte som att det har gått direkt schysst till. Jag skulle aldrig ha väntat mig att få ett tidigare använt nummer över huvud taget när jag köpte ett kontantkort, och det här var till råga på allt ett som hade använts av någon form av näringsidkare... Suck.

Och det gick ju helt okej, jag var helt schysst klippt i programmet. Inget av det jag sade eller gjorde på Mitas kurs som jag tyckte var lite pinsammare var med, speakerrösten sade inget försmädligt om att jag var den ende som aldrig var uppe på dansgolvet...

Dock kallades Asperger för "sjukdom", än så länge vanligt men alltid lika tröttsamt fel.

Och dessutom kunde det ha gjorts en intressant anknytning till det som PUA-killen snackade om, eftersom han nämnde spegelneuroner, vilket är lite just vad Asperger-problematik handlar om att "vi" anses sakna.

Men jag känner mig nöjd och står rakryggat för min egen insats! :-D

Blev uppringd från SVT idag om att statera på söndag, när jag redan är upptagen och har lovat möta utsocknes gäster på centralen i samband med fikaträff med vänner från Attentions forum. I gengäld kan jag få statera på annandag pingst i stället.

Provfilmade igår för reklam som ska spelas in 8-9 maj, regissör Felix Herngren, minsann. Vore ju skitkul att träffa, och jobba med, honom!

Och i torsdags var det alltså (många vänner har väl hört det) inspelning av en reklamfilm där jag hade provfilmat in mig för en biroll. Reklam som kommer att sändas i maj, där jag spelar klädd i kostym. Enligt sekretesspunkten i avtalet får jag väl faktiskt inte basunera ut så mycket mer riktigt än, men... i maj, som sagt!