Nätdejting än en gång...
Återpublicerar ofta texter jag återfinner som jag skrivit i andra sammanhang här i bloggen, men omarbetar kanske lite för att de ska passa in, klipper ur det som är av intresse från skickade mail och så vidare. Här ett nytt exempel på detta:
Problemet överlag är att de allra flesta har fel attityd på nätet.
- Man sitter precis som alla relationsexperter säger ifrån totalt att man absolut inte ska göra - och har en avancerad idealbild av sin drömpartner som man jämför alla med och bara letar fel och ratar, dissar och väljer bort.
- Man är för naivt inriktad på att hitta någon som känns 100%, om inte rentav 110%, "klockren" och missar massor av tänkbara partners som man ratar bara för att det bara känns 99% eller 95% rätt.
- Man är för omoget låst vid utseende så mycket mer än allt vad personlighet, intressen och alla andra "inre" sidor heter att man bara letar vidare efter någon med foto på sin sida som man tycker inte bara "ser bra ut" utan är verkligen vrålsnygg.
Jag vågar påstå att 95% nätdejtare gör minst ett av de här tre "felen" och därmed lurar både sig själva och oss som annars kanske skulle kunna ha levt sedan länge med någon av dem på något verkligt fint.
Själv har jag INTE något av de tre sätten att tänka i mitt nätdejtande.
Jag är NYFIKEN på dem jag möter på nätet och är INTE bergfast övertygad om att mitt förstaintryck av någons sida på en kontaktsajt är helt rätt utan kan läsa om sidan igen om jag t ex inte själv blev intresserad av att ta kontakt, men strax efteråt får brev från tjejen jag inte själv kontaktade.
Och även jag må ha en hel del tankar om sidor och egenskaper jag önskar hos den jag vill möta, men jag är fullt kapabel att tycka att det är så mycket annat intressant som uppväger även om jag läser nästan direkt att en tjej har något av det som jag annars kanske ser som ett "fel".
Mina riktigt viktiga "krav" är att hon är rök- och hundfri, bor här i trakten och vill ha barn (eller fler barn om hon redan har) men jag har varit fullt kapabel att sätta mig över något av de fyra kraven tillräckligt mycket för att inleda kontakter med tjejer med ett eller flera "fel" där.
Och kärlek och äkta känslor handlar ju om att ta det övervägande goda med det "onda" - alla har ju en del sidor som deras älskade INTE gillar också, det är ju lite tjusningen i det också, det är sådant jag t o m kan tänka på, saker jag i framtiden kommer att reta mig en smula på hos den jag älskar, men som ändå eller just därför är en så stor del av varför jag älskar henne.
Men på nätet verkar helt otroligt många människor söka någon mytisk 100% felfri och "problemfri" partner, och letar potentiella fel, problem och brister in absurdum, och lägger ribban jättelågt (eller om man ska kalla det jättehögt?). Och jag som man vet ju hur ofta det står just i kvinnors kontaktannonser att de söker en man "med ordnade förhållanden och god ekonomi", t ex.
Om det bara var det vanligaste att kvinnor på nätet också hade samma syn som jag i hur de bedömde männen de möter där kan jag inte tänka mig något annat än att ganska många skulle kunna bli intresserade av mig, och att det under så många år som jag har hållit på på nätet borde ha hunnit hända något. Det tycker jag faktiskt.
Där har vi ju åter min gamla dammsugar-liknelse:
När man använder nätdejting på just det sättet att man gör något av de här tre "felen" så är det som om man skulle få se någon som inte hade fattat alls vad en dammsugare var för något. Som helt enkelt gick omkring med dammsugarmunstycket som sopkvast och skyfflade upp dammet i en sopskyffel med det.
Att använda nätdejting "som det är tänkt" och så som jag gör i stället är lika mycket mer effektivt än att göra på det andra sättet som att använda en dammsugare till att suga upp dammet är jämfört med att gå och använda den på ett så konstigt sätt.
Skillnaden är förstås att den som gick med en dammsugare på det viset och fick se hur mycket bättre det går om man sätter på den och suger upp dammet skulle tycka att det var ett bättre sätt. De "felanvändande" nätdejtarna kan däremot knappast ta in att det skulle vara något fel i att göra på deras sätt. Och alla måste väl få använda det som passar dem bäst, invänder många.
Men det är ju helt självklart att sannolikheten att just jag och en viss tjej skulle upptäcka varandra via nätet om både hon och jag skulle sitta med min inställning till nätdejting är astronomisikt mycket större än att vi skulle upptäcka varandra om vi båda satt med det valhänta "leta fel och rata"-sättet som de flesta sitter med. Så det är ju objektivt sett ett mycket mindre effektivt, mycket mindre intelligent sätt att använda nätet som kontaktform.
En kontaktform som till så stor del är konstruerad för att handla om att man kan fylla i en avancerad profil och skriva en lång presentationstext - och där sitter såpass många och går enbart på magkänslan de får av ett foto på den vars sida de just ser...? Redan det säger ju allt... :o/
Som man hela tiden måste komma ihåg att se på saken: Stackars dem!!!
