pemer

Det finns väl inte så mycket ord för vad jag tycker om S***n A********d, N****s P*******n och den tredje åtalade ynglingen - jag greppade bara namnen på två av dem i diskussionstrådarna på Flashback. Vem av dem det är som har dömts hur vet jag inte heller.

Signatur Fula Gubben kommer nog nära mina åsikter i frågan med ett inlägg på Flashback:

Hjärndöd förortskultur importerad från USA-ghetton av nysvenskar med mindervärdeskomplex. Det här fanns redan på 80-talet, innan vi hade riktiga ghetton i Sverige, och då var det riktigt pinsamt att se. I takt med att våra härliga mångkulturella kranskommuner sjunker ner i misären får dock gängkultursstilen alltmer täckning, vilket betyder att fler kommer att bli ihjälsparkade, nedstuckna, osv. Gated communities är lösningen för oss som vill slippa detta.

Själv skulle jag väl iofs av ren självbevarelsedrift ha dragit mig för att fälla kommentarer om att miffon utan social kompetens stod och pinkade i en port 10 meter från en McDonalds-restaurang där det finns toalett att använda, men vad det resulterade i ger åtminstone mig den ofrånkomliga slutsatsen att de här tre vandrande träcken som ser ut som människor har avsagt sig sitt medlemskap av den mänskliga rasen. Rätt att leva bland oss människor borde de aldrig mer ha. Fy fan!!!

...efter två dagar på landet. Läkartid i morgon bitti. Ska få läkarutlåtande till ansökan om förlängning av sjukersättningen i två år till. Kanske jag kan hinna få igång mitt liv ordentligt under de två åren???

Jag hoppas...

....bemöttes med lika stor skepsis som de flesta nätdejtare har gentemot andra nätdejtare...

Om jag gick och vann en splitter ny bil i något lotteri skulle jag vara tvungen att sälja den till ett schysst pris till en körkortsförsedd bilist som skulle ha någon glädje av den i stället. Jag har inte körkort så jag kan köra någon bil, det skulle inte vara realistiskt att ta mig råd att skaffa ett just nu, eller ta mig råd att skaffa garageplats till bilen, punga ut med alla skatter, hålla bensintanken fylld och så vidare. Ponerar vi att jag vann en splitter ny bil så är det ett faktum, jag skulle bli tvungen att annonsera ut den till försäljning.

Av någon anledning tror jag att folk som var intresserad av att få tag på just en sådan bil till ett bra pris skulle SVARA på säljes-annonsen och vara intresserad av att köpa den. Det skulle räcka med en egen säljes-annons, jag skulle få svar och jag skulle få den såld.

Men jämför vi nu med mig personligen, mitt singelbetonade civilstånd, mina egenskaper som person, hurdan jag själv vet att jag skulle vara i en framtida relation med någon jag älskade och som älskade mig - och hur svårt jag hittills har haft att bli sedd av det motsatta könet för den jag faktiskt är...

Så kan vi göra en rätt kul liknelse. Vi ponerar att jag sitter där med vinstbeviset för en ny bil värd kanske 400.000 och att jag är beredd att sälja det till någon för en helt schysst slant, 200.000 eller 100.000... whatever, ett schysst pris vid snabb affär, vad jag än får i handen är ren vinst för mig, vem vet var man skulle landa... Sanningen är ju nu att jag skulle få något sådant här sålt, om det verkligen hände...

Men om vi föreställer oss att det skulle gå lika dåligt som det gör för mig att marknadsföra mig själv och bli trodd och sedd av kvinnor på nätdejtingsajter...

Då skulle alltså ALLA som egentligen gärna ville ha just en sådan bil det handlade om få för sig, att "nääää, det här kan nog inte stämma....", "nääää, det här verkar för bra för att vara sant, så det ÄR nog inte sant, och bättre att inte ens svara på annonsen, så slipper jag bli besviken OM det inte är sant...", "näääää, säljaren ljuger, det är inte alls en Porsche 911 Carrera, det är nog bara en Opel Omega..."

Jag skulle plocka ut vinsten och sitta på bilen och försöka sälja den och kanske ha foto i annonsen, och i detta läge skulle många på fullaste allvar tycka "näääää, den är ju silvermetallic, jag hade kunnat tänka mig en Porsche om den var röd..."

