Hur vi män väljer partner... och hur kvinnor gör det...
Blev tipsad om en mycket belysande debattartikel i DN om det genetiska arvet bakom att det för kvinnor ingår rent genetiskt att söka sig "uppåt" i status i partnerval på ett sätt som det inte gör för män: "Heterosexuella kärnfamiljen ett antifeministiskt projekt" av Bo Rothstein, DN 28 januari:
All vetenskaplig forskning visar i längden den sanning man i stället som enskild förfördelad man här i dagens värld själv rentav blir kallad kvinnofientlig om man nämner:
"För män innebär att vara ratad på arbetsmarknaden också en starkt ökad risk att bli ratad på "partnermarknaden" medan detta inte gäller i alls samma utsträckning för kvinnor. Och tvärtom, män som står starkt på arbetsmarknaden är också generellt sett mycket mera efterfrågade på "partnermarknaden" medan för kvinnor har ställningen på arbetsmarknaden klart mindre betydelse för deras risk/chans att leva med en manlig partner och barn."
"En större internationellt jämförande studie visar att för kvinnor men inte för män är den tilltänktes "framtida intjäningsförmåga" av betydelse då man söker en partner att bilda familj med. Den empiriska forskningen inom detta område är med andra ord ingenting som vekhjärtade romantiker bör sysselsätta sig med."
Det är inte mycket att säga om detta. Det är inga enskilda kvinnor som gör detta medvetet av ondo. De följer instinkter de är födda med, som är nedärvda sedan stenåldern. Instinkterna för vad respektive kön attraheras av hos varandra har vuxit fram mycket längre tillbaks än de fåtal decennier som könen blivit potentiellt jämställda.
Kvinnor i vår tid kläms i mitten mellan vår tids ideal och de instinkter som vägleder dem i fråga om vilka typer av män de finner attraktiva, och vilka de inte finner attraktiva.
Och är man en man i vår tid som snappat upp premisserna om jämställdhet och är redo att vara en jämställd partner, är varm och ömsint, men kanske aldrig blivit så himla väl rustad på arbetsmarknaden, då är man definitivt klämd i mitten. Enligt vad dagens kvinnor säger att de vill ha skulle mina personliga egenskaper göra mig till vad en stor del söker, men min sociala status gör att det inte alls är många som vill ha mig.
Som Bo Rothstein skriver i artikeln, en viktig faktor är medvetandehöjning. Det är viktigt att få folk, och givetvis inte minst kvinnor själva, medvetna om den här basala biten av könens syn på varandra. Det är inte "kvinnofientligt" av en man att nämna detta - inte ett dugg mer än vad de urgamla instinkterna kvinnorna följer i så fall är "mansfientliga".
Jag är medveten om läget. Jag strävar inte efter att vara bitter över läget. Jag står med oförändrat öppna sinnen och armar för att möta en kvinna som är kapabel att se mig för den jag är. Hon har mycket närhet och ömhet och en mycket varm relation att se fram emot. Och hon finns någonstans. De är många. Det gäller bara att möta någon av dem någon gång. Men den kategorin verkar svår att möta via nätdejting, det har jag gott om erfarenheter av.
Och icke minst har jag rejält med erfarenheter av att den förmågan vaknar till ordentligt hos kvinnor som väl är klara med reproduktionen. Hade jag inte haft någon särskilt stark längtan efter barn hade jag kunnat välja och vraka så länge jag pysslat med nätdejting bland alla lite äldre och redan klara med barn, eller som aldrig några fick, som verkligen gillat mig och varit klart intresserade. Jag har ju helt enkelt sett just det som Rothstein skriver om här i praktisk verklighet. Det gör knappast mig till den som är "kvinnofientlig".
Underbara quinnor! Ni är det bästa som finns! Lär er uppskatta att bli uppskattade, och försök träna bort era obsoleta och anakronistiska instinkter. Jag vill vara jämställd med er, och med de män som har bättre jobb än jag... jag har totalt sett mer att ge i en relation än massor av män som tjänar mer i lön från sitt arbete än vad jag gör. Så är det bara! :-P
Störst av allt är kärleken... ;-)
Än en gång går det i vågor...
