Back on track...
Och varför inte i gammalt gott slag bjussa på sig själv med att berätta om när livet är bara så där förtjusande... så där som det helt uppenbart verkligen strävar efter att vara för dem av oss som råkar ha predispositionen att bli riktigt less och sur och trött och förbannad så fort sådant här händer.
Jag försökte intala mig en gång att det bara är en fråga om den egna attityden och att det gäller att lära sig ändra på den. Googlade fram Mia Törnblom och bokade oavbokningsbar biljett till närmaste tillfälle hon skulle tala i sthlmstrakten. Gissa hur det gick? Att det visade sig krocka med något annat, och att jag stod med den enilgt köpvillkoren redan köpta och betalda blijetten och bara hade kastat pengarna i sjön! ;-)
Dagens illustra upplevelse var verkligen hjärtligt härlig, och som oftast en helt annan sak att le åt nu i efterhand. Men man blir så jävla trött på sådant här när det händer...
Var iväg och träffade min handläggare på Abetsförmedlingen i Botkyrka, som sedan någon tid ligger i Hallunda och inte har någon verksamhet i Tumba. På väg hem gör jag en promenad i Tumba före bytet hemåt ner till Försäkringskassan för att äntligen hämta en blankett som jag länge tänkt när jag väl har vägarna förbi i Tumba.
Nu var det dags att få se att Försäkringskassan har lagt ner det allmänna öppna kontoret i Tumba, här fanns det fortfarande tjänstemän, men ingen reception som är öppen och där man kan gå in och hämta broschyrer, blanketter osv. Det hade man flyttat till - Hallunda! :-/
- Ja, grattis... tyckte jag... skulle man åka hem direkt eller faktiskt ta tjuren vid hornen och åka tillbaka tlil Hallunda en gång till? Buss dit från Tumba tar ju nu bara ungefär en kvart. Okej då. Jag gjorde så.
Kommer tilbaka till Hall-jävla-lunda och letar länge och väl som en idiot efter var sjutton Försäkringskassan ligger... och till sist hittar jag en lika stängd, låst och nedsläckt reception som tidigare i Tumba. Den nya receptionen i Hallunda är inte öppen på måndagar!!!
Strålande, liksom... och så otroligt typisk episod i min tillvaro, så här känns det som att livet alltid ska vara... :-O
På väg hemåt - igen.... - kommer den här gången en 172:a mot Huddinge först, så jag tar den för att byta vid Huddinge sjukhus. Där blir det action. Vissa taxiförare greppar inte att långa bussar ska kunna svänga närmast i 90 graders vinkel från uppfarten till sjukhusentrén till de olika busshållplatserna utan parkerar så bussarna knappt kan klara det. Föraren av bussen jag kom med trodde ändå det skulle gå, och vips fick en taxiförare se sin bil få sig en våldsam tackling och luftfärd, och så hade han försenat en ansenlig mängd kollektivresenärer på en buss som plötsligt tvingas stanna och vänta för pappersexercis för diverse plåt- och plastskador. Tjusigt jobbat, det borde gått att inse att det kanske inte var världens bästa idé att ställa bilen just där.
Men vid Huddinge Sjukhus ska de stå, det vet man allt när man har bott elva år precis vid taxistolpen i Huddinge Centrum. I Centrum kan det vara lögn i helvete att få taxi om man kommit med pendeln in till Huddinge och är sevanligt strandsatt av de pissiga bussförbindelserna från Centrum bortåt Kvarnbergsplanshållet till. Men det är vid sjukhuset det kryllar av dem...