Jag skulle börja svara på köpes-annonser om "Posche köpes" och få konstiga halvkvädna visor om "näääää, jag får en obestämd magkänsla av att just den här Porschen kommer att paja om jag köper den, jag letar efter en annan Porsche i stället, om du ursäktar...."

Men trots allt talar vi om en Porsche som går som en klocka, bara att ingen Porscheentusiast klarade av att ta in att just detta var en Porsche som alla andra Porschar.

Sådan är min sits som man och singel mitt ibland de kvinnor som är singel och säger sig söka seriöst efter någon att träffa och trivas tillsammans med och vilja leva med... en smått sinnessjukt konstig sits...

Ja, man lever ett innehållsrikt liv. Tur att det oftast är så mycket mest positivt i det så att man kan se med lite humor att man snubblar och gör sig rejält illa i benet hux flux också, och liksom "för en gångs skull" har någon form av motgång...

Humpf. Om det ändå vore så. Jag försöker verkligen vara uppmärksam och notera de gånger jag verkligen har tur och flyt med någon enstaka detalj i livet, men nog känns det som att mitt liv är som ett utstuderat elakt skrivet avsnitt av Twilight Zone. Verkligheten överträffar dikten, en manus- eller romanförfattare skulle förmodligen inte kunna hitta på ett vansinnigare livsöde.

Minsta detalj känns så pillimarisk och utstuderad, igår efter blomvattningen hos morsan tar jag mig mödosamt på kryckorna till tunnelbanestationen. Visar kortet i spärren, fram till rulltrappan och tar mig upp i den - och när jag är nästan uppe börjar det komma folk nerför trappan, och så får man se ett tåghelvete från stan anträda färden vidare mot Högdalen - nästa station som jag ville till. Och med dessa jävla fel de som vanligt har lyckats se till att ha på "gröna linjen" just nu kommer man till sist upp till perrongplanet och får se att nästa tåg går om bara 14 minuter. Mitt i vad som normalt sett skulle vara rusningstrafik.

Med 15-minuterstrafik är det väl ändå ganska fantastiskt att just JAG kunde tajma så exakt att komma fram till stationen så att jag står på väg upp i rulltrappan just under de åtta sekunder ett tåg från stan stannar vid stationen, släpper av det fåtal resenärer som skulle av just detta tåg i Bandhagen och fort som fan kommer iväg vidare söderut...

Men särskilt fantastiskt är det ju inte. Jag är ju van. Jag är ju med om motsvarigheter till exakt samma makalösa "otur" ständigt och jämt. Det är något varenda dag.

I fjärde "Liftarens guide"-boken, Ajöss och tack för fisken, får vi läsa om lastbilschauffören Rob McKenna som utan att veta om det är en regngud och alltid har regn där han är. Han har haft sinnesnärvaro att föra dagbok och går till sist till massmedia och visar dagboken, och det går ju då att bekräfta att det fucking alltid varit regn på just de platser där han har befunnit sig. Världen förstummas.

Jag har aldrig varit lika insiktsfull att anteckna allt skit jag drabbas av. Men jag vet ju hur det är med t ex allt vad kollektivtrafik handlar om... Jag kan hamna i långa stim där det inte är särskilt ofta jag ska iväg ut på någon längre resa med flera byten, men där det är någon helt bisarr oförklarlig försening på pendeltåget direkt varje gång jag ska det... Jag glömmer aldrig när bussen från Södertälje Hamn till Södertälje Syd var småförsenad någon minut två eller tre gånger i rad som jag skulle ta fjärrtåg från Södertälje Syd till Nyköping. Efter dessa gånger kom den helt problemfritt i tid vid nästa resa - men halvvägs rasar hela växellådan på just denna buss, så att jag fick springa sista biten till stationen och med nöd och näppe hann med tåget, om än inte att hämta ut biljetten i automaten och fick ge tågmästaren mitt bokningsnummer i stället...

Det enda jag ville var att bli vuxen, hitta ett jobb jag trivdes med, möta någon och bilda familj.

Mitt vuxenliv har handlat om allt annat än att hitta en vettig sysselsättning och kunna få anständigt med pengar att röra sig med, och det där med att möta någon och på sikt bilda familj ska vi ju bara inte tala om.