Direkt från produktionsbolaget var det avfärd mot Odenplan för tacokväll på Vasa´s. Medan vi tacosugna aspies samlas ser jag att jag har missat ett telefonsamtal på vägen, och har fått ett meddelande. Ännu ett castingbolag som vill att jag kommer och provfilmar på torsdag för en stor kampanj som kommer att vara både reklamfilmer och på annonspelare ett år i Sverige, Norge och Danmark. Skulle jag ro hem "min" huvudroll i en av de fyra filmer kampanjen ska innehålla är inspelningen nästa måndag, då jag var inbokad 12.00 på en marknadsundersökning med 500 spänn i presentkort i ersättning, och tidigare idag (tisdag) fick kallelse till en provsmakning kl 16.00 som jag tackade ja till.
Men det är en rätt klar vinst att avboka dessa. Ror jag hem rollen blir det 15.000 i lön för en dags arbete. I bästa fall kan man t o m boka om både marknadsundersökningen och provsmakningen till en annan dag också...
Usch, det är verkligen för jävligt att funktionsnedsatta kan få chansen att göra något de kan i en takt och omfattning de klarar av, och t o m kan tjäna någon enstaka krona på det ibland.... och ändå leva på skattebetalarna mellan varven... Eller hur det var den där nobelpristagaren i nationalekonomi och diagnoskriterier, och inte minst store kännaren av mig personligen, fick till sitt vakna resonemang på "Fläskbak"...
"Farbror Johan"
Det känns väldigt symboliskt med bandet till "farbror Johan", i form av att äga hans grav nu.
Min farfars farfar föddes som Nils Svensson i torpare Sven Henrik Davidssons familj. Nils farfar David Niclas Pemer hade fötts i äktenskapet mellan löjtnanten med samma namn och hans andra adliga hustru Ebba Elisabet Belfrage. David Niclas nummer två ärvde gården Södra Nolby efter sin adliga mor, stod som ägare - gårdsägare eller hemmansägare - i alla kyrkböcker i sin livstid, och var alltid skriven Pemer.
Men någon massa pengar fanns det inte i familjen. De fyra sönerna, varav Sven Henrik var näst äldst, blev alla torpare eller lantbrukare i Kils- och Frykerudstrakten. Den klassvandring som på den tiden benhårt innebar att man inte blev skriven med ett släktnamn även om man hörde till en gammal högborgerlig släkt med ett släktnamn, ett vapen och en devis, utan man var sin faders son och inget annat. Det blev fyra bröder Davidsson av det. En son till den äldste brodern flyttade in till Karlstad och blev byggarbetare och bytte till sin far Niklas efternamn Davidsson i stället för att heta Niklasson som sina bröder, så på en gren blev just Davidsson kvar som fast efternamn till våra dagar. Den sista Davidsson är en ogift dotter, med namnet kvar. Som för övrigt själv fått en dotter som sambo, som också heter Davidsson.
Nåväl, vi är ju folk som heter Pemer idag ändå. Och det beror alltså på Nils Svensson. Han tjänade dräng en del, gick som arbetskarl, stod någon period som lösdrivare - och så hade han 25 år gammal en affär med en piga på 38. Hon födde Johan 1859. Det är tillskrivet om Nils i husförhörslängden 1861-65 att han har erkänt denne Johan som sin son, att han lägger till sin farfars släktnamn Pemer efter namnet Svensson, och att han flyttar till Sundsvall. I samma längd är då också namnet Pemer tillagt efter Davidsson på hans fader Sven, så även han har officiellt skrivits Pemer under fem år av sitt liv, och namnet har i praktiken aldrig varit helt borta på min obrutna fädernelinje. I nästa husförhörslängd står däremot Sven som bara Davidsson igen, och dör under de fem år den täcker.
