Det här med att få behålla extrainkomster...
De fyra absolut lägsta inkomstnivåerna som finns idag är:
Arbetslös utan någon "riktig" A-kassa intjänad. ALFA-kassans grundersättning, det som tidigare hette kontant arbetsmarknadsstöd KAS, är "högst" 320 kronor per dag. Är man helt arbetslös och anger sig fullt arbetsför får man alltså ersättning för fem dagar i veckan, 1600 kronor blir alltså det, och numera ser jag på kassans hemsida att utbetalningar inte längre sker för fyra veckor i taget utan per månad. Man lär alltså få ut för så där en 22, 23 dagar per månad, och man får räkna med klart lägre inkomst i februari. En utbetalning för en månad lär bli t ex 7360 kronor, och på det ska det också dras skatt.
Är nu någon i den sitsen och åtminstone har insett eller fått klart för sig att han ligger under socialbidragsnorm gäller alltså samma grej som för mig under många år som arbetslös med KAS varvat med obskyra arbetsmarknadsåtgärder där man fick utbildningsbidrag som var lika mycket som jag annars hade i KAS - man fick alltså sitt KAS utbetalt, minus skatt - och sökte sedan kompletterande socialbidrag upp till norm, och fick ut ungefär lika mycket som skatten som drogs från KAS-pengarna.
Men det där med soc-norm är ju inget man får veta automatiskt om man ligger där nere på marginalen och inte har några andra möjligheter till buds och kommer och söker ALFA-kassan. Så vi får nog alltid räkna med att det finns en och annan stackare som kämpar med näbbar och klor på denna arbetsmarknad vi har, och lever på enbart beskattade pengar från ALFA-kassan, och därmed en ganska bra bit under socialbidragsnormen för "skälig levnadsnivå".
Det blir den absolut lägsta tänkbara inkomst man kan gå med i Sverige idag. En befintlig inkomst på kanske 5152 kronor per månad efter skatt (70% av 7360). Sedan ska det till att börja med betalas hyra, och vad den kan ligga på vågar vi inte tänka på. Sitter någon verkligen i den här sitsen är det bara att hoppas att han kommer på tanken att lyssna med det sociala om man verkligen ska förväntas kunna leva på så lite pengar.
Och nog är det märkligt att man på fullt allvar kan införa tänkta trygghetssystem för vissa utsatta grupper, och medvetet skapa inkomstnivåer som är lägre än socialstyrelsens norm för en skälig levnadsnivå. Särskilt när skillnaden i stort sett ligger just i och med att skiten är SKATTEPLIKTIGT. Fick man ut Alfa-kassans grundersättning brutto, utan att det drogs någon skatt, skulle ju många bara genom den skillnaden faktiskt ligga betydligt närmare soc-normen, och rentav över den, om man bara har tillräckligt låg hyra. Enkel logik, på inkomster på så låg nivå borde det näppeligen dras av skatt.
Är man sedan arbetslös med en låg A-kassa, exempelvis grundersättningen, eller sjukskriven med så låg intjänad sjukpenning att man ligger under soc-norm och VET OM att man ligger under soc-norm så att man SÖKER socialbidrag, då är normen för en ensamstående person idag 3360 kronor, plus hyra. Om det inte är ändrat sedan "min tid" ska även månadskort hos kollektivtrafiken och alla eventuella läkarkostnader ligga utanför det där beloppet.
Säg alltså att man sitter officiellt frisk och arbetslös och har Alfa-kassans grundersättning. Man får ut 7360 kronor minus skatt, drygt femtusen, där lite över tvåtusen gått i skatt. Sedan ska man vända sig till soc för att få ut mellanskillnaden upp till 3360 kronor plus hyran. Hyror på tre-fyra tusen får man ju utgå ifrån att det handlar om, det kan t o m vara ännu mer.
Bostadsrätt är en annan sak, skulle olyckan vara framme så att man inkomstmässigt ligger under soc-norm, men händelsevis bor i bostadsrätt så är ju bostaden en dyr tillgång man har, och rätten till socialbidrag brukar därmed bli kraftigt ifrågasatt. Grundprincipen brukar vara "sök hyresrätt, sälj bostadsrätten - där finns det pengar".