Och inte känns det som att något på allvar har vänt sedan jag väl - vid 33 - fick diagnosen Aspergers syndrom och något slags förklaring till alla motgångar och motsträvigheter i livet. Tycker mest det känns som att det var för sent i livet för att kunna vända det till ett anständigt liv någon skulle kunna trivas med.

Kvinnor söker ju bara helt problemfria män, och någon som jag är uppenbarligen i de flesta kvinnors ögon inte värd kärlek förrän man har klarat ut alla problem själv på egen hand och står i livet med tillräckligt "ordnade förhållanden" och "ordnad ekonomi". Äckligt och sorgligt, men det är ju bara att konstatera... så krasst ser ju kvinnor på saken.

Män också? Jag undrar, jag... jag tycker det känns som så mycket "kvinnans marknad" att jag nog dristar mig att tro att en kvinna i en situation motsvarande min, hon skulle hitta en karl långt innan jag hittar en kvinna som kan se verkliga värden och se att jag nog kan vara "något att ha".

Att jag förmodligen är en långt mer än genomsnittligt kärleksfull och romantisk man och att den som gav sig hän åt en relation med mig med största sannolikhet skulle bli nöjd, för att inte säga nöjdare än de flesta kvinnor som levde i en relation, är inte relevant. För de bitarna verkar inte upplevas som viktigast. I alla fall inte av de kvinnor som hittar till dejtingsajter på nätet. Och IRL ser ju aldrig någon mig, där är det något slags utstrålning som saknas...

Ja, hej och hå, vad livet känns toppen just nu...

Men sanningen är ju annars att jag oftast går omkring med en glad, positiv och optimistisk syn. Jag har så höga tankar om vad jag har att ge i en relation att jag inte kan vara annat än optimist att hon som kommer att se det och bli intresserad finns där ute och att vi förr eller senare kommer att hitta varandra.

Fast hon är nog ingen besökare på blogg.se som kommer in och läser det här blogg-inlägget, det förstår jag. Men vad fan ska man göra, klart man måste få ur sig lite av vad man tycker och tänker... och det är ju sant... en bister och tråkigt krass sanning, men väl en sanning... Tjohej...

...skrämmer mig lite. Misskötte jag skadan å det gruvligaste med den långa promenaden igår med Tensy? Annars var det en jättetrevlig söndagspromenad, långt ut på Djurgården och vi satte oss ner  och pratade mer intensivt lite då och då. Denne Jesper har fått en fin tjej, jag hoppas han ska vara rädd om henne...

Smärtan så fort jag har börjat ta några steg, så att jag liksom fått halta fram mellan dator, TV-rum, kök, badrum och säng när jag bara varit hemma, gick över ganska fort när man började gå en längre sträcka. Men när jag var hemma och tog av mig sandalerna var ju foten uppsvullen på ett sätt den inte har varit före söndag... öhmmm.... *viss oro*

Svullnaden har delvis gått ner under natten nu, men de gräsliga blodförgiftningsliknande blåröda märkena från igår är kvar. Ska man hålla sig jäkligt stilla idag och ställa in Nyköping? Ringa och försöka skjuta upp morgondagens tandläkartid medan det ännu är över 24 timmar kvar? Frågetecknen hopas...

Minst.

Det var ju lysande hur bra servern kunde funka här. Inget händer för fem öre när jag försöker skicka en kommentar i en annan blogg. Jag vill verkligen inte riskera att skicka dubblerade kommentarer, och försöker verkligen kolla om servern verkar vara i liv, med uppdateringar i andra fönster, och vet inte vad jag ska tro. Provar till sist några gånger till, och sista gången blir det äntligen kontakt, och - voíla, så har flickebarnet drabbats av fem identiska kommentarer från mig. Suck.

Hoppas nu man kan radera kommentarer man får likaväl som sina egna inlägg. Själv har jag ju inte fått några.... *kikar in i det andra fönstret och uppdaterar sidan* JO, jag har fått min första kommentar... jippi.... :o))

"The highest opening weekend grossing horror movie ever."

US$ 36,428,066 första helgen... det blev US$ 82,163,317 totalt. En enormt stor hype. I USA var det riktigt, riktigt stort att få se de båda skräckfilmsikonerna drabba samman. När man hör kommentarspåret på DVD:n nämns många detaljer som visar hur stort det var, Robban Englund berättar om bekanta som försökt flera dagar att få biljetter för att gå och se den, men inte lyckats, bl a...

