pemer

Jag har oftare och oftare fått kommentarer vars andemening i praktiken blir att man minsann inte KAN komma i några som helst sammanhang och försöka "smita från ansvar" för något som hänt genom att tala om i efterhand att man har Aspergers syndrom.

När det kommer till kritan är det ju å andra sidan "lustigt nog" aldrig något argument, eller någon som helst förmildrande omständighet, när det uppstår kommunikationsproblem gentemot andra som redan VET att jag har Aspergers heller, så slutsatsen jag någon gång tydligen borde ha vett att dra är väl egentligen rimligen att alla sådana som jag borde sitta hemma på vår kammare, bo i gruppboenden och leva våra liv isolerat från de friska, i vars värld vi aldrig på allvar ges en chans - eftersom det i alla avseenden så fort det "är något" är för mycket begärt att bli bemötta och behandlade för de vi ÄR, och inte för de vi skulle vara om vi INTE hade Asperger, och som vi olyckligtvis ger alla runt omkring oss intrycket av att vara. Men alltså INTE ÄR. (Och att TALA OM hur det förhåller sig räknas alltså inte... :o/)

Det är ju enbart vårt fel om vi ger intryck av att vara 100% fullt friska men bara är det till kanske 95%. Att kunna få mesta möjliga hjälp med de 5% som diffar och största möjliga tillgift med problem som kanske uppstår helt i onödan just pga de fem procenten och som vi ber om ursäkt för och försöker informera om då att de berodde på en femprocentig funktionsnedsättning är inte vad vi ska kunna gå och förvänta oss här i livet.

Snarare verkar det mer och mer för varje "grej" man råkar ut för som att de flesta friska verkligen tycker att vi som inte är 100% fullt friska inte ska röra oss i de 100% fullt friskas värld alls, om vi inte är kapabla att bete oss som 100% fullt friska.

95% - ja, då får vi välja att antingen vara "friska" eller "sjuka". Frisk så får du leva i de friskas värld, men då får du lov att fixa det till 100% och ska inte förvänta dig någon hjälp eller något stöd med det, eller att få cred för de där fem procenten OM något händer. I så fall MÅSTE du välja att leva som sjuk. Försöka välja det bästa av både "de friskas" och "de sjukas" värld - hur understår vi oss?

Fem procent är ju så lite att det inte KAN handla om något mer än att KONCENTRERA SIG lite någon enda jävla gång och försöka göra saker helt rätt i stället för bara nästan rätt... och inte få attacker av sido- eller följdproblem som panikångest eller depression när något blir lite jobbigt. "Herregud, Asperger - vad fan är det? ALLA har väl motgångar och får mothugg ibland, det måste vi alla tåla, varför skulle vissa ha något slags fribrev att de skulle må sämre än de flesta andra och ha ännu svårare att hantera kriser och stress?"

Det är ju kontentan av vad man menar när man kommer med kommentarer som "ingen förlåtelse till någon som gömmer sig bakom diagnoser" (signatur Totte på Golden Hills forum på Svenska Fans 23:51:08 den 9 mars) eller "den sjukdom som du envist refererar till så fort det är något som du gjort eller inte gjort och inte riktigt vill stå för" (signatur Raob i Väsby Hockeys gästbok 16:29:00 samma dag). Och det är bara två konkreta exempel jag råkar komma ihåg och ha i tillräckligt färskt minne för att kunna leta upp där de fanns medan de ännu fanns...

Men... jag tycker det är fel. Ser jag tillbaka till den tid då varken jag själv eller omvärlden hade en susning om att något var fel så var det ju så att det fanns en arbetsmarknad där det var lätt att få jobb de första två-tre åren av mitt vuxenliv. På den tiden hade jag jobb och kunde tjäna pengar till att betala mina räkningar, och livet funkade riktigt riktigt bra. Dit skulle jag utan tvekan kunna nå igen om jag kunde få uppdrag i mitt frilansande eller en anställning någonstans och kunde börja tjäna vad friska vuxna med arbeten gör...