Men de som bor i bostadsrätt får väl anses i grund och botten vara en helt annan kategori, bor man redan i en bostadsrätt har man redan antingen så in i helvete med pengar att man har kunnat slanta upp kontant av egna medel, eller har haft tillräckligt god ekonomi för att få låna till insatsen. Då lär man redan vara inne på arbetsmarknaden och ha rejäla löner på sina jobb. Rimligtvis är man med i en riktig A-kassa och får 80% av sin lön om man till äventyrs blir arbetslös. Vilket lär bli femsiffrigt med god marginal, även efter skatt, och förmodligen när hyran är betald också. För en person med den inkomsten, OM han skulle bli arbetslös och behöva belasta sin A-kassa.
Så bostadsrättsfolk är en helt annan kategori, och det är inte konstigt att jag känner mig skitkonstig när jag nu via kommunen bor i en jättefin lägenhet jag får hyra av dem mitt i - ett urglassigt bostadsrättsområde. Jag känner mig som en katt bland hermeliner, eller rentav en fisk på torra land. Otroligt opsykologiskt hanterat, de borde verkligen ha haft det här hos sitt kommunala bostadsbolag, så att man levde som en hyresgäst bland andra hyresgäster... :o(
Studerande med studiemedel från CSN, då. Ja.... kikade lite på nätet och ser att totalbeloppet är lika för alla och är för närvarande 1.814 kronor i veckan vid heltidsstudier. Sedan är bidragsdelen minst 34,5 procent av totalbeloppet, men kan som mest vara frågan om 82 procent av beloppet.
Man får utbetalt för fyra veckor i stöten, och då får man 7.256 kronor. Vi talar alltså om ungefär samma nivåer som Alfa-kassans grundersättning, med den skillnaden att här dras det inte någon skatt på beloppet. De studerande får alltså ut 7.256 kronor var fjärde vecka, och räknat per månad blir det teoretiskt något mer än så. Så med en hyra under 3.900 kronor per månad har de åtminstone mer än socialbidragsnorm.
Å andra sidan är utbetalningarna under läsåret i princip vad de ska kunna lägga undan av för att klara sig under sommarlovet också, och de är drabbade av helvetiskt improduktiva regler för hur mycket de får tjäna på ett eventuellt sommarjobb utan att börja få avdrag på sina redan låga studiemedel när höstterminen börjar.
Och så då gruppen jag hör till. Sjukersättning, dvs vad som förr i tiden hette sjukpension, och så låg intjänad pension att jag behöver komplettera med bostadstillägg för pensionärer. Och här har vi verkligen ett rejält tragikomiskt upplägg.
Bostadstillägget blir för min del bortemot 2.500 kronor per månad, alltså bortåt 30.000 kronor per år. Och är då samtidigt en inkomstprövad ersättning.
Och här har jag varit provsmakare mot den svindlande ersättningen 120 kronor per tillfälle, jag hade ambitionen att börja frilansa med allt möjligt som jag kan pyssla med i egen takt och kunna dra in någon krona på här och där, jag har sedan valen 1998 varit valförrättare och fått en beskattad extraslant varje gång jag utfört den uppgiften.....
Men med upplägget för bostadstillägget blir det alltså så, att de ca 30.000 kronor det handlar om per år är en rättighet att få, om jag inte har några andra inkomster än sjukersättningen, dvs om jag inte gör något det allra minsta produktivt av min tid.
Men kan jag dra in den enda lilla krona extra i vita, beskattade pengar - så ska det bara minska bostadstillägget. Först om jag kan dra in extrainkomster på över 30.000 på ett år, så blir det inkomster jag får behålla själv. Allt upp till närmare 30.000 på ett år blir bara pengar jag sparar in åt Försäkringskassan i stället för att tära och parasitera så förbannat på samhället.
Otroligt starkt incitament att tjäna pengar vitt...