I Sverige fick man inte se den på bio alls... sorgligt... men när den släpptes på DVD hade man med "1:a på bio i USA" på omslaget... öhhhhm??? SF menade väl alltså "1:a på bio i USA, där de har så dålig smak att de visar sådan här sk*t på bio"

Man framställde den ju också ungefär som vilken Elm Street-film som helst, trots att Jason står för så oerhört mycket mer action i filmen än Freddy gör - och med den gamla Elm Street-taglinen "Vad du än gör, somna inte!"... Man baxnar... "We´re not safe, awake or asleep" är ju annars ett centralt citat från Kia (Kelly Rowlands rollfigur) som var med i trailern. Det var ju mer utmärkande för den här filmen...

Nåja, SF väljer vilka filmer som ska få gå på bio eller släppas direkt på VHS/DVD som de vill.... (men i huvudet står det still...) :o))

Av skådespelarna som spelat Jason har jag index 5 med Kane Hodder, Ted White och imitatör-Jason Tom Morga från del 5, och 6 med alla andra - Ken Kirzinger, Richard Brooker, Steve Dash, Warrington Gillette, Ari Lehman och egna stora favoriten CJ Graham från del 6. Kopplingen med Warrington Gillette börjar just med att han spelade i Fredagen den 13:e del 2 mot Cliff Cudney och fortsätter via Cudney - Burt Young - Sverre Anker Ousdal - Robert P. Olsson - och Margit Eklund. Jag har 5 med Robert Englund också...

....innebär väl många korta inlägg väldigt ofta, förstås.

Ramlar du in här vore det roligt om du kikar på mina olika inlägg, och kommer med kommentarer om det är något inlägg du tycker något om. Jag har skrivit medvetet provokativt om en hel del, just för att få lite uppfriskande mothugg, och kanske lite medhåll också om det finns folk som håller med...

Jag trodde man skrev för att bli läst och kommenterad, och försöker själv glida runt och läsa och kommentera det andra har skrivit... Jag ser fram emot kommentarer, jag med!!

Och slutligen är ju mångas problem att de läser av vänskap som kärlek och tvärtom hos nya bekanta av det kön de tänder på. Där är nog den viktigaste förklaringen.

Tjejer som lär känna mig misstolkar mig med all min kärlek i mig som en perfekt vän.

En kille som inte har just mycket kärlek i sig, men som gärna vill bli "schysst kompis" och råkar vara tillräckligt viril och k*t för att förmås att hamna i säng, misstolkas som en perfekt partner.

Det vittnar väl även våra tiders skilsmässosiffror om. Spruckna relationer, skilsmässobarn, ensamma mammor... Om bara alla kunde läsa av KÄRLEK för det det är... tänk vad mycket vi skulle slippa...

Och hur ensamma vi är en del som skulle slippa vara... :o/

...ser ju vänskap och kärlek i ett så irrationellt och feltänkt motsatsförhållande, så när de "för en gångs skull" lär känna en kille som det verkar funka så bra att bli just vän med, så upplevs det tydligen som "a once in a lifetime chance" att få en sådan killkompis och då ska den chansen inte slösas bort på att se efter om det även kan finnas djupare känslor än så. En kille att bli ihop med är ju inte ett problem att hitta om det är så, men en så fin vän är svårt att hitta - tror de.

Och att jag kanske någon gång skulle vilja bli något annat än "bara" vän med någon, det är inte så noga. Det kommer jag väl att hitta någon vilket decennium som helst... jag ska väl vara glad över att ha så fina tjejkompisar...

Sanningen är ju att just en fin och varm vänskap är den kanske finaste och viktigaste grunden för att få en relation att fungera riktigt ordentligt, så ju bättre vänskap en man och en kvinna får, desto större anledning egentligen att inte bortse från möjligheten att det kan finnas mer än vänskap att hitta, utan kanske tvärtom se till att känna efter ordentligt på en gång om det finns kemi för mer.

Särskilt då om den ena parten från första början råkar ha haft ett uttalat intresse för något sådant.

Men nej då, då får man höra deras ovetenskapliga sanningar om att "nu är vi faktiskt vänner, nu får du ge dig, en killkompis vill jag inte bli något annat med".

Skulle jag hårddra saker likadant skulle jag kunna vara stönig och säga likadant fast tvärtom - att "en tjej jag är intresserad av som partner vill jag verkligen inte bli kompis med".

