pemer

Vi har ett oerhört klumpigt förhållande till den sång som av hävd och tradition har fått status av nationalsång i det här landet. Dess historia präglas av myter och missförstånd, den har misshandlats och ändrats på konstiga sätt.

Till att börja med tecknade Richard Dybeck ner sången med titeln Sång till Norden, och som förhållandevis många brukar veta så började den på den tiden med det rent logiskt mer förståeliga Du gamla, du friska.

Det har ofta brukat hävdas att redan Dybeck själv ändrade till "fria", men se... på senare tid har man hittat en gammal cylinderinspelning från 1905 där en Arvid Asplund sjunger sången "Du gamla, du friska".

Inspelningen är fascinerande att höra, en speakerröst påannonserar "Du gamla du friska, insjungen av Arvid Asplund, Eton (?) Records" (Arvid uttalas med långt A). Precis som så ofta i våra dagar börjar sedan sången med refräng-strofen som instrumentalt intro innan herr Asplund sjunger sången till den gamla och friska Norden.

Han sjunger "jag vet att Du är och Du blir" precis som man ska, till skillnad från den vitt spridda feltolkningen "är och förblir", däremot gör han ett oväntat prepositionsbyte:

"Du tronarrrrr på minnen från forrrrrnstorrra darrrr....
När ärat ditt namn flög över jorden....."

Summa summarum visar inte den här inspelningen några större tecken på att "Sång till Norden" år 1905 var någon sång som hade status av Sveriges nationalsång. Några direkta tecken på att "du gamla, du friska" ändrats till "du gamla, du fria" märks som sagt inte heller... inga alls... däremot har alltså tendensen att första raden i sången uppfattas och används som sångens titel redan inletts.

Några frågor jag vill kasta ur mig är... passar sången som just nationalsång, används den som nationalsång på ett särskilt nationalsångsmässigt sätt... och passar ordet "fria" in i texten i övrigt likaväl som det ursprungligen självklara "friska" gjorde det?

Ska vi börja med den sista frågan? Mitt svar är nej, absolut inte!

Du gamla, Du friska, Du fjällhöga Nord,
Du tysta, Du glädjerika sköna,
Jag hälsar Dig, vänaste land uppå jord,
Din sol, Din himmel, Dina ängder gröna.
Din sol, Din himmel, Dina ängder gröna.

Du tronar på minnen från fornstora dar,
Då ärat Ditt namn flög över jorden.
Jag vet att Du är och Du blir vad Du var,
Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden.
Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden.

Vad innebär det rent språkligt att den fjällhöga Norden är gammal och "fri" i stället för frisk? Det skulle jag gärna vilja få förklarat! Tills jag hör någon förklara det kommer jag aldrig att se det som annat än något slags publikfriande, populistiskt dravel!

Om man sedan ser till vad texten handlar om - passar den som nationalsång för ett av de nordiska länderna då? Nej men herregud... den är ju skriven under den stora panskandinavismens tid, den är ju en hyllning till Norden som sådan! De övriga nordiska länderna borde förakta oss svenskar för att vi har valt en sådan sång som vår exklusiva nationalsång.

Kanske typiskt svenskt på något vis också, att inte våga välja en renodlad nationalsång som hyllar landet Sverige som sådant. Och nog känns den rent språkligt mycket tveksamma ändringen från "friska" till "fria" som något slags rätt typisk svensk beskäftighet - jag kan nästan höra resonemanget där, "skulle man inte ta och ändra friska till fria.... låter inte det bra, hör ni....?"

En sång som t o m idag som nationalsång oftast spelas med den sista strofen som instrumentalt intro... ehh...? Hör man några andra nationalsånger spelas så?

Ja, vi elsker... Jomenvisst, inled med melodin till strofen "Og den saganat som senker, senker drømme på vår jord" instrumentalt först. Varje norrman skulle tappa hakan. "Hva faen gjør de?"

The Star Spangled Banner... ja, ni vet hur den slutar till orden "Over the land of the free, and the home of the brave..." Tänk er att man skulle spela upp den instrumentalt med den strofen först som intro. Skulle inte låta klokt.

När man samtidigt ser att det i så få fall där det ska spelas nationalsånger anses finnas tiden att göra det ordentligt. I de allra flesta fall får man ju för sig att just den svenska nationalsången är så oerhört lång, att det "räcker" att spela bara första versen. Men snälla någon, säger ens den första versen något, har den något budskap och innehåll???

Du gamla, Du friska (fria?), Du fjällhöga Nord,
Du tysta, Du glädjerika sköna,
Jag hälsar Dig, vänaste land uppå jord,
Din sol, Din himmel, Dina ängder gröna.
Din sol, Din himmel, Dina ängder gröna.

