Ännu mer funderingar...
Det kommer aldrig att vara lätt för oss med de "löjligt lindriga" funktionsnedsättningarna att få en chans att ta oss in i de friskas värld, när det sitter så i ryggmärgen på de flesta människor att se, bedöma och bemöta människor runt omkring sig på just de sätt som alltid kommer att skapa friktion mellan dem och oss.
Jobbskvallrets tio-i-topp-lista alltså i förra inlägget. Mer om attityderna jag alltid tycker man märker i första hand finns i inlägget närmast innan, "Omvärldens attityd - ofta".
Min egen styvfar tycker att jag genom att funka såpass bra som jag gör, vara såpass verbal osv, i alla tider innan jag hade diagnosen själv har lurat samhället att tro att jag är frisk, och då är det ju inte samhällets fel, det faller tillbaka på mig själv och blir med det mitt eget fel.
Men hallå? Om det nu sakta men säkert visar sig för vetenskapen och för "samhället" att här finns en serie neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som påverkar mångas förmåga att interagera socialt, och som på många kan vara såpass lindriga att vi ger alla helt oinsatta intrycket att vara fullt friska - det är väl inte "vårt fel"? Det är vårt handikapps "fel". Och i interaktionen mellan en handikappad/funktionsnedsatt människa och ett samhälle som har varit väldigt piggt på att ta beslut om den personen som varit honom till nackdel, ta ifrån honom massor i skatt när han har lyckats någorlunda att jobba, så är det väl ändå detta samhälle som bör förväntas ta sitt ansvar när det väl upptäcks hur det står till? Det är samhällets uppgift att inse vår problematik, identifiera problemen, finna motmedlen och hjälpa oss. Vi lever i ett samhälle som bygger sin struktur på att påstå sig ta det ansvaret för alla, och då får det väl lov att stå för sådana ord?
Människor som pga ett handikapp/funktionshinder/funktionsnedsättning behöver hjälp måste ju få den hjälpen. Och om funktionsnedsättningen är av sådan art och grad att upptäckten av densamma ställer allt som hänt i personens liv dessförinnan i helt nytt ljus så borde det väl vara lika logiskt att regelverket då fanns att besluta om att konkreta problem den personen har i tillvaron än idag, som beror på saker som gick fel på den tiden alla trodde han var fullt frisk, ska kunna upphöra?
Idag är ju t ex min situation den att alla annars tänkbara rehabiliteringsplaner faller på hur min ekonomi ser ut idag pga "de hårda åren" jag har bakom mig. Fem hårda år med skuldsanering fr o m nu motsvarar lidande jag redan har varit igenom, och det skulle mot den bakgrunden vara synnerligen rimligt att jag fick alla skulder åtminstone från innan jag fick min diagnos avskrivna. Det var en annan Anders som knappt i några avseenden alls hade förutsättningar att sköta sitt liv som friska människor kan som drog på sig de skulderna. Han finns inte längre, men nu finns en Anders som har möjligheter att göra något av sitt liv om han kan få börja känna att något han gör själv kan skapa värden han har rätt att behålla.
Men kan han inte få den hjälpen står nästan inga dörrar öppna. Då blir resten av livet ett lullande på ungefär samma nivå som just nu. Fortsätta med en massa föreningslivsengagemang på den tid som skulle kunnat läggas på lönearbete. Aldrig få en frisk persons ekonomi, och därmed rimligen aldrig bli en man som någon kvinna av 2006 skulle kunna ta på allvar som tänkbar partner, och kärlek, närhet, ömhet, lite lycka - och kanske den barnsliga drömmen om familj och egna barn som han har haft sedan han själv var riktigt liten är bara att fnissa lite åt. Skulle han....?
Och fem hårda år med skuldsanering blir ju fem år helt utan incitament att göra något produktivt alls. Under fem hårda år med skuldsanering fr o m nu, eller inom kort, skulle jag få behålla drygt en tusenlapp ännu mindre än jag har att röra mig med nu. Vad skulle jag ha för motivation att påbörja rehabiliteringar ut i ett produktivt yrkesliv under de fem åren? Förhoppningen att allt blir jättebra när väl de fem åren är över? Ja, men snälla... då är jag närmare 45... kunna gå ut i ett någorlunda normalt vuxenliv då? Hur vore det om regelverket kunde sporra mig med en chans att kunna få känna av ett någorlunda normalt vuxenliv nu på en gång?