Och egentligen är det väl det man skulle säga. Sätta lite hårt mot hårt?

Och en tripp till Bandhagen under dagen ska det bli för att hämta morsans SL-kort jag kan disponera i varje fall juli månad ut. Nu får gärna benet börja göra mindre ont, efter den pinsamma och lite förnedrande snubbelolyckan i onsdags kväll. Illa nog att gå med ett stort skrubbsår precis under knäet som om man var en 8-åring som cyklat omkull...

Jag tror allt jag ska försöka hinna med lite motion i simhallen idag också. Nog ska man bada i det här vädret, och om jag inte har särskilt nära till någon sjö med badplats (nåja, det finns det säkert nere vid Tullingesjön...) så har jag ju tillgång till simhall i grannhuset. Har legat av mig med simmandet ett bra tag nu. Jag var ju på väg ner från den helt otränades kilometer på ca tre kvart till tider som skulle ge en kilometertid under en halvtimme om man orkade med samma fart hela vägen. Och på sikt ska man väl orka det. Synd att det bara är 10-metersbassäng, bara...

Mötte Fredrik Reinfeldts söner igår. Jag sitter i styrelsen i Astma- och Allergiförbundet lokalt i min kommunkrets, och är ungdomsansvarig i länsföreningen, och igår var jag ut med länsföreningens ena kanslist till det sommarläger "vi" arrangerar tillsammans med bl a Ungdomsförbundet Sveriges Flotta ute på Assö vid Barnens Ö. Där var pojkarna Reinfeldt deltagare. Speciellt den yngre var mycket lik sin far.

Jag har ju själv de partisympatierna att jag hoppas deras far blir näste statsminister, men jag nämnde inget om det för någon av dem. Någon måtta får det ju vara...

En söt liten historia har fått en epilog. Från hösten 2001 till en bit in på 2003 hade jag en väldigt god vän på nätet, en jättetrevlig tjej någonstans i vårt avlånga land, rätt långt från mig, som var sambo, inte hade Internet hemma, men gärna fördrev tiden på sitt nattliga arbete med att chatta med trevliga människor. Vi fick en sagolikt fin kontakt, på ett rent vänskapligt plan, så det var absolut inget att smussla med. Om vi givetvis byter förnamn och födelseår på henne, så kan vi för resonemangets skull säga att hennes nick var Frida73. Det verkliga nicket var hennes riktiga förnamn och hennes riktiga födelseår.

Sommaren 2002 kom det glädjestrålande beskedet. Hon och hennes sambo hade försökt i många herrans år, och nu väntade hon äntligen barn. Jag började själv gråta av glädje när jag fick höra den stora nyheten. Ju längre graviditeten fortskred började så något hemskt närma sig mer och mer. Avskedet. Hon hade ju inte Internet hemma, och hur goda vänner vi än var där på Vilda Webben och hur mycket det än bara var vänner vi var, så ville hon inte lämna ut något efternamn, mobilnummer, adress eller så, så att det skulle vara troligt att man någonsin fick höra vad det blev för sort och så vidare.

Senare 2003-04 börjar jag chatta vänskapligt med en annan tjej i samma landsände, och efter en tid nämner hon i förbigående "vet inte om jag borde nämna det här, men jag vet att jag såg din sida här för något år sedan, en tjej som jobbade här men har fått barn och slutat sedan brukade skriva med dig". Det var just min gamla vän "Frida". Min nya chatväninna gav så klart inte ut några namn- eller adressuppgifter bakom ryggen på "Frida" och mot hennes önskan, men via en klippbok eller liknande som de hade på arbetsplatsen kunde jag i alla fall få besked. "Frida" hade fått en pojke i mars 2003. Vi kan säga att han hade fått namnet Oscar.

Efter att inte ha tänkt just mycket på "Frida" slog det mig plötsligt för inte länge sedan - jag sitter ju här med Sveriges Släktforskarförbunds CD-ROM-skiva Sveriges Befolkning 1980! Kanske jag kan hitta henne om jag gör en sökning efter en flicka med förnamnet Frida, född 1973 (eller vad vi nu egentligen talar om för förnamn och födelseår...)

Jag gjorde en sökning, höll mig också i den landsände där "Frida" bor, och hittade en alldeles väldigt trolig kandidat direkt. Insåg att jag kom ihåg "Fridas" födelsedag och att den stämde med denna kandidat. Och idag ringde jag Folkbokföringen på 0771-567 567 och ställde en "övrig folkbokföringsfråga".

