In memoriam - Nils Davidsson Pemer
Idag är det 30 år sedan min farfar dog. Då var det pingstafton 1977, och farfar hann inte vara dålig i sin cancer mer än blott några veckor. Knappt två månader tidigare hade morfar dött, också i lungcancer, men hade hunnit veta att han var döende i detta med allt det innebär i ett par års tid. Olika falla ödets lotter sannerligen.
Själv var jag åtta år gammal, skulle fylla nio till hösten och ironiskt nog var det just när många äldre i släkten började dö som tankarna kring släkt och historia började växa sig starkare. Vi hade ingen kontakt och visste inte om det, men sommaren innan hade min farfars syster Carin Rosendahl avlidit, och våren efter dog både brodern Erik och hans fru Anna med sex dagar emellan. Någon månad dessförinnan dog dessutom Astrid Pemer som t o m var ytterligare en generation ifrån mig i släkten, hon var min farfars ingifta faster.
Och senare under 1977 dog farmors kusin Calle Brander, där Sverige gjorde en nätt förtjänst i fråga om arv. Det var farfar och farmor som mot övriga arvingars egoistiska vilja såg till att Calle letades upp och fick sitt arv när hans mamma, en av farmors mostrar, hade dött på 60-talet. Den enda egentliga yngre släkting som sedan fanns eftersom Calle själv var barnlös var min pappa, men Calle hade inte förstått att det krävdes ett regelrätt testamente för att ett kusinbarn skulle ärva och hade inte skrivit något "än", och hemmet han bodde på hörde inte alls av sig och talade om att han var sjuk så att någonting hann göras innan han dog. Hux flux kom bara dödsbudet och så kunde Allmänna Arvsfonden tacka för farfars och farmors detektivarbete på 60-talet och totalt okänsligt snappa upp hela arvet. Tack för den!
Hade inte farfar och farmor gjort något när moster Hilma dog hade den allra sist levande mostern ärvt en tredjedel efter sin syster, kusinerna Ebba och Edvin var sin sjättedel, och farmor och hennes döde brors dotter var sin sjättedel. Att Allmänna Arvsfonden kan snika åt sig på så nära släktingars bekostnad under sådana omständigheter tycker jag är direkt otillständigt, perverst är närmast ordet. Men så funkar mycket i Sverige...!
Två-tre år efter farfars död började en rad släktforskande släktingar få kontakt, hans båda systersöner Björn Rosendal och Bo Pemer och flera andra betydligt mer avlägsna Pemer-ättlingar, och den 23 februari 1981 bildades Släktföreningen Pemer och utlyste sitt första släktmöte i Kil, där farmor för övrigt var född. Jag önskar farfar hade levt åtminstone fem-sex år till och upplevt det. Det hade varit jättekul att hinna prata släkten Pemer med farfar själv.
Men för mig startade förmodligen embryot till en stor process för 30 år sedan idag, som sedan fick en jätteboost när det kom hem papper om den nybildade släktföreningen på vårkanten 1981. Våren 1982 började jag tll sist äntligen söka och leta info själv.... men det är en annan historia...
Själv var jag åtta år gammal, skulle fylla nio till hösten och ironiskt nog var det just när många äldre i släkten började dö som tankarna kring släkt och historia började växa sig starkare. Vi hade ingen kontakt och visste inte om det, men sommaren innan hade min farfars syster Carin Rosendahl avlidit, och våren efter dog både brodern Erik och hans fru Anna med sex dagar emellan. Någon månad dessförinnan dog dessutom Astrid Pemer som t o m var ytterligare en generation ifrån mig i släkten, hon var min farfars ingifta faster.
Och senare under 1977 dog farmors kusin Calle Brander, där Sverige gjorde en nätt förtjänst i fråga om arv. Det var farfar och farmor som mot övriga arvingars egoistiska vilja såg till att Calle letades upp och fick sitt arv när hans mamma, en av farmors mostrar, hade dött på 60-talet. Den enda egentliga yngre släkting som sedan fanns eftersom Calle själv var barnlös var min pappa, men Calle hade inte förstått att det krävdes ett regelrätt testamente för att ett kusinbarn skulle ärva och hade inte skrivit något "än", och hemmet han bodde på hörde inte alls av sig och talade om att han var sjuk så att någonting hann göras innan han dog. Hux flux kom bara dödsbudet och så kunde Allmänna Arvsfonden tacka för farfars och farmors detektivarbete på 60-talet och totalt okänsligt snappa upp hela arvet. Tack för den!
Hade inte farfar och farmor gjort något när moster Hilma dog hade den allra sist levande mostern ärvt en tredjedel efter sin syster, kusinerna Ebba och Edvin var sin sjättedel, och farmor och hennes döde brors dotter var sin sjättedel. Att Allmänna Arvsfonden kan snika åt sig på så nära släktingars bekostnad under sådana omständigheter tycker jag är direkt otillständigt, perverst är närmast ordet. Men så funkar mycket i Sverige...!
Två-tre år efter farfars död började en rad släktforskande släktingar få kontakt, hans båda systersöner Björn Rosendal och Bo Pemer och flera andra betydligt mer avlägsna Pemer-ättlingar, och den 23 februari 1981 bildades Släktföreningen Pemer och utlyste sitt första släktmöte i Kil, där farmor för övrigt var född. Jag önskar farfar hade levt åtminstone fem-sex år till och upplevt det. Det hade varit jättekul att hinna prata släkten Pemer med farfar själv.
Men för mig startade förmodligen embryot till en stor process för 30 år sedan idag, som sedan fick en jätteboost när det kom hem papper om den nybildade släktföreningen på vårkanten 1981. Våren 1982 började jag tll sist äntligen söka och leta info själv.... men det är en annan historia...
Kommentarer:
Trackback