Och till saken hör ju att hela den här biten är en Moment 22-aktig tankeprocess där jag stått och trampat vatten och bara ältat problematiken för mig själv i tre-fyra år redan, utan seriöst konkret stöd och hjälp från samhället på den punkten under hela den perioden - just för att det inte finns några realistiska lösningar att ta till. Tack för det! Stort tack!
Skapa värden jag har rätt att behålla skulle vara det viktigaste steget att ta, men det får jag inte göra redan som det är nu. Sjukersättning och bostadstillägg för pensionärer innebär att jag inte kan dra in en enda krona till vitt och behålla själv. 2.499 kronor per månad är bostadstillägget, och det innebär logiskt och praktiskt nog att den 2.500:e krona jag kan dra in vitt en viss månad blir den första jag får behålla själv. Samhället vill alltså absolut inte att en kreativ person och ganska driven skribent i den här situationen skulle kunna tänkas få pröva sina vingar med att ta vägen ut i lönearbete via det han tycker om att göra, och sakta men säkert kunna börja tjäna mer och mer på sin förmåga som skribent. En väg som säkert skulle kunna lyckas om den var öppen. Men det är den alltså i praktiken inte. Om inte plötsligt en chefredaktör någonstans snubblade över mig och blev så intresserad av allt jag har att säga i skriftlig form att man kunde få en stående krönika någonstans med såpass bra betalt för det att det gick att ta steget direkt från sjukersättning till att få arvoderingen för det som huvudinkomst, vill säga... Hallå? Någon? SYNS jag någonstans? ;o)
Och det motverkar också i praktiken att man tar på sig arvoderade tillfälliga samhällsuppgifter som att vara valförrättare i och med att en person i min situation till skillnad från friska anställda människor med lön av arbete inte tillåts få något för arbetet. Jag ska göra det gratis, jag... och bara få arvodet avdraget från den inkomst jag har i övrigt. Produktivt? Nej, i år tappar Sverige en valförrättare på detta. Härligt jobbat!
Dra in extra pengar och få behålla dem går ju att göra, om jag får dem svart... Men vem fan vill det???
Men det är alltså vad samhället i praktiken säger mig... "hitta gärna svartjobb om du kan, så får du behålla de värden du skapar med ditt arbete... men akta dig du om vi kommer på dig med det!!! Och du får inte tjäna något vitt, då tar vi bara dem ifrån dig..."
Sinnessjukt!
Jobbskvallrets tio-i-topp-lista alltså i förra inlägget. Mer om attityderna jag alltid tycker man märker i första hand finns i inlägget närmast innan, "Omvärldens attityd - ofta".
Min egen styvfar tycker att jag genom att funka såpass bra som jag gör, vara såpass verbal osv, i alla tider innan jag hade diagnosen själv har lurat samhället att tro att jag är frisk, och då är det ju inte samhällets fel, det faller tillbaka på mig själv och blir med det mitt eget fel.
Men hallå? Om det nu sakta men säkert visar sig för vetenskapen och för "samhället" att här finns en serie neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som påverkar mångas förmåga att interagera socialt, och som på många kan vara såpass lindriga att vi ger alla helt oinsatta intrycket att vara fullt friska - det är väl inte "vårt fel"? Det är vårt handikapps "fel". Och i interaktionen mellan en handikappad/funktionsnedsatt människa och ett samhälle som har varit väldigt piggt på att ta beslut om den personen som varit honom till nackdel, ta ifrån honom massor i skatt när han har lyckats någorlunda att jobba, så är det väl ändå detta samhälle som bör förväntas ta sitt ansvar när det väl upptäcks hur det står till? Det är samhällets uppgift att inse vår problematik, identifiera problemen, finna motmedlen och hjälpa oss. Vi lever i ett samhälle som bygger sin struktur på att påstå sig ta det ansvaret för alla, och då får det väl lov att stå för sådana ord?
Människor som pga ett handikapp/funktionshinder/funktionsnedsättning behöver hjälp måste ju få den hjälpen. Och om funktionsnedsättningen är av sådan art och grad att upptäckten av densamma ställer allt som hänt i personens liv dessförinnan i helt nytt ljus så borde det väl vara lika logiskt att regelverket då fanns att besluta om att konkreta problem den personen har i tillvaron än idag, som beror på saker som gick fel på den tiden alla trodde han var fullt frisk, ska kunna upphöra?