 - Frida Lundbom, född 19731021, jag har inte de sista siffrorna... kan du hitta henne?

 - Jodå, jag hittar en sådan här... fyra sista siffrorna är XXXX....

 - Har hon en son som heter Oscar, född 0302....?

 - Precis... och en dotter, född 0406.....

Och där sitter jag nu. Nu har jag min gamla vän Frida73:s adress. På Eniro hittar jag både hemnummer och ett mobilnummer till henne. Jag är så glad för hennes skull att hon fått inte bara ett, utan två barn. Jag vet ju hur mycket hon längtade efter barn.

Och jag skulle verkligen vilja ta kontakt och framföra mina hjärtliga gratulationer. Skicka någon present till barnen...

Men jag vet ju vad hon tyckte. Så jag antar att jag inte borde. Men det känns i alla fall ruskigt trevligt att ha hittat henne och veta hur det har gått. Särskilt roligt att det t o m blev ett barn till, bara sexton månader efter det första. Vem vet, hon kanske redan väntar ännu ett...

Hör jag aldrig av mig så kan jag i alla fall lyssna med folkbokföringen lite då och då. Det känns fint att veta lite om hur hon har det i alla fall...

Fotnot. Alla uppgifter om "Frida" och hennes barn är ändrade här. Till förnamnet Frida och födelseåret 1973 har jag fogat datumet 1021, som är min egen födelsedag. Barnen är födda lika tätt, men inte just de månaderna, och grabben heter förstås inte alls Oscar. Det fingerade efternamnet Lundbom innehåller väl två bokstäver som finns i hennes verkliga efternamn. En koll i Sveriges Befolkning 1980 ger vid handen att det åtminstone 1980 inte fanns någon Frida Lundbom över huvud taget i Sverige, ingen Lundbom född 19731021 och inte ens någon Frida född det datumet, så där valde jag ett bra exempel som inte pekade ut någon annan oskyldig... :-)

Så har jag sett klart Peter Settmans och Fredde Granbergs serie "Snutarna" för andra gången, nu med kommentarspåret. Vilka killar. De hade verkligen superkul när de gjorde serien, och lika kul en gång till när de såg om den för första gången på länge tio år senare för att spela in kommentarspåret. Kommentarspåret till "Ronny och Ragge" var minst lika skönt, det. Då fick Peter plötsligt telefon och de satt och såg och kommenterade säsongerna i delvis fel ordning. Lite kul att jag är "nästan släkt" med Settman. Dvs jag är släkt med hans ex och därmed med hans söner. De grabbarna har fina anor, de. Peter Settman deras far, Janne "Loffe" Carlsson deras morfar och på mormors sida är de släkt med mig... :o)

Bäst i "Snutarna" är kanske ändå... bilarna! Henry och Jan-Olofs tjusiga Volvo 164, och de målade polisbilarna i den gamla svartvita stilen, med ordet POLIS i helt fel typsnitt, en gammal Volvo 144 och en ännu äldre Amazon kombi... Äntligen fick man se detta, jag lyckades missa hela serien när den gick och har inte sett mer än någon trailer någon gång vid den tiden förrän jag äntligen kom på att skaffa den på DVD nu. Kul grej!

i Aftonbladet på pingstafton. Inte direkt den inställning man får intrycket att de flesta nätdejtare sitter med.... Kursiveringarna är mina egna.

1) Bestäm dig för några attribut/egenskaper du önskar hos en partner, men var öppen för att andra kan dyka upp.

2) Öppna ditt sinne vid första dejten. Värdera inte, var nyfiken och ta reda på mer om personen du träffar.

3) Släpp perfektionismkravet. Fastna inte för någon detalj som du inte tycker överensstämmer med dina föreställningar. Enligt dig ful frisyr, fula kläder eller skratt vid fel tillfälle innebär inte nödvändigtvis att personen inte är något för dig.

4) Slappna av före en första dejt. Försök att "nollställa" ditt inre.

5) Sätt av fler träffar än en. Var undersökande som en nyhetsjournalist.

6) Fokusera på hur det känns, försök slå bort den vänstra hjärnhalvans logiska resonemang till att börja med. Om du blir glad, varm i kroppen, får energi vid dejten så är det positiva tecken även om personen ifråga inte exakt motsvarar dina drömmar.

