Helt otroligt sammanträffande
Är ju här i Värmland, och är det just nu just för att jag igår söndag ville vara med när Frykeruds hembygdsförening firade 70 år. Vi kommer iväg dit, fadern och hans hustru - min "styvmor" - och jag.
Tidigt får Ulla, "styvmor", för sig att hon känner igen en tjej på plats, och det visar sig stämma. De var grannar och nära vänner vid den tid Ullas dotter föddes. Kompisen är t o m dotterns gudmor, även om de tappat kontakten så gruvligt sedan dess.
Så får jag klart för mig vem som är hembygdsföreningens ordförande Annelie som jag hade haft mailkontakt med tidigare i somras om att gå med, och då fick veta att de skulle fira 70 nu. När vi har hälsat på varandra kommer en kvinna fram och hälsar glatt och nyfiket, hon känner till att hon har mitt efternamn i sin släkt, och beskriver nära släktingar som jag känner till och jag inser att jag har henne i mina släktuppställningar där hemma. Räknar lite bakåt på mellanleden och kommer fram till att vi är 6-männingar, hennes mormors farmors far var äldre bror till min farfars farfars far...
Kort efter detta samtal kommer Ullas gamla kompis Nina fram igen och frågar om vårt efternamn. Hennes sambo har minsann också det i släkten, och hon nämner namnet på förra sekreteraren i vår släktförening som moster till honom. "Men gud", utbrister jag, "Magnus Engström?" Jag vet ju väldigt väl vem han är, även om han inte varit med på några släktträffar själv. Men jag har träffat hans mor, moster, en kusin och massor av morbröder och mostrar till hans mamma genom åren på vår släktförenings släktmöten, och har för många år sedan fått namn och födelsedatum på honom och hans far av hans mor, så att jag har honom i mina uppställningar.
För övrigt är det 6-männingar vi är, han och jag, också. Hans morfars farfars far var den yngste brodern till min farfars farfars far. Hans mamma kunde alltså ha burit vårt släktnamn som ogift, men detta är en av de många grenar av vår släkt där man en bit in på 1800-talet blev bönder och torpare och därmed slutade använda släktnamn och blev skrivna med fadersnamn, patronymikon, i stället, och där släktnamnet aldrig blev återtaget. Även om flera av mellanleden ner till den grenen blev egna företagare som smeder och plåtslagare, men efternamn som Karlsson och sedan Eriksson förblev ändå deras melodi. Man har känt till släktnamnet hela vägen, men har tyckt att det räckt gott och väl att heta Eriksson.