Och samma läge gäller ju alltså för den som går på soc. Varje inkomst man drar in ska bara minska socialbidraget.
Samma läge gäller sannerligen för de studerande som har studiemedel. De kan knappt tjäna pengar till hyran under sommarmånaderna utan att bli av med studiemedlet halva hösten sedan.
Paradoxalt nog blir det dock så att den teoretiskt allra allra sämst betalda i Sverige, den som möjligen lever på enbart grundersättningen från ALFA-kassan, han får faktiskt behålla en inkomst som sådan. Han ska ange tydligt om han har fått möjlighet att arbeta en viss dag i stället för att vara arbetslös, så han förlorar bara dagersättningen 320 kronor minus skatt för just den dagen, och får behålla allt han må ha tjänat på det han jobbade med i stället. Jag skulle bli förvånad om det innebar en förlust...... :o)
Men har man redan jobb och i och med det sannerligen sitt "på det torra" jämfört med oss tre grupper som har mellan tre och kanske femtusen kronor att röra oss med när hyran är betald, då har man rätt att dryga ut sina inkomster med extraknäck, och man har till exempel rätt att få betalt för att engagera sig som valförrättare en valdag i Sverige. Det har inte vi. Vi får gärna vara valförrättare, vi med, men vi har inte rätt att få betalt för det... :o/
Sjuka, sjuka, sjuka Sverige!!!
Om sedan jag ser min kaotiska livssituation som ett funktionshinder har skapat från ett annat håll och betraktar en annan av det där bostadstilläggets hämmande effekter... Dels innebär det att sidoinkomster mellan 0 och ca 30.000 i praktiken om något blir en ren förlust för min del, det är inte ens oförändrat, slutsumman blir en förlust.
Bostadstillägget anpassas ju vid nästa ansökan för ett år till, så att jag inte får behålla inkomstökningen sidoinkomsterna annars skulle ha inneburit. Dels sänks alltså mitt bostadstillägg för nästa tolvmånadersperiod med de extrainkomster jag kunnat dra in under den gångna perioden (och sänker min redan låga inkomst ännu mer, så att det blir än mer angeläget att försöka dryga ut pengarna med sidoinkomster nästa period ändå), dessutom ska jag samtidigt under nästa tolvmånadersperiod, en bit in på nästa år, med största sannolikhet betala en del mer i skatt för förra inkomståret.
Och det är ett bidrag jag alltså får under dessa premisser som över huvud taget ger mig ett formellt betalningsutrymme för mina gamla skulder, vid införsel på lön eller eventuell skuldsanering. Skulle jag stå med enbart den rena sjukersättningen minus skatt och inget bostadstillägg, skulle min disponibla inkomst efter att hyran är betald vara mindre än förbehållsbeloppet man har rätt att behålla för egen del när man "gör rätt för sig" och betalar av på gamla skulder.
Den vetskapen kunde ju väcka tanken att försöka helt enkelt avstå från att söka något bostadstillägg i stället. Ta fem hårda år med enbart sjukersättningen med vetskapen att då kan jag i gengäld få alla gamla skulder helt avskrivna för att återbetalningsförmåga saknats - åtminstone efter fem sådana år.
Men "samhället" har tänkt på allt, vi som har det som kämpigast ska inte kunna smita undan något ansvar själva, hur lite vi än själva kan ställa någon annan till ansvar för att våra liv har blivit det de har, som ju i mitt fall definitivt har berott till oerhört stor del på beslut olika myndigheter tagit till min nackdel i olika lägen genom åren, men sådant ska man inte "älta", sådant ska man bara glömma, ansvar för fel mot andra har man bara själv, och aldrig rätt att ställa andra till ansvar för i de fall man själv är den som det begåtts fel mot.
Så vid en fråga om den biten till kronofogdemyndigheten fick jag veta att oh la la - den skuldsatte förväntas söka och få ut alla ersättningar han har rätt att få, så även om jag inte hade något bostadstillägg skulle jag ändå förväntas ha det, och min betalningsförmåga skulle bedömas utifrån den förutsättningen att jag fick bostadstillägg.