Idag är ju t ex min situation den att alla annars tänkbara rehabiliteringsplaner faller på hur min ekonomi ser ut idag pga "de hårda åren" jag har bakom mig. Fem hårda år med skuldsanering fr o m nu motsvarar lidande jag redan har varit igenom, och det skulle mot den bakgrunden vara synnerligen rimligt att jag fick alla skulder åtminstone från innan jag fick min diagnos avskrivna. Det var en annan Anders som knappt i några avseenden alls hade förutsättningar att sköta sitt liv som friska människor kan som drog på sig de skulderna. Han finns inte längre, men nu finns en Anders som har möjligheter att göra något av sitt liv om han kan få börja känna att något han gör själv kan skapa värden han har rätt att behålla.
Men kan han inte få den hjälpen står nästan inga dörrar öppna. Då blir resten av livet ett lullande på ungefär samma nivå som just nu. Fortsätta med en massa föreningslivsengagemang på den tid som skulle kunnat läggas på lönearbete. Aldrig få en frisk persons ekonomi, och därmed rimligen aldrig bli en man som någon kvinna av 2006 skulle kunna ta på allvar som tänkbar partner, och kärlek, närhet, ömhet, lite lycka - och kanske den barnsliga drömmen om familj och egna barn som han har haft sedan han själv var riktigt liten är bara att fnissa lite åt. Skulle han....?
Och fem hårda år med skuldsanering blir ju fem år helt utan incitament att göra något produktivt alls. Under fem hårda år med skuldsanering fr o m nu, eller inom kort, skulle jag få behålla drygt en tusenlapp ännu mindre än jag har att röra mig med nu. Vad skulle jag ha för motivation att påbörja rehabiliteringar ut i ett produktivt yrkesliv under de fem åren? Förhoppningen att allt blir jättebra när väl de fem åren är över? Ja, men snälla... då är jag närmare 45... kunna gå ut i ett någorlunda normalt vuxenliv då? Hur vore det om regelverket kunde sporra mig med en chans att kunna få känna av ett någorlunda normalt vuxenliv nu på en gång?
Och till saken hör ju att hela den här biten är en Moment 22-aktig tankeprocess där jag stått och trampat vatten och bara ältat problematiken för mig själv i tre-fyra år redan, utan seriöst konkret stöd och hjälp från samhället på den punkten under hela den perioden - just för att det inte finns några realistiska lösningar att ta till. Tack för det! Stort tack!
Skapa värden jag har rätt att behålla skulle vara det viktigaste steget att ta, men det får jag inte göra redan som det är nu. Sjukersättning och bostadstillägg för pensionärer innebär att jag inte kan dra in en enda krona till vitt och behålla själv. 2.499 kronor per månad är bostadstillägget, och det innebär logiskt och praktiskt nog att den 2.500:e krona jag kan dra in vitt en viss månad blir den första jag får behålla själv. Samhället vill alltså absolut inte att en kreativ person och ganska driven skribent i den här situationen skulle kunna tänkas få pröva sina vingar med att ta vägen ut i lönearbete via det han tycker om att göra, och sakta men säkert kunna börja tjäna mer och mer på sin förmåga som skribent. En väg som säkert skulle kunna lyckas om den var öppen. Men det är den alltså i praktiken inte. Om inte plötsligt en chefredaktör någonstans snubblade över mig och blev så intresserad av allt jag har att säga i skriftlig form att man kunde få en stående krönika någonstans med såpass bra betalt för det att det gick att ta steget direkt från sjukersättning till att få arvoderingen för det som huvudinkomst, vill säga... Hallå? Någon? SYNS jag någonstans? ;o)
Och det motverkar också i praktiken att man tar på sig arvoderade tillfälliga samhällsuppgifter som att vara valförrättare i och med att en person i min situation till skillnad från friska anställda människor med lön av arbete inte tillåts få något för arbetet. Jag ska göra det gratis, jag... och bara få arvodet avdraget från den inkomst jag har i övrigt. Produktivt? Nej, i år tappar Sverige en valförrättare på detta. Härligt jobbat!
Dra in extra pengar och få behålla dem går ju att göra, om jag får dem svart... Men vem fan vill det???
Men det är alltså vad samhället i praktiken säger mig... "hitta gärna svartjobb om du kan, så får du behålla de värden du skapar med ditt arbete... men akta dig du om vi kommer på dig med det!!! Och du får inte tjäna något vitt, då tar vi bara dem ifrån dig..."
Sinnessjukt!
Kommentarer:
Trackback