Problemet överlag är att de allra flesta har fel attityd på nätet.
- Man sitter precis som alla relationsexperter säger ifrån totalt att man absolut inte ska göra - och har en avancerad idealbild av sin drömpartner som man jämför alla med och bara letar fel och ratar, dissar och väljer bort.
- Man är för naivt inriktad på att hitta någon som känns 100%, om inte rentav 110%, "klockren" och missar massor av tänkbara partners som man ratar bara för att det bara känns 99% eller 95% rätt.
- Man är för omoget låst vid utseende så mycket mer än allt vad personlighet, intressen och alla andra "inre" sidor heter att man bara letar vidare efter någon med foto på sin sida som man tycker inte bara "ser bra ut" utan är verkligen vrålsnygg.
Jag vågar påstå att 95% nätdejtare gör minst ett av de här tre "felen" och därmed lurar både sig själva och oss som annars kanske skulle kunna ha levt sedan länge med någon av dem på något verkligt fint.
Själv har jag INTE något av de tre sätten att tänka i mitt nätdejtande.
Jag är NYFIKEN på dem jag möter på nätet och är INTE bergfast övertygad om att mitt förstaintryck av någons sida på en kontaktsajt är helt rätt utan kan läsa om sidan igen om jag t ex inte själv blev intresserad av att ta kontakt, men strax efteråt får brev från tjejen jag inte själv kontaktade.
Och även jag må ha en hel del tankar om sidor och egenskaper jag önskar hos den jag vill möta, men jag är fullt kapabel att tycka att det är så mycket annat intressant som uppväger även om jag läser nästan direkt att en tjej har något av det som jag annars kanske ser som ett "fel".
Mina riktigt viktiga "krav" är att hon är rök- och hundfri, bor här i trakten och vill ha barn (eller fler barn om hon redan har) men jag har varit fullt kapabel att sätta mig över något av de fyra kraven tillräckligt mycket för att inleda kontakter med tjejer med ett eller flera "fel" där.
Och kärlek och äkta känslor handlar ju om att ta det övervägande goda med det "onda" - alla har ju en del sidor som deras älskade INTE gillar också, det är ju lite tjusningen i det också, det är sådant jag t o m kan tänka på, saker jag i framtiden kommer att reta mig en smula på hos den jag älskar, men som ändå eller just därför är en så stor del av varför jag älskar henne.
Men på nätet verkar helt otroligt många människor söka någon mytisk 100% felfri och "problemfri" partner, och letar potentiella fel, problem och brister in absurdum, och lägger ribban jättelågt (eller om man ska kalla det jättehögt?). Och jag som man vet ju hur ofta det står just i kvinnors kontaktannonser att de söker en man "med ordnade förhållanden och god ekonomi", t ex.
Om det bara var det vanligaste att kvinnor på nätet också hade samma syn som jag i hur de bedömde männen de möter där kan jag inte tänka mig något annat än att ganska många skulle kunna bli intresserade av mig, och att det under så många år som jag har hållit på på nätet borde ha hunnit hända något. Det tycker jag faktiskt.
Där har vi ju åter min gamla dammsugar-liknelse:
När man använder nätdejting på just det sättet att man gör något av de här tre "felen" så är det som om man skulle få se någon som inte hade fattat alls vad en dammsugare var för något. Som helt enkelt gick omkring med dammsugarmunstycket som sopkvast och skyfflade upp dammet i en sopskyffel med det.
Att använda nätdejting "som det är tänkt" och så som jag gör i stället är lika mycket mer effektivt än att göra på det andra sättet som att använda en dammsugare till att suga upp dammet är jämfört med att gå och använda den på ett så konstigt sätt.
Skillnaden är förstås att den som gick med en dammsugare på det viset och fick se hur mycket bättre det går om man sätter på den och suger upp dammet skulle tycka att det var ett bättre sätt. De "felanvändande" nätdejtarna kan däremot knappast ta in att det skulle vara något fel i att göra på deras sätt. Och alla måste väl få använda det som passar dem bäst, invänder många.
Men det är ju helt självklart att sannolikheten att just jag och en viss tjej skulle upptäcka varandra via nätet om både hon och jag skulle sitta med min inställning till nätdejting är astronomisikt mycket större än att vi skulle upptäcka varandra om vi båda satt med det valhänta "leta fel och rata"-sättet som de flesta sitter med. Så det är ju objektivt sett ett mycket mindre effektivt, mycket mindre intelligent sätt att använda nätet som kontaktform.
En kontaktform som till så stor del är konstruerad för att handla om att man kan fylla i en avancerad profil och skriva en lång presentationstext - och där sitter såpass många och går enbart på magkänslan de får av ett foto på den vars sida de just ser...? Redan det säger ju allt... :o/
Som man hela tiden måste komma ihåg att se på saken: Stackars dem!!!
Kommentarer:
Trackback