Så någon i en sådan här sits kommer inte undan sin egen del av det eventuella ansvaret för de hårda åren man har bakom sig. Jag ska allt betala och vara glad, jag. Alla felgrepp jag själv utsatts för är preskriberade i olika bemärkelser, men de skulder de lett till att jag har, de blir inte preskriberade, de.
Var finns rättvisan för människor med ett lindrigt funktionshinder, vars liv blivit ett helvete av att leva med detta funktionshinder i en värld som aldrig sett att de har ett funktionshinder???
Någon som åtminstone är frisk och kämpar med att söka jobb, han kan ju ligga under förbehållsbeloppet och sakna fler bidrag att söka, och därmed anses ha noll återbetalningsförmåga. Är man däremot klassad som "sjuk" och arbetsförmågan helt nedsatt, så att man har sjukersättning, då ligger alla bidragsnivåer så att man per automatik får ett visst litet betalningsutrymme på sina gamla skulder. Bli friskare och habiliteras ut i arbetslivet igen - eller betala av mina gamla skulder? Jag tycker inte min ork räcker till bägge delarna samtidigt. Det är "kämpa järnet" eller "lägga sig ner och dö" som är valmöjligheterna. Och ska man försöka "kämpa järnet" ska man samtidigt göra rätt för sig för skulder som uppstått i det tidigare liv man försöker resa sig från. Var finns logiken?
Pusta ut i lugn och ro, och koncentrera sig på att bli hel som människa, tycker jag känns som det mest angelägna att få ägna sig åt. Då skulle kanske livet kunna bli ett rätt bra liv på sikt. Men det är det alltså verkligen inte upplagt så att man ska kunna få göra... :o(
Arbetslös utan någon "riktig" A-kassa intjänad. ALFA-kassans grundersättning, det som tidigare hette kontant arbetsmarknadsstöd KAS, är "högst" 320 kronor per dag. Är man helt arbetslös och anger sig fullt arbetsför får man alltså ersättning för fem dagar i veckan, 1600 kronor blir alltså det, och numera ser jag på kassans hemsida att utbetalningar inte längre sker för fyra veckor i taget utan per månad. Man lär alltså få ut för så där en 22, 23 dagar per månad, och man får räkna med klart lägre inkomst i februari. En utbetalning för en månad lär bli t ex 7360 kronor, och på det ska det också dras skatt.
Är nu någon i den sitsen och åtminstone har insett eller fått klart för sig att han ligger under socialbidragsnorm gäller alltså samma grej som för mig under många år som arbetslös med KAS varvat med obskyra arbetsmarknadsåtgärder där man fick utbildningsbidrag som var lika mycket som jag annars hade i KAS - man fick alltså sitt KAS utbetalt, minus skatt - och sökte sedan kompletterande socialbidrag upp till norm, och fick ut ungefär lika mycket som skatten som drogs från KAS-pengarna.
Men det där med soc-norm är ju inget man får veta automatiskt om man ligger där nere på marginalen och inte har några andra möjligheter till buds och kommer och söker ALFA-kassan. Så vi får nog alltid räkna med att det finns en och annan stackare som kämpar med näbbar och klor på denna arbetsmarknad vi har, och lever på enbart beskattade pengar från ALFA-kassan, och därmed en ganska bra bit under socialbidragsnormen för "skälig levnadsnivå".
Det blir den absolut lägsta tänkbara inkomst man kan gå med i Sverige idag. En befintlig inkomst på kanske 5152 kronor per månad efter skatt (70% av 7360). Sedan ska det till att börja med betalas hyra, och vad den kan ligga på vågar vi inte tänka på. Sitter någon verkligen i den här sitsen är det bara att hoppas att han kommer på tanken att lyssna med det sociala om man verkligen ska förväntas kunna leva på så lite pengar.
