pemer

Mycket att hämta andan från efter de jämna åren som lagts till handlingarna. Bland annat valde jag ju att försöka mig på en publicering med foto på familjesidan i Svenskan. Först missar jag principen att det är två dagar före födelsedagen som jubilarerna publiceras normalt sett, och kollar i födelsedagens tidning. Ingenting. Mailar och frågar om mitt ursprungsmail aldrig kom fram, och då får jag beskedet om vilken dag publiceringen helst skulle ha gjorts. Men det var fullt i söndagens tidning, så jag hade varit med i måndagens tidning.

"Aha... kan man få tag i den nu, då..." undrade jag, och fick besked att familjesidan ur måndagens tidning skulle skickas till mig. Vad snällt. Den dök inte upp redan på fredagen, men idag får jag se hur det såg ut i Svenskan för en vecka sedan. Någon som hette Anders Permer fyllde 40 21/10. Lysande! Så..... duktigt!! :-/

Det är något skumt med vårt så korta namn, det är som en förbannelse att omvärlden ska ha jätteproblem att uppfatta det rätt. Om jag hade råd skulle jag beställa någon psykologisk undersökning kring vad det är för mekanismer som träder in när en genomsnittlig person får se ett efternamn av tillräckligt ovanligt slag, och varför sannolikheten i många fall kommer att vara så stor att väldigt många kommer att tycka sig läsa något helt annat än det riktiga namnet vid sin egen första läsning, och sedan oftast vara helt blockerad vid sin egen ursprungliga tolkning av vad han/hon läste, även om han/hon så blir rättad vid ett stort antal tillfällen.

Om man inte ens är säker borde man väl kunna klippa och klistra. Men den som lade in mig i den dagens tidning var uppenbarligen inte ett dugg osäker. Han/hon hade ju läst av mitt namn från mitt mail, och det stod ju Permer... var han/hon fullkomligt övertygad om.

Skrivs namnet för hand brukar m:et i mitten ofta tolkas tvärsäkert som ett r och ett n, "det måste ju stå Perner". Är det skrivet i dator eller med skrivmaskin brukar det kunna gå riktigt bra för väldigt många att läsa rätt, då blir problemet i stället uttalsfrågan, och "Pe-merr" precis som det stavas är för enkelt att tänka sig, och folk ska krångla till det till att det skulle uttalas "Pemm-ér". (Vilket skulle stavas Pemmér med två m och inget annat, om någon verkligen hade hetat så.)

Och nu börjar det plötsligt bli vanligt överallt att massor av människor, många gånger även folk som har hört namnet uttalas, får för sig när de ska skriva det att det väl ska in ett r till också. Antingen Permer eller Premer.

Det är verkligen fascinerande. Det är bara att konstatera att människor verkligen inte som regel har direkt lätt att uppfatta andras namn rätt, och det är inte kutym att fråga sig om man uppfattat ett namn rätt, och ens göra en extra koll i onödan, när man har personens namn stavat av honom själv i brev från honom själv. Man är bergsäker på att man har fattat rätt, något annat finns inte på kartan.

Läsning av andra människors namn följer tydligen någon helt annan sorts principer, och vissa typer av namn kan bli ohyggligt svåra att fatta rätt, utan att de ens rimligen kan sägas vara på något vis "främmande i svenska språket". Pemer rimmar ju på Bremer, som är ett oerhört välkänt svenskspråkigt efternamn och finns i allas medvetande genom Fredrika.

Vi har funnits i Sverige i snart 400 år, ursprunget är från Bayern/Österrike och etymologiskt kommer namnet från Böhmer, alltså en böhmrare, så ännu längre tillbaka har vi ursprung i nuvarande Tjeckien. Redan vår första lite kända släktmedlem, en konstnär på 1700-talet, har i all modern konstlitteratur blivit stavad Perner... :-)

Ändå var jag inte orolig över stavningen när det gällde födelsedagspubliceringen i en dagstidning. Jag trodde skriftlig kommunikation via e-post skulle vara tillräckligt idiotsäkert. Och att man skulle vara professionella nog att kunna läsa och skriva av rätt.

För nog måste det i sammanhanget anses bra oprofessionellt att inte mäkta med det?