Det är alltid lika intressant att se relationsexperter ge sådana här tips och råd om vad som är en rimlig attityd vid nätdejting. Alltid får jag lika bekräftat att det är jag som sitter med det öppna sinnelag experterna propagerar för att man ska ha..... och det står så klart, att om det här var den vanligaste attityden bland kvinnor på nätet så är det inte troligt att jag skulle vara en man som kvinnor hade svårt att upptäcka. Hur ska jag kunna känna något annat med min egen insikt om hurdan jag är som person, och de omdömen jag får från alla som känner mig???

För skojs skull, här är alla de sex punkterna som jag upplever att kvinnor på framför allt Mötesplatsen uppenbarligen snarare resonerar:

1) Bestäm dig för massor av attribut/egenskaper du önskar hos en partner. Faktum är - skräddarsy in i minsta detalj hurdan han ska vara. Alla som inte är exakt den partnern är definitivt fel och är inte ens värda ett svar om de skrivit ett trevligt, personligt brev. Du har ju betonat att du inte svarar på de färdiga komplimangerna, men gör det till en poäng att nästan aldrig svara på några personligt hållna brev heller. Dvs - om inte mannen som exakt motsvarar dina krav faktiskt dyker upp och skriver till dig. (Han finns ju självklart någonstans - och kan ju inte gärna ha en egen lika ingående kravlista på vem han vill möta, som det finns risk att inte du uppfyller, eller hur...?)

2) Öppna inte ditt sinne vid någon dejt, eller ens när du ser en potentiell partners sida och presentation. Värdera för fulla muggar och jämför med din komplicerade idealbild av den du vill möta, var absolut inte nyfiken på den här personen och försök inte ta reda på mer om honom - har du väl konstaterat att han inte motsvarar din långa kravlista vet du ju att han inte är något för dig.

3) Ha ett högt perfektionismkrav! Fastna för varenda tänkbar detalj som du inte tycker överensstämmer med dina föreställningar. Enligt dig ful frisyr, fula kläder, för att inte tala om vrålfula glasögon i ditt tycke eller skratt vid fel tillfälle innebär rimligtvis att personen inte kan vara något för dig.

4) Elda upp dig ordentligt före en första dejt för att inte tala om i det initiala chatskedet. Försök för guds skull inte att "nollställa" ditt inre, utan håll noga reda på alla förutfattade meningar och krav du har i ditt inre på den du vill möta, så du inte riskerar att bli intresserad av någon som inte är den rätta.

5) Sätt inte av fler träffar än en, helst inte ens en enda. Var inte ett dugg undersökande, utan gå helt på den magkänsla du fick första gången du såg hans sida på nätet. När du fick se att du hade ett nytt brev från honom och gick för att kolla in hans sida för att se om du ens ville öppna och läsa ett brev från någon som han. Undersök om möjligt inte ens vad han skrev i brevet för att försöka ta kontakt och väcka ditt intresse. Får du fel intryck av hans presentation på hans egen sida är det ju fullt naturligt att välja att inte ens öppna och läsa hans brev.

6) Fokusera inte på hur något känns, utan håll fast vid den vänstra hjärnhalvans logiska resonemang. Om du blir glad, varm i kroppen, får energi och känner "åh, vilken go kille" kan ju inte uppväga vad du egentligen tycker om hur hans glasögon ser ut på hans foto, eller att han nämner på sin sida att han har ett intresse du tycker verkar helt suspekt, och för att inte tala om att du måste veta vad han jobbar med och om han tjänar bra, hur bor han, vad har han för bil (för han HAR väl körkort???) osv...

Detta är definitivt hur jag upplever nätdejting... Som väl är finns kvinnorna som liksom jag har den syn experterna rekommenderar, och så fort jag får kontakt med någon sådan inträder det intressanta fenomenet "kontakt", och då oftast riktigt positiv kontakt. De allra flesta kvinnliga vänner jag har idag har jag mött på detta sätt - två har jag faktiskt mött i något sammanhang IRL, och resten är sådana jag lärt känna via väninnor ur de två förstnämnda kategorierna.

Ja... så får det nog bli... här ska bloggas! Jag borde väl ha kommit till skott med det för länge sedan... Men nu är jag på banan!