Nils kom till Sundsvall, blev verksam som smed och byggde upp fabriksverksamhet i två omgångar, andra gången tillsammans med sonen, min farfars far David, som tog över detta, men som gick familjen ur händerna när han hastigt gick bort alldeles för ung 1920.
1871 tog Nils sin oäkta son Johan, då 12 år, till sig. "Det här är min son och han ska bo här" lär Nils ha deklarerat för hustrun Marie, utan att någonsin ha nämnt honom tidigare. Troligen är den historien förbättrad genom årens lopp sedan dess. En version jag fick höra tidigt var att makarna aldrig mer hade talat med varandra, men de fick trots allt barn 1872 (i oktober), 1875 och 1877 också... och vi har utseendemässiga belägg för att flera Pemer-barnbarn till paret uppenbarligen var släkt med släktingar på Nils sida.
Nils och Marie fick tre barn som blev vuxna och alla bildade egna familjer, varav alla tre gav en son namnet Nils. De tre kusinerna (min farfar) Nils D:son Pemer, Nils Åmell (som på 50-talet köpte vad som sedan dess heter Åmells Möbler i Gnesta), och (deckarförfattaren) Nils Arne Pemer. Den sistnämnde Nils Arnes bror Hilding var i min fars tycke spöklikt lik farfar när pappa såg foto av honom (vilket jag kanske inte höll med om lika mycket den gång i mitten av 80-talet då jag själv träffade Hilding, men jag var 12-13 år och minnena av farfar började blekna bort då).
När pappa och jag hälsade på släkten Pemers huvudman totalt sett, Göran Kringerås, ende sonson till äldste sonen till äldste sonen till den äldste av de fyra bröderna Davidsson, så såg vi däremot ett foto av hans far, och brast ut i skratt tillsammans, han kunde inte ha varit mycket mer lik min farfar... Dråpligt nog, när de dessutom hade råkat födas med en dag emellan i juli 1899, och båda dog 1977. Och båda gifte sig med hustrur födda i mars 1904... (farfar f ö två gånger...)
Men farbror Johan, alltså. 1885 är han 25 år på det 26:e och dyker upp som inflyttad från Sundsvall på Söder i Stockholm, där han bor resten av sitt liv. Nils Svenssons barn i äktenskapet fick namnet Pemer, men Johan fick behålla Svensson. Kanske han själv kände mest för det också. Det hade varit historiskt intressant om han hade hetat Johan Pemer och bott i Stockholm, precis som sin farfars farfars bror, handelsman och stadsmäklare, som bodde i Staden mellan broarna och senare på Riddarholmen från 1700-talets början.
Johan Svensson blev gift med Franzina/Franzine, född Rylander. Men de fick inga barn. En ogift syster till henne, som hade en oäkta dotter, som i sin tur kan ha ättlingar, begravdes också i makarna Svenssons grav 1957. Skulle väl ta och kolla om hon har ättlingar...
Gravar
För en släkt- och historieintresserad är gamla gravar med stenar kvar en ännu mer påtaglig länk till ens eget förflutna än att läsa om anorna i gamla kyrkböcker. Då är det oerhört fascinerande att känna till och ha tillgång till sådana gravar i sin närmaste släkt. Än mer spännande när man råkar upptäcka gravar som inte ens familjen "mitt emellan" den begravde och jag själv någonsin har känt till.
Själv är jag ensam eller delad gravrättsinnehavare av sex gravar.
Min farfars farbror Johan Svenssons grav på Bromma kyrkogård.
Farfars, farmors och farmors brors grav på Hammarö kyrkogård tillsammans med pappa.
Farmors fars, farmors farfars och farmors farmors grav på Stora Kils kyrkogård tillsammans med pappa.
Farmors mors grav på Älvsbacka kyrkogård tillsammans med pappa.
Farmors morfars, farmors mormors och farmors mosters grav på Älvsbacka kyrkogård tillsammans med pappa.
Morfars mors och mammas unge kusins (son till hennes faster) grav på Skogskyrkogården.
Det känns väldigt symboliskt med bandet till "farbror Johan", den biten får bli ett eget inlägg...