Och nog är det märkligt att man på fullt allvar kan införa tänkta trygghetssystem för vissa utsatta grupper, och medvetet skapa inkomstnivåer som är lägre än socialstyrelsens norm för en skälig levnadsnivå. Särskilt när skillnaden i stort sett ligger just i och med att skiten är SKATTEPLIKTIGT. Fick man ut Alfa-kassans grundersättning brutto, utan att det drogs någon skatt, skulle ju många bara genom den skillnaden faktiskt ligga betydligt närmare soc-normen, och rentav över den, om man bara har tillräckligt låg hyra. Enkel logik, på inkomster på så låg nivå borde det näppeligen dras av skatt.
Är man sedan arbetslös med en låg A-kassa, exempelvis grundersättningen, eller sjukskriven med så låg intjänad sjukpenning att man ligger under soc-norm och VET OM att man ligger under soc-norm så att man SÖKER socialbidrag, då är normen för en ensamstående person idag 3360 kronor, plus hyra. Om det inte är ändrat sedan "min tid" ska även månadskort hos kollektivtrafiken och alla eventuella läkarkostnader ligga utanför det där beloppet.
Säg alltså att man sitter officiellt frisk och arbetslös och har Alfa-kassans grundersättning. Man får ut 7360 kronor minus skatt, drygt femtusen, där lite över tvåtusen gått i skatt. Sedan ska man vända sig till soc för att få ut mellanskillnaden upp till 3360 kronor plus hyran. Hyror på tre-fyra tusen får man ju utgå ifrån att det handlar om, det kan t o m vara ännu mer.
Bostadsrätt är en annan sak, skulle olyckan vara framme så att man inkomstmässigt ligger under soc-norm, men händelsevis bor i bostadsrätt så är ju bostaden en dyr tillgång man har, och rätten till socialbidrag brukar därmed bli kraftigt ifrågasatt. Grundprincipen brukar vara "sök hyresrätt, sälj bostadsrätten - där finns det pengar".
Men de som bor i bostadsrätt får väl anses i grund och botten vara en helt annan kategori, bor man redan i en bostadsrätt har man redan antingen så in i helvete med pengar att man har kunnat slanta upp kontant av egna medel, eller har haft tillräckligt god ekonomi för att få låna till insatsen. Då lär man redan vara inne på arbetsmarknaden och ha rejäla löner på sina jobb. Rimligtvis är man med i en riktig A-kassa och får 80% av sin lön om man till äventyrs blir arbetslös. Vilket lär bli femsiffrigt med god marginal, även efter skatt, och förmodligen när hyran är betald också. För en person med den inkomsten, OM han skulle bli arbetslös och behöva belasta sin A-kassa.
Så bostadsrättsfolk är en helt annan kategori, och det är inte konstigt att jag känner mig skitkonstig när jag nu via kommunen bor i en jättefin lägenhet jag får hyra av dem mitt i - ett urglassigt bostadsrättsområde. Jag känner mig som en katt bland hermeliner, eller rentav en fisk på torra land. Otroligt opsykologiskt hanterat, de borde verkligen ha haft det här hos sitt kommunala bostadsbolag, så att man levde som en hyresgäst bland andra hyresgäster... :o(
Studerande med studiemedel från CSN, då. Ja.... kikade lite på nätet och ser att totalbeloppet är lika för alla och är för närvarande 1.814 kronor i veckan vid heltidsstudier. Sedan är bidragsdelen minst 34,5 procent av totalbeloppet, men kan som mest vara frågan om 82 procent av beloppet.
Man får utbetalt för fyra veckor i stöten, och då får man 7.256 kronor. Vi talar alltså om ungefär samma nivåer som Alfa-kassans grundersättning, med den skillnaden att här dras det inte någon skatt på beloppet. De studerande får alltså ut 7.256 kronor var fjärde vecka, och räknat per månad blir det teoretiskt något mer än så. Så med en hyra under 3.900 kronor per månad har de åtminstone mer än socialbidragsnorm.
Å andra sidan är utbetalningarna under läsåret i princip vad de ska kunna lägga undan av för att klara sig under sommarlovet också, och de är drabbade av helvetiskt improduktiva regler för hur mycket de får tjäna på ett eventuellt sommarjobb utan att börja få avdrag på sina redan låga studiemedel när höstterminen börjar.