Och så fortsätter vi.... (förhoppningsvis):

Du tronar på minnen från fornstora dar,
Då ärat Ditt namn flög över jorden.
Jag vet att Du är och Du blir vad Du var,
Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden.
Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden.

Liksom.... den s k  första versen säger ju ingenting, jämför vi med t ex kanadensiska "Oh Canada" så är hela första versen bara den lite extrapolerade hälsningen med innebörden just "Åh, du gamla och friska fjällhöga Nord...."

Sedan är det ju andra versen som innehåller någon mening, något budskap från sångens "jag" till sångens "du", dvs den fjällhöga Nord.

Jag vill mena att det här är rent innehållsmässigt inga två verser, det är en enda sammanhängande enhet, de två verserna är meningslösa utan stödet från varandra, och borde snarast ses som en enda vers, om än melodiskt uppbyggt så att andra halvan är identisk med den första.

Att hävda i något sammanhang att "nu framför vi den svenska nationalsången" och bara spela en vers är lika meningsfullt, förståndigt och begåvat som om man i ett engelskt sammanhang skulle låta någon sjunga enbart

God save our gracious Queen,
Long live our noble Queen,
God save the Queeeeeeeen

och bryta där.

"Gärna nationalsång, men vi har inte tid med hela, det får räcka med en halvdan liten bit av den."

Text- och innehållsmässigt är detta vad vi gör med den svenska. Varför? Den är inte ens lång! Att spela de två verserna går fortare än det gör att spela upp en enda vers av många andra nationalsånger. Antingen har man väl tid att låta framföra nationalsången eller så har man det inte? Pinsamt att laborera med larviga mittemellan-nivåer - särskilt när man dessutom nästan alltid tar upp onödig tid i stället med sista strofen som intro. Lär er rätt! Gör om, gör rätt!

Många klagar med rätta på sången som nationalsång när den inte ens handlar om, eller innehåller namnet, Sverige. Nu gör den ju förstås det, om man söker och finner, och lär sig vers tre och fyra, som Louise Ahlén skrev 1910:

Jag städs dig vill tjäna, mitt älskade land,
Dig trohet intill döden vill jag svära!
Din rätt skall jag värna, med håg och med hand,
Din fana högt, den bragderika bära,
Din fana högt, den bragderika bära.

Med Gud skall jag kämpa, för hem och för härd,
för Sverige, den kära fosterjorden.
Jag byter dig ej, emot allt i en värld.
Nej, jag vill leva, jag vill dö i Norden!
Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden!

Se där! Nu börjar det ju likna stuket på nationalsånger ute i världen! Varför har man inte vågat lära ut de här verserna så vi får en nationalsång med lite attityd?

Du gamla, Du friska, Du fjällhöga Nord,
Du tysta, Du glädjerika sköna,
Jag hälsar Dig, vänaste land uppå jord,
Din sol, Din himmel, Dina ängder gröna.
Din sol, Din himmel, Dina ängder gröna.

Du tronar på minnen från fornstora dar,
Då ärat Ditt namn flög över jorden.
Jag vet att Du är och Du blir vad Du var,
Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden.
Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden.

Jag städs dig vill tjäna, mitt älskade land,
Dig trohet intill döden vill jag svära!
Din rätt skall jag värna, med håg och med hand,
Din fana högt, den bragderika bära,
Din fana högt, den bragderika bära.

Med Gud skall jag kämpa, för hem och för härd,
för Sverige, den kära fosterjorden.
Jag byter dig ej, emot allt i en värld.
Nej, jag vill leva, jag vill dö i Norden!
Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden!

De gånger man nödvändigt anser att man vill korta ner till två verser - två i stället för fyra kan vara förståeligt, till skillnad från en i stället för två - så är väl den första och den sista den bästa kombinationen att ta vara på. Då blir det en nationalsång som innehåller landets namn, så faller den kritiken.

Och låt oss för bövelen lära om och lära rätt. Du gamla, Du friska! Vad fasen ska ordet "fria" anspela på, det är bara ett jädra larv!!

Du gamla, Du friska, Du fjällhöga Nord,
Du tysta, Du glädjerika sköna,
Jag hälsar Dig, vänaste land uppå jord,
Din sol, Din himmel, Dina ängder gröna.
Din sol, Din himmel, Dina ängder gröna.

Med Gud skall jag kämpa, för hem och för härd,
för Sverige, den kära fosterjorden.
Jag byter dig ej, emot allt i en värld.
Nej, jag vill leva, jag vill dö i Norden!
Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden!

Så borde det vara! Alternativet är von Heidenstams "Sverige", den är klart tuffare...