Men eftersom jag inte hade diagnosen då blev jag inte frikallad från det militära och det var försöken att först klara av lumpen och sedan att försöka slippa lumpen som förstörde allt. Eftersom alla såg att det "inte var något fel på mig" gjorde man allt för att tvinga mig härda ut i det militära, och när väl en inryckningsorder hade gjort mig av med min nya provanställning utbröt krisen så att arbetsmarknaden havererade senare samma år, och där rasade jag och sedan dess har det mesta varit ett enda stort Moment 22, där jag i de flesta sammanhang alltid brukar hamna mitt emellan regelverken i det grovmaskiga så kallade skyddsnätet som partiet som har byggt det här landet skryter så om.

Vilket år det var? 1990... jag tror jag fyllde 22 det året. Jag minns knappt längre, jag börjar ju bli gammal och senil vid det här laget... :o/

Men som sagt. Omvärlden är alldeles för obenägen att vara förlåtande och stötta och hjälpa där det krävs och ens vilja försöka förstå vem man är, hur man fungerar och vilken hjälp som skulle kunna behövas för att komma på fötter. När man väl har hamnat i fållan som oändligt sakta har tagit en dithän att man nu lullar runt på sjukersättning och bostadstillägg för pensionärer känns det inte som att det finns några vägar tillbaka till ett liv som anställd någonstans, med en människovärdig inkomst osv.

Hade jag haft normala jobb och tjänat normalt med pengar hela vägen skulle jag ju vid 37 kunna förväntas ha ekonomin i ordning, inga skulder och anmärkningar, en årslön eller ännu mer på banken, alltid ha bott senast sedan 22-årsåldern i bostadsrätter som alltid bara ökat i värde och alltid bara cashat in mer och mer bara på att leva i den här världen.

Så känns det som att alla andra har sina liv ordnade vid det här laget i livet. Åtminstone alla jag träffar på i några som helst sammanhang, som mognads- och bildningsmässigt känns jämförbara med mig själv.

Jag kunde lika gärna ha stått där också.

Och om systemen inte var så Moment 22-strukturerade skulle jag kunna ta mig över härifrån till ett sådant liv redan på min egen initiativkraft. Men systemen är mer inriktade på att stjälpa än hjälpa.

Vi som tjänar som allra minst i det svenska samhället får ju t ex till att börja med inte ens dryga ut dessa våra låga inkomster med sidoinkomster. Det enda steg vi har något incitament att ta från våra liv med en liten fnuttig skitinkomst så länge vi inte gör något alls om dagarna är att ta språnget direkt till en heltidsanställning med en åtminstone genomsnittlig lön. Allt annat blir småuppdrag här och där, som bara blir socialtjänsten (för dem som har socialbidrag) eller försäkringskassan (för oss som har en låg sjukersättning och bostadstillägg för pensionärer) som tjänar på att vi gör. Jag är själv en fd samhällsnyttig medborgare som har tyckt om att ingå som en del i den demokratiska processen genom att tjänstgöra som valförrättare och hade sakta men säkert under ett antal val avancerat till att bli vice ordförande i mitt distrikt senast. Men till i höst har jag berövats viljan att lägga hela valdagen på något sådant. Nu är det inte jag som får något för det längre, nu blir det Försäkringskassan som tjänar in halva den månadens bostadstillägg som tärande parasiterande jag annars skulle haft rätt att belasta samhället med att få ut. Och då kan jag ha roligare på valdagen än att göra ett arbete som bara omfördelar varifrån jag ska få de pengar jag får ändå.

Så här lever man med Asperger... Men man biter ihop och försöker göra så roliga saker som möjligt under tiden. Och försöker vara produktiv och nyttig och hoppas det skulle kunna vara vägen in till lönearbete och att komma ur det här ekorrhjulet.

Inom ett dygn kan jag vara allsvensk webmaster i dubbel bemärkelse, för en allsvensk hockeyklubb och för HockeyAllsvenskans officiella sida. Till nästa säsong ska här omförhandlas... Jag ser möjligheter att skapa någon slags anställning i Huddinge Hockey och kanske sluta vara sjukpensionär. Nu jävlar!?