Och så då gruppen jag hör till. Sjukersättning, dvs vad som förr i tiden hette sjukpension, och så låg intjänad pension att jag behöver komplettera med bostadstillägg för pensionärer. Och här har vi verkligen ett rejält tragikomiskt upplägg.
Bostadstillägget blir för min del bortemot 2.500 kronor per månad, alltså bortåt 30.000 kronor per år. Och är då samtidigt en inkomstprövad ersättning.
Och här har jag varit provsmakare mot den svindlande ersättningen 120 kronor per tillfälle, jag hade ambitionen att börja frilansa med allt möjligt som jag kan pyssla med i egen takt och kunna dra in någon krona på här och där, jag har sedan valen 1998 varit valförrättare och fått en beskattad extraslant varje gång jag utfört den uppgiften.....
Men med upplägget för bostadstillägget blir det alltså så, att de ca 30.000 kronor det handlar om per år är en rättighet att få, om jag inte har några andra inkomster än sjukersättningen, dvs om jag inte gör något det allra minsta produktivt av min tid.
Men kan jag dra in den enda lilla krona extra i vita, beskattade pengar - så ska det bara minska bostadstillägget. Först om jag kan dra in extrainkomster på över 30.000 på ett år, så blir det inkomster jag får behålla själv. Allt upp till närmare 30.000 på ett år blir bara pengar jag sparar in åt Försäkringskassan i stället för att tära och parasitera så förbannat på samhället.
Otroligt starkt incitament att tjäna pengar vitt...
Och samma läge gäller ju alltså för den som går på soc. Varje inkomst man drar in ska bara minska socialbidraget.
Samma läge gäller sannerligen för de studerande som har studiemedel. De kan knappt tjäna pengar till hyran under sommarmånaderna utan att bli av med studiemedlet halva hösten sedan.
Paradoxalt nog blir det dock så att den teoretiskt allra allra sämst betalda i Sverige, den som möjligen lever på enbart grundersättningen från ALFA-kassan, han får faktiskt behålla en inkomst som sådan. Han ska ange tydligt om han har fått möjlighet att arbeta en viss dag i stället för att vara arbetslös, så han förlorar bara dagersättningen 320 kronor minus skatt för just den dagen, och får behålla allt han må ha tjänat på det han jobbade med i stället. Jag skulle bli förvånad om det innebar en förlust...... :o)
Men har man redan jobb och i och med det sannerligen sitt "på det torra" jämfört med oss tre grupper som har mellan tre och kanske femtusen kronor att röra oss med när hyran är betald, då har man rätt att dryga ut sina inkomster med extraknäck, och man har till exempel rätt att få betalt för att engagera sig som valförrättare en valdag i Sverige. Det har inte vi. Vi får gärna vara valförrättare, vi med, men vi har inte rätt att få betalt för det... :o/
Sjuka, sjuka, sjuka Sverige!!!
Om sedan jag ser min kaotiska livssituation som ett funktionshinder har skapat från ett annat håll och betraktar en annan av det där bostadstilläggets hämmande effekter... Dels innebär det att sidoinkomster mellan 0 och ca 30.000 i praktiken om något blir en ren förlust för min del, det är inte ens oförändrat, slutsumman blir en förlust.
Bostadstillägget anpassas ju vid nästa ansökan för ett år till, så att jag inte får behålla inkomstökningen sidoinkomsterna annars skulle ha inneburit. Dels sänks alltså mitt bostadstillägg för nästa tolvmånadersperiod med de extrainkomster jag kunnat dra in under den gångna perioden (och sänker min redan låga inkomst ännu mer, så att det blir än mer angeläget att försöka dryga ut pengarna med sidoinkomster nästa period ändå), dessutom ska jag samtidigt under nästa tolvmånadersperiod, en bit in på nästa år, med största sannolikhet betala en del mer i skatt för förra inkomståret.
Och det är ett bidrag jag alltså får under dessa premisser som över huvud taget ger mig ett formellt betalningsutrymme för mina gamla skulder, vid införsel på lön eller eventuell skuldsanering. Skulle jag stå med enbart den rena sjukersättningen minus skatt och inget bostadstillägg, skulle min disponibla inkomst efter att hyran är betald vara mindre än förbehållsbeloppet man har rätt att behålla för egen del när man "gör rätt för sig" och betalar av på gamla skulder.
Den vetskapen kunde ju väcka tanken att försöka helt enkelt avstå från att söka något bostadstillägg i stället. Ta fem hårda år med enbart sjukersättningen med vetskapen att då kan jag i gengäld få alla gamla skulder helt avskrivna för att återbetalningsförmåga saknats - åtminstone efter fem sådana år.
Men "samhället" har tänkt på allt, vi som har det som kämpigast ska inte kunna smita undan något ansvar själva, hur lite vi än själva kan ställa någon annan till ansvar för att våra liv har blivit det de har, som ju i mitt fall definitivt har berott till oerhört stor del på beslut olika myndigheter tagit till min nackdel i olika lägen genom åren, men sådant ska man inte "älta", sådant ska man bara glömma, ansvar för fel mot andra har man bara själv, och aldrig rätt att ställa andra till ansvar för i de fall man själv är den som det begåtts fel mot.
Så vid en fråga om den biten till kronofogdemyndigheten fick jag veta att oh la la - den skuldsatte förväntas söka och få ut alla ersättningar han har rätt att få, så även om jag inte hade något bostadstillägg skulle jag ändå förväntas ha det, och min betalningsförmåga skulle bedömas utifrån den förutsättningen att jag fick bostadstillägg.
Så någon i en sådan här sits kommer inte undan sin egen del av det eventuella ansvaret för de hårda åren man har bakom sig. Jag ska allt betala och vara glad, jag. Alla felgrepp jag själv utsatts för är preskriberade i olika bemärkelser, men de skulder de lett till att jag har, de blir inte preskriberade, de.
Var finns rättvisan för människor med ett lindrigt funktionshinder, vars liv blivit ett helvete av att leva med detta funktionshinder i en värld som aldrig sett att de har ett funktionshinder???
Någon som åtminstone är frisk och kämpar med att söka jobb, han kan ju ligga under förbehållsbeloppet och sakna fler bidrag att söka, och därmed anses ha noll återbetalningsförmåga. Är man däremot klassad som "sjuk" och arbetsförmågan helt nedsatt, så att man har sjukersättning, då ligger alla bidragsnivåer så att man per automatik får ett visst litet betalningsutrymme på sina gamla skulder. Bli friskare och habiliteras ut i arbetslivet igen - eller betala av mina gamla skulder? Jag tycker inte min ork räcker till bägge delarna samtidigt. Det är "kämpa järnet" eller "lägga sig ner och dö" som är valmöjligheterna. Och ska man försöka "kämpa järnet" ska man samtidigt göra rätt för sig för skulder som uppstått i det tidigare liv man försöker resa sig från. Var finns logiken?
Pusta ut i lugn och ro, och koncentrera sig på att bli hel som människa, tycker jag känns som det mest angelägna att få ägna sig åt. Då skulle kanske livet kunna bli ett rätt bra liv på sikt. Men det är det alltså verkligen inte upplagt så att man ska kunna få göra... :o(
Mästerbloggaren som bloggar så ofta och regelbundet...
Eller hur....? :o)
Fast det är klart, jag trodde ju - som jag muttrat över några gånger redan - att bloggande generellt innebar respons, om inte annat genom att alla som bloggade åtminstone kikade runt hos varandra, om inte annat på senaste inlägg på förstasidan, och så... så har jag ju hela tiden gjort själv, och är förvånad att det inte verkar gälla fler...
Så hade det inte känts så mycket som att tala för döva öron hade jag nog kommit igång från första början och bloggat som de driftigaste, som garanterat skriver minst två inlägg varje dag. Min intention var inte att bara skriva för mig själv...
Nåväl... ett nytt inlägg kommer strax...